Samhällskontraktet

För en demokrati är samhällskontraktet, dvs myndigheters och Regering och Riksdags fullföljande av sina åtaganden visavis sina medborgare, det allt överskuggande kittet som håller ihop samhället, får folk att (om än med visst grumsande) betala skatt, i bästa mån följa lagar och  att avhålla sig från våldshandlingar. De senaste decennierna har karakteriseras av ett konstant inflöde av människor på flykt undan förtryck och övergrepp liksom sådana som söker sig en ny och bättre tillvaro, speciellt år 2015/2016 karakteriserades av en mycket stor ökning i detta inflöde. Den redan ansträngda samhällssituationen blev på några månader snart sagt outhärdlig, varför Regeringen såg sig föranledd att, äntligen var vi många som tyckte, ställa krav på de inkommande människorna att de skulle kunna legitimera sig i samband med ankomsten till Sveriges gräns i likhet med alla vi andra. Under 2015/2016 anlände mer än 30.000 s.k. ”ensamkommande barn” utan legitimation, men enligt egna uppgifter i en ålder understigande 18 år och omhändertogs därmed i enlighet med barnkonventionen på särskilda boenden. Ganska snart framstod det för de flesta att många av dessa ensamkommande ”barnen” i själva verket var unga eller halvgamla män, dvs fyllda 18 år och därmed att betrakta som vuxna. Att dessa i den allmänna ”förvirringen” placerades ut i enlighet med barnkonventionens dekret och började skolstudier tillsammans med svenska tonåringar har lett till en mängd problem, bl.a. våldtäkter på flickor, ibland i form av gängvåldtäkter. Dessa våldsmän skyddas sedan, i och med uppgiven ålder under 18 år, av den särskilda lagstiftning som gäller för underåriga och som leder till att våldsmännen inte straffas alls egentligen eller inte i närheten av vad de skulle dömas till om man haft rätt ålder på dessa, liksom att de undslipper en självklar utvisning efter avtjänat straff tillbaks till de skurkstater de kommit från.

Samtidigt innebar sammantaget det stora inflödet av ”flyktingar” en, i kraft av sitt antal, mycket stor påfrestning (ekonomisk och administrativ) på hela samhällsapparaten.

Under de senaste åren har vanligt folks (gammelsvenskars såväl som nya svenskars som lever precis som vi alla vanliga svensöner) missnöje med tingens ordning konstant ökat, man upplever i alltmer ökande grad att Myndigheter, Regering och Riksdag misslyckats i sitt primära uppdrag, att med de skatter som man får in skapa förutsättningar för en god vård av äldre, en  omsorgsapparat som tillvaratar sina brukares behov samt icke minst en skola som fortsätter utvecklas positivt och förmedla kunskaper till alla elever. Man känner sig otrygga och rädda, speciellt de skötsamma nysvenskar som bor i problemområdena och dagligen konfronteras med det svenska civilsamhällets oförmåga att skapa ordning och reda i kaoset. De som kan söker sig ifrån dessa områden och de som inte kan begränsar sina rörelser för att minimera risken för påhopp.

Framväxten av ett s.k. Missnöjesparti, Sverigedemokraterna, och den kontinuerliga tillströmningen av sympatisörer till detta parti är en klar indikation på det samhälleliga och politiska misslyckandet som råder på ovan nämnda områden.

Precis som på många andra områden så röstar människor med fötterna och genomskådar den strutsmentalitet som för närvarande genomsyrar snart sagt alla statliga myndigheter och Regering/Riksdag samt den politiska korrekthet/tunnelseende som etablerade media gång på gång visar prov på. Det finns trots allt skribenter/ledarskribenter i ”gammelmedia” som försöker belysa och genomlysa den situation som råder och de implikationer denna ger. Alice Teodorescu i Göteborgsposten är ett lysande exempel på den borgerliga kanten liksom Göran Greider i den socialdemokratiska DalaDemokraten, som med sina analyser lyfter den politiska debatten ovanför lågvattenmärket.

Särintressepartier och dito organisationer som exempelvis Feministiskt Initiativ, FI, är fast i en trångsynt genuskamp där man istället för förment existerande patriarkat vill åstadkomma ett matriarkat. Medan unga flickor och kvinnor i invandrartäta städer och stadsdelar förtrycks, kränks och förnekas basala mänskliga rättigheter, spatserar FIs företrädare vidare barfota sedan de bildligt och bokstavligt slängt sina pumps och högklackade skor i en hög utanför tältet där den lilla skaran av svenska nazister 2017 höll till i Almedalen. Det hade varit minst lika konstruktivt att slänga sina skor utanför en moské i Stockholm och sedan gå in och sätta sig tillsammans med männen ute på golvets bönemattor, därmed sägandes att ”vi tolererar inte kvinnoförtryck eller negativ särbehandling av kvinnor här i Sverige”. Nu blev det, som vanligt, ett tomt slag i luften från Gudrun Schyman och ledarskiktet i FI.

Det finns mycket att hantera och återställa , men för demokratins skull måste de första åtgärderna vara sådana som återställer folks förtroende för det trygga inkluderande samhället. Vi måste återerövra de områden som nu styrs och terroriseras av gangstergäng som innebär att svensk lag inte tillämpas utan det är gängmaffian som styr. Polis, och s.k. Blåljuspersonal bemöts med stenkastning, skadegörelse och hot när de fullgör sin arbetsgärning och Polis måste skydda sina egna från attacker – fullständigt horribelt och avskyvärt i ett land som kallar sig och vill vara en demokrati.

Vi kan inte, får inte, låta någon kriminell grupp eller klan här i Sverige återupprätta klanväldet, ett medeltida synsätt på lag och rätt och människors värde, utan måste använda de samlade resurserna i vårt demokratiska samhälle till att vårda och hävda den svenska modellen med trygghet på gator och torg, hemfrid och kvinnofrid, god vård av sjuka och gamla och en skola som lär ut och cementerar inte bara klassisk skolkunskap utan även de värdegrunder på vilket vårt samhälle vilar.

Den senaste tidens dödsskjutningar, där gängkriminella skjuter på och ihjäl andra gängs kriminella medlemmar måste bringas till ett slut. Jag har ingen mall för hur detta ska åstadkommas, men kanske är Chicagomodellen med stenhård jakt efter gängledarnas pengar och dyrbara leksaker en framkomlig väg, en jakt där man synkroniserar resurserna hos flera statliga myndigheter.

Ett ytterligare sätt skulle kunna vara att beröva dessa livsstilskriminella deras pass/medborgarskap/uppehållstillstånd och direktavvisa dem till det land de kom från, detta sagt med insikten om att utanförskapsområdenas gängkriminella består av första generationens och nyanlända immigranter och deras vuxna barn. Nog finns det etniskt svenska gängkriminella, exvis medlemmar i Bandidos, Hells Angels och liknande och också de måste bekämpas på liknande sätt. Men den stora dödsskjutningsfrekvensen står inte badidos och Hells Angels för och de är till yttermera visso sedan lång tid tämligen hårt punktbevakade och kända.

Allt som innebär att vi alla gör något istället för inget, som verkar vara dagens melodi, är bättre än att sitta på händerna och låta slutmuskeln i ansiktet skita ur sig banaliteter eller bara trams.