Tillträdande ordförande för Feministiskt Initiativ (FI) heter Victoria Kawesh. Läste ett inlägg på Facebook som hon skrivit och som för mig förklarar varför FI inte någonsin kan ses som ett parti jag skulle kunna tänka mig att rösta på. Jag vill nog påstå att jag är avsevärt tydligare i min feminism än  Vicctoria Kawesh’s.

Såhär skrev hon på sin facebooksida;

Av hennes inlägg drar jag den slutsatsen att hon anser att exempelvis en asylsökande som begår en våldtäkt och döms för det inte ska få utvisas efter avtjänat straff (om det nu resulterar i ett straff !?).

Det hon säger är alltså att om du bjudit in en okänd person till ditt hus och denne okände under vistelsen förgriper sig på din  dotter eller fru, så ska denne brottsling efter avtjänat straff även fortsättningsvis bli hembjuden till dig på middag, kanske stanna över natten eller få nyttja ett gästrum i din villa.

Det står i stark kontrast till min uppfattning i sådana frågor och mitt rättsmedvetande.

Min uppfattning är att, FI består av en samling makthungriga personer som i sken av att de vill verka för kvinnors rättigheter i själva verket suktar efter makt och härliga löner för sig själva. Denna min uppfattning har på senare tid tyvärr stärkts. Ända sedan Gudrun Schyman (f.d ordf för FI) i samband med att hon var med och startade FI och slutade/kickades ur Vänsterpartiet men ändå fortsatte som Riksdagsman valperioden ut, med lön och pensionsförmåner som Riksdagsmannlönen innebär, har jag misstrott denna person. Under denna hennes sista? Riksadgsmannaperiod agerade hon enbart för sina egna intressen istället för att göra något för det parti för vilket hon valts in att representera och driva partifrågor i Sveriges Riksdag. Man skulle kunna säga att Gudrun Schyman i förtroende hos mig ligger på ett mycket starkt minus. Av debatter jag avlyssnat och artiklar jag läst om FI’s sätt att verka så kan jag bara hoppas att FI på grund av att väljare vänder dem ryggen kommer att hamna på listan över historiens politiska återvändsgränder.

Jag är far till tre starka döttrar/kvinnor. De har lärt mig mycket om livet och jag tror/hoppas att jag har bibringat och understött dem att bli i dess bästa mening självständiga personer. Livet har också fått mig att inse att vad vi behöver mer av är verklig jämlikhet där man och kvinna är varandras jämlikar med lika värde, lika löner och lika möjligheter att förverkliga sig själva, utan någon hotande mansnäve eller mossig religion som hänger sitt damoklessvärd över en.