Vår demokrati och vårt samhälle har som ledmotiv rätten och möjligheten att vi alla ska ostraffat kunna säga vårt hjärtas mening. Vart fjärde år väljer vi våra representanter som ska agera för oss i Sveriges Riksdag.  Vi slår oss för bröstet och hävdar att här är vi minsann jämlika, män och kvinnor. Jamen, kanske du inflikar, det är ju så det är, vi är alla lika mycket värda och ingen har fler eller färre rättigheter och möjligheter än någon annan.

Trodde du ja!

Låt mig ge något exempel på när det inte är så.

Om man säger sin mening om vissa företeelser i vårt samhälle drabbas man av alla de rättfärdigades förakt och inkrökthet. Ett förhållningssätt som är mycket aktuellt när det gäller den mycket känsliga frågan kring asylsökande och migranter. Där är det lätt att pådyvlas epitet som rasist och främlingsfientlig om man ifrågasätter tingens ordning.

Ett annat exempel är pensionen som man tjänat ihop i form av avstående från lön till förmån för ett sparande inom ramen  för pensionsbegreppet, under ett långt och strävsamt arbetsliv. För många blir det en kalldusch när de börjar att ta sin hopsparade pension i anspråk och upptäcker att den knappt räcker till livets nödtorft. Den beskattas till och med högre än vad som är fallet med arbetande personer. En kvarts miljon svenskar lever under EU’s deklarerade fattigdomsgräns.

Samtidigt ser och läser man om personer som uppehållit förtroendeuppdrag som Riksdagsledamot och efter det att deras parti förlorat ett antal mandat eller de tröttnat på att vara Riksdagsman slutar, så får de behålla sin Riksdagsmannalön fram tills dess de skaffat ett nytt jobb. Framstående personer som Göran Persson, Reinfeld mfl trixar till och nyttjar denna rättighet som det inte var tänkt, på så sätt att de skapar ett bolag, dit de kanaliserar sina inkomster för föreläsningar de hållit, styrelseuppdrag de fortsätter ha efter sin avslutade riksdagsgärning, konsultuppdrag som de påtar sig mm. Sedan tar de inte ut någon lön ur dessa bolag utan endast aktieägarutdelning, vilket beskattas med en tariff under 30% även vid mångmiljonvinster. Till yttermera visso så får de behålla sin Riksdagslön eftersom de inte ”lyckats” få något jobb. Rena bedrägeriet enligt min mening, med avsikt att mjölka statskassan så länge det är möjligt. Dessa möjligheter finns inte i sinnevärlden för en vanlig löntagare efter ett långt arbetsliv som anställd. Man känner att det i allt högre grad bildats ett skattefrälse som så snart de slutat att vara politiskt aktiva i ”politikens elitserie” lever på ett sätt som de sagt sig motarbeta eller ta avstånd från när de var inne i den politiska smeten.

Som vanlig person frågar man sig då hur pass ärligt var deras engagemang när de var aktiva politiker? Jag förväntar mig naturligtvis inte att de ska behöva gå till Socialen för att få sitt livsuppehälle, men jag förväntar mig också att de ska ha ambitionen att göra rätt för sig även efter sin aktiva tid som politiker, precis som vi alla andra förväntas göra.