Läste en intressant betraktelse av en utrikeskorrespondent som jobbar på frilansbasis för Expressen (av alla tidningar), som heter Magda Gad. Hon ställde frågan varför man inte pratar om rehabilitering av Breivik (massmördaren på Utö i Norge), när man i allvarliga ordalag pratar om denna handlingsplan för återvändande massmördare från IS, som har svenskt pass/uppehållstillstånd och som varit och stridit för IS. Hon ställde också den retoriska frågan om det är så att norska barn och undgomar som mördades av Breivik är mer värda än de Irakiska/Kurdiska mfl folkslags barn som kallblodigt mördats av IS-mördare. Krigare kan man inte kalla dessa personer som visat sig så fullständigt sakna empati och samvete , liksom att kriga enligt de normer som faktiskt finns på papper och som större delen av jordens länder skrivit under på. Både vi i västerlandet lever efter dessa hrigets lagar vilket också, enligt vad sagts mig även gäller för muslimer. Den internationella domstolen i Haag lagför och dömer krigsförbrytare och för flera krigsförbrytare från de senaste decennierna har så skett, bl.a. från inbördeskriget i det forna Jugoslavien.

Det svenska samhället , som det demonstrerats gång på gång, består tyvärr av ett antal tongivande aningslösa personer, som utifrån vårt normsystem tror att allt beror på omständigheter och ”en trasig barndom”, som man med rätt pedagogik kan komma till rätta med..

Min reflektion när man på allvar diskuterar en rehabilitering av IS-mördarna är vem som skulle vilja bo i lägenheten intill dessa ”rehabiliterade” mördare, vilken mamma och pappa som flytt hit och fått familjemedlemmar kallblodigt avrättade, för att de inte delade IS politik, innehade en mobiltelefon eller försökte fly från IS-kontrollerat område, hade fått någon nära anhörig flicka eller kvinna  tagen som sexslav av IS-mördare, vilken av dessa skulle ha ”förståelse” för förövarna av dessa ohyggliga dåd.

I vissa mycket speciella fall måste ett samhälle försvara sig mot sådana person/sådant avskum genom att låsa in dem för resten av deras liv, utan möjlighet för dem att få komma ut igen i samhället. Vi gör det/har gjort det för människor som på ett överlagt sätt tagit livet av andra. Själva det faktum att många av IS-mördarna är relativt unga ”radikaliserade” personer utgör, menar jag, inget skäl att frångå livstidsstraffet. I mina mörkaste stunder kan jag tycka att det vore rimligt att låta rättskipningen ske i de länder där brottet skett, vilket i flertalet fall skulle betyda att IS-personen skulle få samma påföljd som han (eller hon- för sådana finns också) dömt andra till i inom IS-kontrollerat område. Vi lever emellertid i en rättsstat här i Sverige och jag bejakar vårt rättssystem, vilket innebär att vi inte utlämnar folk till annat land om den åtalade riskerar dödsstraff i detta land.

Rimligt vore att även att uppspåra och döma/spärra in de personer i Sverige som ligger bakom IS-rekryteringen. Enligt många källor finns /det en överrepresentation av muslimska präster/imamer och kretsarna kring olika moskeer bland dessa. Jag inser att det kan vara svårt att bevisa dessas inflytande på ”radikaliseringsprocessen”, men att samhället bör ändå agera kraftfullt för att försöka lagföra dessa, även om man kanske bara genom indiciebevisföring finner att de har agerat för att skapa nya IS-mördare.