Läser att Liberalerna via Jan Björklund vill bjuda in Sverigedemokraterna, SD, till samtal och delta i blocköverskridande uppgörelser. Hans argument är ungefär att ”man kan ju lika gärna prata med dem, de kommer knappast att gå med på några blocköverskridande överenskommelser”.

Innan trycksvärtan hunnit kallna efter Björklunds uttalande har huggreflexen slagit till, bl. a. hos vår Statsminister Stefan Löfven. Han säger att det är uteslutet att samtala eller ingå några överenskommelser med ett parti som är sprunget ur ”vit makt” och ”nazistiska rörelsen”.

Men glömmer då vi alla så lätt?

Det är inte mer än hundra år sedan som Socialdemokraterna bildades sprunghet ur den kommunistiska rörelsen, som inte kan sägas stå nazisterna efter vad gäller folkmord och behandling av den egna befolkningen.

Jag avskyr dina åsikter men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem, är ett citat av  Evelyn Beatrice Hall, som hon skrev som en sorts sammanfattning av en strid mellan Voltaire och  en man som hette Helvetius. (Många tillskriver felaktigt Voltaire som upphovsman till detta uttryck). Alltnog, den nivån på argumentation saknas i den svenska Riksdagen och i det svenska politiska livet. Vi hyllar demokratin och mångfalden verbalt men hela vårt leverne och tänkesätt är istället inriktad mot enfalden och vägran att inlåta sig i en diskussion, ett synsätt som ligger miltal från hyllade demokratiska principer och kanske mer speglar en rädsla för att en offentlig diskussion skulle exponera att man själv saknar probleminsikt och åtgärdsförslag. Så då kan man ta till det politiskt korrekta, PK-beteendet, att uttrycka avsky för de åsikter och lösningsförslag som den andra parten framför, så slipper man, för tillfället, exponeras med byxorna nere och visa att man som i Lorry ”inte tänkt på det”

Trots att jag inte delar många av Sverigedemokraternas åsikter och förslag till lösningar och efter att ha följt den mobbning som Jimmie Åkesson utsatts för i media, Riksdag och det offentliga livet, måste jag ändå konstatera att många av hans teser och lösningsförlag på speciellt invandringssituationen numera anammats av flera andra partier, även Socialdemokraterna.

Palme lanserade, om jag minns rätt, tesen att ”Politik är det möjligas konst”. Hur rätt hade han inte vilket en sentida efterföljare och nuvarande Statsminister bär syn för sägen om. Från att ha uttalat att vi ska inte bygga några murar mot flyktingar för mindre än ett år sedan till dagens situation med gränskontroller av asylsökande, däremellan ligger politiken som det möjligas konst.

Man undrar lite fundersamt hur länge demokratin ska vägra att prata och diskutera lösningar med Sveriges tredje största (kanske andra) parti? De ca 15-20 % av valmanskåren som sympatiserar med Sverigedemokraterna utgör ju trots allt mer än en miljon väljare. Många partier, som inlemmas i diskussionsgemenskapen, är glada när de får 5% av valmanskårens uppskattning.

Men, som vanligt så skjuter man på budbäraren när man inte gillar budskapet eller det sätt det framförs på när man just uttalat en hycklande lögn som man vet inte kommer att stå sig mer än några månader högst. Känslan i det hela är att det gäller att ”följa John”, en erfarenhet som den moderate politikern Anders Björk som Försvarsminister på utrikesbesök i Frankrike tydliggjorde  på ett mycket övertygande sätt.

Kejsaren har inga kläder, en information till alla ni luftskräddare som draperar Kejsaren med osynliga kläder och bygger luftslott. Information från en som ser med barnets klara ögon på verkligheten och är beredd att ta ett vuxenansvar för denna.

Slutligen låt mig slå fast att jag inte är Sverigedemokrat och inte heller rasist, MEN jag blir vansinnig över det utbredda hyckleri och självbedrägeri som frodas bland det politiska etablissemanget. Så upp med trollen på bordet så spricker de i ljuset.

Men kanske befarar många av dagens politiker att det i såfall skulle bli de som sprack när belysningen slogs på, så därför fortsätter de agera i skuggorna där de inte behöver stå för några genomförda beslut eller beslut i vardande.

ADDENDUM

Efter att ha läst igenom dagens blogg kommer jag fram till att min övergripande känsla inte är ilska eller behov av att häckla, utan det är känslan ner i magen av en stor besvikelse visavis dagens ledande politiker. Förut pratade man om det goda samhället för alla, nu verkar det vara Stockholms innerstad som anses äga de behov man måste mätta/tillgodose. Det känns som om man bytt ut solidaritet mot soliditet, socialism mot sociologism, rättvisa mot dess motsats för det stora flertalet. På mer lokal nivå (läs Norrbotten) betalar Socialdemokraterna, som styr i Landstinget liksom i de större Kommunerna, oppositionspartiernas gruppledare ett arvode, som i andra sammanhang skulle kallas för muta/korruption. Vem med 40.000 i månadsarvode opponerar/biter den hand som föder en? Skit samma att det egna partiet anser att frågor ska skötas på annat sätt. Det politikerförakt som många känner har dagens maktegon skapat själva.

PS: Visste ni förresten att det är Klamydiadagen idag! Förr firade man positiva händelser och tilldragelser, men vem fan vill fira att de fått/haft klamydia?  It’s the dawn of a new era that’s forced on us all.