Under många år på mitt jobb hade jag en arbetskompis som var jämnålder med mig och med honom brukade jag ”gnabbas” om olika dagsaktuella händelser. Vi jobbade på en forskningsavdelning på företaget och levde därmed efter villkoret att påståenden/teorier ska bevisas för att vinna genomslag.

Ett återkommande tema i våra diskussioner var klimatutvecklingen på vår jord, där han var i linje med de senaste klimatpanelernas syn, dvs att jordens medeltemperatur stiger på grund av att vi bränner fossila bränslen. Jag å min sida motsade inte iakttagna fakta, men menade (och menar fortfarande) att man inte kan utesluta att den iakttagna temperaturökningen kan till en större del bero på andra mer komplex samband som vi inte ser eftersom de bland annat kan vara del av så kallade hundratusenårscykler som jorden alltid genomgått och där temperaturhöjningen kan vara nog så dramatisk. Sådana cykler har funnits långt innan människan fanns och påbörjat sin påverkan på jorden och klimatet.

Alltnog, numera är vi båda pensionerade och har hållit kontakt mestadels som ”vänner” på Facebook. Detta ända fram till strax före jul.

Det som då hände var att jag delade ett inlägg där tre stycken mobiltelefontjuvar hade nyttjat den stulna mobilen för att ta en s.k. Selfie. Vad de uppenbarligen inte visste eller förstod var att inlagt i telefonen var kommandot att foton som togs skulle laddas upp till en databas (s.k. Molntjänst) där sedan mobilägaren snabbt kunde se hur dennes mobil nyttjats. Hen lade då ut bilden på tjuvarna med kommentaren att om det var någon som kände igen personerna på bilden så kunde de vara snälla och informera om detta, så att hen skulle kunna vidarebefordra denna information till Polisen. Jag tyckte det hela påminde om Jönssonligan i all sin tafflighet att så korkat ta en bild på sig själv som förövare som sedan hamnade på den bestulnes databas. Vad jag inte visste eller hade någon möjlighet att kontrollera var de kommentarer som andra människor på Facebook-allmänningen hade gjort efter min delning. Enligt min vän så var det fullt av ”islamofobiska” kommentarer (jo tjuvarna hade ett utseende som förde tankarna till något arabiskt land) som han nu menade var mitt fel och han sa sig ha satt morgongröten i halsen när han läste min delning och kommentarerna som fanns däri.

Mitt svar till honom var något raljerande eftersom jag inte anser att jag kan ta ansvar för vad andra skriver. Han menade då att jag borde tänka efter vad jag delade vidare på Facebook, för det kunde nyttjas av mörka krafter.

Mitt svar på detta var återigen raljerande där jag tog en metafor som vi syskon brukade använda om vår far som var en inbiten socialist nämligen att ”om det regnar i Moskva så spänner de svenska socialisterna upp sina paraplyn” för att påpeka att man minsann inte kan ta ansvar för vad andra gör i sådana fall speciellt på internet.

Uppenbarligen förstod min vän inte denna ironi (eller också kände han sig kränkt eftersom han i sin ungdom, enligt vad som sagts av andra arbetskamrater som känt honom längre än jag, varit ”tämligen röd”). Kanske  snuddade min raljanta ton vid känsliga minnen hos honom. I alla händelser så fick jag prompt ett svar från honom där han sa att han skulle plocka bort mig från listan av ”vänner på Facebook” efter detta mitt ”grovt kränkande inlägg”, för att fortsättningsvis slippa bli upprörd vid morgonfikat.

Jag kände en sorg över hans reaktion av flera orsaker. Dels så klarade han uppenbarligen inte av att få sig serverat icke-politiskt-korrekta meddelanden på sin Facebook och dels så var han uppenbarligen själv så upptagen/uppfylld med att vara politiskt korrekt att han inte vill associeras med eller bryta synpunkter med någon som gör ett inspel som inte är sanktionerat. Tråkigt att man i vårt land med, som det sägs fullständig yttranderätt, blir så styrd av vad som för dagen är politiskt korrekt uppfattning i olika frågor att man som enskild person slutar använda ett kritiska tänkande. Speciellt tråkigt när det handlar om en pensionerad forskare, tycker jag.

Nåväl, med ett visst sorgmod svarade jag att det naturligtvis står var och en fritt att välja vem man vill vara ”vän med på Facebook” och avslutade mitt svar med en förhoppning om att han ska ha ett bra fortsatt liv. Konstaterade sedan att inom några timmar så hade han plockat bort mig från vänlistan sin.

Vad är då mina slutsatser och tankar kring detta?

Ja för det första att det alltid och i alla sammanhang har ett pris för individen (som nu för tiden benämns ”visselblåsare”) att konstatera att ”Kejsaren har inga kläder” och enligt min syn att det är inte orden från de tvivlande eller häcklande man ska frukta ska störta demokratin, utan tystnaden hos alla ”oförvitliga medborgare” som självmant låter sin röst tystna av oro eller skräck att de ska misshaga makthavarna, de som tittar bort.

Så min vän, eller kanske numera förutvarande vän, du ska veta att jag inte är ömskinnad eller långsint, så närhelst du känner att du vill återuppta våra diskussioner kring sådant som är viktigt i livet och har lust så hör av dig så fortsätter vi träta från där vi slutade. Jag tror du är större än att vara en person som faller under det Hasse&Tage uttryckte och som jag ibland brukar citera ”om man pratar om en synål, så är det alltid någon enögd fan som tar åt sig”.

Slutar med ett annat citat från Tage Danielsson där han gör en pastisch på Paulus korinterbrev om kärleken som det allra största men avslutar med; ”störst av allt är kärleken – eller var det tvivlet? Nu blev jag osäker”.