Det raska svaret på rubrikens fråga är JA, de har känslor.
Ibland kan man förvånas över människor som förefaller se sina husdjur och andra vilda, som någon sorts robotar, färdiginprogrammerade för olika ändamål.
”Sitt nu ner och skit”, kan man ibland få höra hundägare som ledsnat på snålblåsten försöka förmå hunden att snabba på med sina dassbehov.
En normalbegåvad hund kan känna lära sig känna igen ca 200 ord och sedan är de överdjävliga på att tyda kroppsspråk. Från tid till annan verkar de också kunna läsa ens tankar. Man kan till exempel tänka att ”man kanske skulle ta sig en promenad med hunden”. Innan tankebläcket torkat så sitter människans bästa vän framför dig och talar med bestämda kroppssignaler, ibland skällande och gnyende, om att jodå och den är minsann redo. Själv undrar man om man börjar bli dement och pratar högt för sig själv när så händer, men åsyna vittnen kan intyga att inget ord sagts, men hunden vet ändå vad som är på gång.
Tänk om vi människor kunde ha bevarat denna förmåga till inkänning av våra medmänniskors avsikter och avsedda handlingar. Hur många besvikelser skulle inte kunnat undvikas och så mycket roligt vi skulle kunnat haft.
Vissa människor förefaller totalt i avsaknad på både empati och förmåga att förstå ett uttalat NEJ. Speciellt kan man se förmågan, eller viljan att lyssna till andras outtalade och även uttalade önskningar/vilja, avta och närma sig noll i takt med intag av alkohol.
Djur har också empati över ras- och artgränsen.
Vid ett tillfälle under vintern när vi var ett gäng på fyra personer som var ute och red på mina hästar så råkade vår ivrige setterhanne Nalle som gjort en lov runt i landskapet och nu skulle ikapp oss, i sin iver att passera oss beridna, springa in mellan benen på den vita American Curlyn och fick en oavsiktlig spark av denne. Hunden ylade av smärta, vi stannade omedelbart våra hästar och jag gick fram och lyfte upp Nalle för att undersöka hur allvarligt skadad han var. Jag klämde försiktigt på benen och kände igenom hela kroppen, det visade sig vara ett av bakbenen som fått sig en smäll, men benet verkade trots allt helt.
I samma stund kom Haffi, vår äldsta häst, en Islandshäst, fram och nosade på Nalle. Sedan gjorde han något oerhört, han slickade hunden på det ben som fått sig en smäll. Nalle låg alldeles still och lät sig vårdas av denne hästgentleman.
Vi tittade allihop på varandra för att övertyga oss om att vi verkligen sett det vi sett. En individ från en art som sedan miljontals år varit offer, jagats och ätits upp av vargar (hundens ursprung), tröstar den sentida skadade avkomligen av hästjägaren. Som ville han säga att det var inte en avsiktlig spark som Nalle fått utan en ren olyckshändelse.
Så underligt, och ibland vansinnigt vackert, kan livet vara från stund till annan.
Jodå, efter att ha blivit omhändertagen och fått lite omsorg så kunde Nalle fortsätta hela vägen hem och några bestående skador av denna händelse eller men kunde vi inte finna eller se. Haffi har heller aldrig senare visat något särskilt intresse för hunden utan fortsatt att ignorera denne.