Vad var det jag sa!?

Häromdgen trummade medierna ut nyheten om att den norska skidåkaren Therese Johaug hade testat positivt i ett dopningsprov. Förklaringen, för naturligtvis är hon ju oskyldig (om man frågar henne), var att hon hade använt en apotekssalva för att behandla ett munsår,en solbrännskada, på läppen. Salvan innehåller ett dopningsklassat medel som ger effekt på byggandet av muskelmassa. Salvan tas mycket lätt upp av huden och transporteras snabbt in i blodbanorna, där den stimulerar byggandet av mer muskler. Konstigt kan man tycka att en så reserfaren person låter landslagsläkaren köpa denna salva och sedan smetar på sig en salva med okänd sammansättning. Speciellt när det dessutom står uttryckligen på åtminstone kartongen att salvan innehåller ett ämne ur testosteronfamiljen med testosteronverkan. Ett ämne som varit dopingklassat nästan 20 är och som fått ett antal fuskare som nyttjat denna substans att bli avstängda. Hon uppges ha använt salvan under 11 dagar från den 4 till den 15 september och hade sedan oturen att bli utsatt för ett icke föranmält dopingtest den 16 september.

Jag säger inte att hon medvetet har dopat sig, men som gammal cyniker har jag svårt att tro att den landslagsläkare som uppges ha införskaffat salvan skulle vara ovetande, detta med tanke på all den diskussion som finns kring doping i sporten. Dessutom uppges det i medierna att salvans emballage är märkt med ordet doping och ett förbudsmärke.

Osökt undrar man kring den roll som läkare, tränare med flera i sportcirkusen har. I fallet med de finska skidåkarna som var dopade, uppmärksammades för ett antal år sedan, var det landslagsläkaren som var skyldig sas det. Likadant var det i den italienska klubb som Zlatan spelade i och där man konstaterade att en omfattande dopning förekommit. Det östtyska ”undret” stavades doping som administrerades av läkare och annan personal i atleternas omgivning.

Jag minns att på ett TV-program som jag såg påpekade den svenska landslagskvinnan att hon var livrädd att bli avsiktligt eller oavsiktligt dopad. Hon exemplifierade det med att berätta att om hon hade en påbörjad läskflaska och lämnade glaset med vätska kvar, exempelvis för ett toalettbesök, så drack hon inte upp resten när hon återvände utan slängde bort det allt sv rädsla för att någon skulle ha tillsatt något till drycken.

Om det varit en ryska som åkt fast i dopingtest skulle vi alla ha kommenterat det med ”vad vare jag sa!?”, ingen skulle blivit förvånad. Det norska landslaget har prenumererat på nästan alla medaljer de senaste 10-15 åren och resultatlistan har i många fall visat norska åkare på alla medaljplatserna plus några till bland de tio bästa, med korta tomtebloss av glädje när svenska eller andra nationers åkare lyckats knipa en medalj av ädlare valör. En sådan totaldominans i en sport där det finns lika många utövare på elitnivå i andra nationer och i övrigt samma klimatmässiga förutsättningar, plus det faktum att alla toppnationernas åkare tränar nere på glaciärerna på kontinenten under sommaren när det är snöfritt överallt, en sådan dominans måste rimligtvis kräva en tilläggsförklaring för att vara trovärdig, mer än att norrmän och norska kvinnor skulle vara genetiskt och/eller kulturellt överlägsna resten av världen vad gäller skidåkning.

Jag har sagt det förut och säger det igen att jag utifrån ett strikt logiskt resonemang har mycket svårt att förstå att det skulle vara så att Norge producerar skidåkare som år efter år bara kan ”fräsa” ifrån eller spurta ifrån alla andra nationers åkare, om det inte finns någon komponent X inblandad. Alla i världstoppen tränar ungefär lika mycket, alla i toppen är resultat av en lång urvaskningsprocess där de som inte mäktar försvunnit ut i kulisserna. I detta läge så borde medaljer fördelas genom att den åkare med bästa dagsformen och glidet/fästet blir den som vinner och det involverar åkare från ett tiotal nationer.

Jodå, Norge har en bredd som många andra länder saknar, men om man jämför med idrotten pingis så var Sverige på 70 och 80-talet mäktig att vid ett flertal tillfällen, bland annat i VM och OS-finaler besegra jätten Kina, som hade lika många licensierade spelare som Sverige hade invånare, ca 8 miljoner. Under samma tidsrymd dominerade en svensk, Ingemar Stenmark, slalomsporten trots att lilla Sverige blott hade ett fåtal åkare som kämpade i toppen och den svenska bredden var ytterst få personer, detta att jämföra med giganterna nere på kontinenten där de hade ett otal antal åkare att välja bland.

Så alla krokodiltårar till trots så tror den här cynikern att dopning i en eller annan form finns som en utbredd farsot i det norska skidlandslaget. Själva det faktum att man medicinerar, vare sig det är medicinskt påkallat eller inte, med astmamedicin implicerar detta. Enligt uppgift så har 69% av alla NORSKA MEDALJÖRER I SKIDSPÅREN DE SENASTE ca 20 ÅREN nyttjat astmamedicin. Så, det känns som det finns den vanliga förklaringen till det norska skidundret och förklaringen stavas DOPNING. Så synd, så synd.