För ett antal år sedan fick jag möjlighet att komma och jaga älg hos Gidde, en kamrat i Västerbottens inland. Han hade ca 300 ha mark och på den (och eventuellt arrenderad ytterligare jaktmark?) hade han en tilldelning om 1 fullvuxen älg.
Alltnog, kvällen före packade jag ner alla jaktgrejor i bilen och styrde färden mot Gideon, som han heter. Min Flatcoated Retriever fick följa med, bara för att bli lämnad hos mina föräldrar som var i sommarstugan i Jörnstrakterna.
Vi hade en trivsam kväll Gidde och jag, med god mat och bastu och på jaktmorgonen hade vi alla förväntningar utanpå skjortan.
-Räkna inte med något idag, vi har ju tre veckor på oss att få den där älgskånken, sa Gidde vid frukostkaffet.
-Du ja, men jag måste åka tillbaks ikväll, kontrade jag. -Men å andra sidan så spelar det inte någon egentlig roll om vi får något eller inte för min del, tillade jag. Jag ser fram emot en dag ute i skogen till skillnad från alla kontorsdagar.
-Farsan är redan ute på passet, sa Gidde. -Han sa att han skulle sova över därute på andra passet vi har, han har ett gammalt luftbevakningstorn från kriget som han inrett till jaktkoja.
Vi for iväg och jag fick mig tilldelad en plats i ett torn med utsikt över ett kort hygge. Morgonkylan var alltjämt påtaglig och jag fick sitta och blåsa varm luft på fingrarna så att de inte skulle stelna i kylan. Som tur var så hade jag förtänksamt nog tagit med mig ett cellplast sittunderlägg, så bakdelen mådde bra.
Solskenet värmde på ryggen och varje andetag blev en liten rökplym av vattenånga.
Jag hade väl vänt mig för tredje eller fjärde gången då det plötsligt ljöd ett skott från det håll Gidde gått. En halv minut tystnad och så ett skott till. Avfångningsskottet tänkte jag, eller kanske en andra bom?
Väntade ytterligare någon minut men sedan ringde jag Gidde på mobilen, det var den tiden då mobiler gått från släpar till att bli mobiltelefon enbart avsedd för telefoni, ingen smartphone således.
På fjärde signalen svarade Gidde och jodå han hade skjutit en fjolårskviga, som tyvärr hade stupat ca 20 meter in på grannlagets marker, så han måste ringa dem och höra hur vi skulle förfara.
Han ringde tillbaks efter ytterligare några minuter och hade beskedet att vi fick hämta kvigan och ta reda på den.
Med förenade krafter släpade vi kvigan till en körbar väg i närheten och sedan fraktades älgen till släkthuset.
-Vi måste fara förbi farsan och berätta sa Gidde med bekymrad min, jag undrade varför men beslöt avvakta med mina frågor.
Vi anlände till Giddes farsas pass. Gick stigen över myren fram till och klättrade upp alla de mödosamma trappstegen upp till tornet ca 20 meter ovanför myren. Det forna luftbevakningstornets plattform hade byggts om och till så att nu stod där en koja uppe i skyn med en milsvid utsikt över skog och myrar. Inne i kojan sprakade det trivsamt från en kamin och en stor portion värme osade ut genom dörren när vi steg in.
-Tjena, möttes jag av från Giddes pappa och svarade på samma sätt.
-Vill ni ha kaffe? -Jag har några bullar med mig, så ni får varsin.
Pappan var klädd som man brukar inne i varma jaktkojor, långa Helly Hansen kalsingar och dito tröja, rejäla lovikkasockar på fötterna. Kängorna stod prydligt uppställda på lagom avstånd från kaminen. Geväret stod lutad mot kojväggen.
-Jo du farsan vi har skjutit en fjolårskviga, sa Gidde efter en stunds tystnad.
Reaktionen som vi fick på detta uttalande var för mig oförståeligt. Pappans ansikte drogs ihop i en besviken grimas.
-Ha i skutte älgen!? I besvikelsen hemföll han till bondskan.
Så föll bitarna på sin plats för mig. Pappan hade sett fram emot minst en veckas sköna dagar ute i tornet med eldning och utsikterna att få se och skjuta en älg, en stor kontrast till stillheten i vardagen i hemmet nu på äldre dagar.
-Så I har skutte älgen, upprepade han igen medan verkligheten långsamt landade inom honom.
Efter kaffet for Gidde och jag tillbaks till slakthuset. I bilen på väg tillbaks förklarade Gidde farsgubbens besvikelse. -Han har väntat hela sommaren på att älgjakten ska komma igång så han får vara några dagar i sin ”sommarstuga” och den glädjen har vi nu förstört i och med skottet imorse. Älgtilldelning är uppnådd och nu kan ju inte farsgubben använda det för att få sitta i sitt kära torn och filosofera mer i år. Jag nickade att jag förstått.
Vi tog ur och flådde samt grovstyckade älgen och sedan var det dags för mig att styra kosan via mina föräldrar hämta upp Chappe och sedan hemåt till vardagshetsen igen.
När jag berättade om Giddes farsas reaktion för min pappa så nickade han förstående. -Du förstår, sa han. -Det finns inte så mycket för en äldre man att syssla med om han inte har trädgårdsintresse. Jakt och fiske och snack kring det upptar stor del av deras tankevardag.
På hemvägen reflekterade jag över detta faktum och insåg att ibland vill man inte få sina önskningar alltför snart uppfyllda, snarare är det bra om de kan finnas kvar en tid som en förväntning, ungefär som en fotbollsmatch i OS där finalen avgörs på straffar. Spänning under lång tid som utmynnar i en förlösning av uppdämda känslor och förväntningar. I fotboll gäller detta bara om det egna laget vinner. I annat fall, vid strafförlust, ser man nog ut som Giddes farsa.