NSD toppar idag förstasidan med ovanstående rubrik och Barn och Ungdomsnämndens (BUN) i Luleå Carina Sammelis bild, ett försök till en pudel i skolfrågan. Carina Sammeli försöker på bilden se eftertänksam ut, med händerna knäppta, kanske i en stilla bön om att frågan/stormen ska blåsa över utan att hon blir bortblåst från smörgåsbordet.

Nu verkar det, äntligen, som om det för Luleås politiker har nått fram att man kan inte köra över en stor del av befolkningen utan att det får konsekvenser, förr eller senare.

Som jag  i en tidigare blogg filosoferat, så verkar det nu än mer tydligt att Yvonne Stålnacke, det kvinnliga kommunalrådet, gärna ser just Carina Sammeli som sin efterträdare, när Yvonne pensionerar sig vid årsskiftet 2017/2018. Drottningbygget har börjat, för det måste ju bli en kvinna som efterträder Yvonne, enligt den Socialdemokratiska successionsordningen, alldeles oavsett om det saknas kompetenta kvinnor och finns kompetenta män. Könet är viktigare än kompetens, åtminstone i sådana fall. Processen har börjat och partistrateger har påpekat att plumpen med ”Luleås framtida skola” måste tvättas bort i god tid innan valet.

Så nu går Carina Sammeli ut på NSDs förstasida och i ett stort uppslag inne i tidningen, biträdd av Kommunalrådet Yvonne Stålnacke, och försöker göra en pudel i denna fråga, så att den ska vara borta från dagordningen till hösten 2018. Bestämmanderätten i form av egen majoritet hägrar.

Samtidigt har sossarna fått en annan besvärlighet på halsen. Medborgarna, eller åtminstone fler än de 10% av väljarna i befolkningen, som krävs för att genomdriva en folkomröstning, har lämnat sin namnteckning på namnlistor som kräver att det genomförs en omröstning kring hur Luleå ska forma framtidens skola.

-Vafan, börjar de kräva demokrati nu!?
-Vad i helvete betyder det?
-Hur blir det nu om vanligt folk ska börja bestämma om sin framtid?
-Kommunism är vad det liknar.

Tänkta röster på de partiinterna mötena den senaste tiden. För helt klart har det skapat oro i det demokratiska partiets lokala Luleåavdelningar att en hängiven samling, huvudsakligen föräldrar till barn i skolålder, och till vardags icke politiskt aktiva, lyckats med det partiet misslyckats med – att få vanligt folk att reagera och ta ställning även utanför valdagen vart fjärde år.

Medan politikerna funderar hur de ska förhålla sig till det demokratiska folkkravet om folkomröstning, så vilar buntarna med namnlistorna i Kommunens källare och blir snarare än begravda en tickande bomb som kommer att brisera i ansiktet på politikerna om två år från nu, om inget vettigt åstadkoms i frågan.