Den generation som jag själv tillhör är den generation som kanske mest av alla fronderat mot den befintliga samhällsstrukturen och som präglades av protest mot det konsumtionssamhälle och den välståndsfascism som frodades i efterkrigstidens 50- och 60-tal. Ungdomar protesterade genom att låta sitt hår växa, ser fördjävligt ut tyckte farsan, och frångick den obligatoriska kostymen på helgens dans och uteaktiviteter.
Beatles tog första steget med ett långt hår, men alltjämt de första åren spelade de i proper kostym. Sedan kom Rolling Stones med sin rårock och sina droger. Robert Zimmerman, en amerikansk poet som kallade sig Bob Dylan, sjöng med sin speciella nasala röst om tidens tankar. Stora musikaliskt och sexuellt frisläppta festivaler genomfördes i Monterey och Woodstock som de mest kända, där hundratusentals ungdomar samlades i flera dagar för att lyssna på tidens musik och leva ut sina behov av olika slag.
Igår samlades hela den svenska och en del av den internationella samhälls- och kultureliten till prisutdelning och fest i Nobelstiftelsens regi och i enlighet med Alfred Nobels testamente. Frånvarande var Bob Dylan, mottagaren av Nobels litteraturpris, men han representerades av en person som läste upp hans tack för att de tilldelat honom priset.
För mig känns det tudelat med Bob Dylan som pristagare, att välja honom framför så många andra, som haft mycket stort inflytande på sin samtid. Att ge Bob Dylan priset känns mer som en ”liftime achievement award” dvs som ett tack för hans långvariga och alltjämt varande musikaliska och poetiska engagemang. Tudelningskänslan beror på att vid den tid när Bob Dylans sånger och poesi spreds över världen så var det i stora stycken en protest mot det befintliga etablissemangssamhället, kriget och vår kollektiva oförmåga att skapa en bättre värld och nu år 2016 så tilldelar samma etablissemang honom den finaste litterära utmärkelsen som finns, medan det alltjämt mullrar av kanonader runtom i världen.
Jag förstår att han inte ville/kunde stå på den röda mattan och ta emot litteraturpriset, för man behöver bara se sig om för att inse att det finns många långt mer meriterade för just detta pris. Däremot så är hans ”blowin in the wind” från år 1963 alltjämt mycket aktuell och pekar ett anklagande finger på makten och etablissemanget som bara tittar på eller rentav eldar på alla krigshärdar som brinner runtom i världen. Så om man skulle ha gett Bob Dylan Nobels Fredspris så vore det både rätt person att ge det till och, tror jag, skulle han ha närvarit för att emotta priset i Oslo. Tyvärr är det ju så att den Norska Nobelstiftelsen vid ett flertal tillfällen utdelat detta pris på ett långt mer antitestamentsligt sätt än det som Svenska Akademien gjort i årets tilldelning. Vem minns inte när Henry Kissinger och Le DucTho delade på Nobels Fredspris efter det att man slutat mörda varandras soldater och civilbefolkning i Vietnamkriget.
Så om man ska betygsätta årets Nobelpris i litteratur, som numera är vanligt med tummar upp, så ger jag två tummar upp för Bob Dylan och fem tummar ner för alla krigsmånglare som fått Nobels Fredspris.