I väntan, i längtan

Snart kommer våren med dagarna när det inte bara droppar från snöfyllda tak, när de första flugsnapparna anlänt och bråkar med talgoxarna om bostad, när man kan se stora stora flockar av gäss, änder och svanar. Luften bär med sig en färsk doft av jord och i växthusen surrar värmefläktar för att hjälpa de späda plantorna överleva de kylslagna nätterna. Yrvakna flugor surrar och parar sig ogenerat på de varma sydväggarna och är ibland det enda surret som stör friden. Man vänder näsan mot solen och kanske rentav byter gasol till grillen eller köper grillkol för att begå årets första uteätande.

De tjutande snöskotrarna har ställts in i sina garage i väntan på nästa vinter även om en del förlänger sin vårvinter genom att söka upp ännu orörda snövidder uppe i de lappländska fjällen. Nere i skogslandet och utmed den ännu kylslagna kusten ligger enstaka drivor av snö kvar, ganska sotfula och för varje dag krympande. Skogssjöarna är inte längre isbundna och utmed stränderna har isen släppt så det enda sätt att ta sig ut och isfiska är med hjälp av en stege eller liknande som bro från land ut på den ännu hållfasta isen, varunder sjöns granna ädelfiskar vaknat till med ny hunger.

Och, när man hittar årets första Tussilago,

då vet man säkert att nu är den här den efterlängtade VÅREN!

Den här förvandlingens tid det handlar om, beskrivs på ett underbart sätt i en dikt av Karin Boye, en av Sveriges stora poeter genom alla tider;

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.