Vi som har läst vår historia vet att ingen av våra förmåner och de mänskliga rättigheter vi enligt lagen har, har kommit till oss gratis. Arbetarna upplevde det i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, man slöt sig samman för att genom kamp få till stånd fackföreningar och drägliga levnadsförhållanden för vanliga arbetare, vanligt folk. Den kvinnliga rösträtten kom inte heller till genom en slump utan genom kamp, kamp för rätten att få vara och betraktas som myndiga personer som kunde klara av och ha rätten att leva sitt liv efter den egna kompassen. Det finns ett stort antal rättigheter och lagstöd, liksom en folklig förankring för detta sätt att leva och verka, stadfäst i vår svenska grundlag.
När vi sedan går till arvtagarna till de som kämpade för våra rättigheter, och glöm inte att det är för många av de saker vi nu tar för självklara, har inte funnits i sinnevärlden mer än 50-100 år. Arvtagarna, Arbetarpartiet Socialdemokraterna, tycks ha glömt mycket av det de tillsammans med tusenden arbetare kämpade för. Pliktskyldigast paraderar de några hundra partikoryfeer på den internationella arbetardagen under tonerna till internationalen, för att sedan återgå till vardagens maktförvaltning. En förvaltning som i den verklighet vi lever i här i Luleå kommun, innebär att man i ett uttryck för maktens arrogans kör över oss som bor på landsbygden utanför stadskärnan, känner sig kränkta när vi i mångtusental protesterar och framlägger alternativ för hur man kan lösa de sparbeting som kommunens styrelse beslutat om. Det styrande partiet socialdemokraterna i allians med moderaterna är beredda att beröva oss framtiden för vår bygd, landsbygden, och lägger när hela bygden står upp som en enda man/kvinna skulden för att det blir besvärligt på oss, som kämpar för vår nutid och framtid – barnens möjlighet att få gå i skolan. En skolgång åtminstone relativt nära från där de bor i en trygg och kunskapsbefrämjande miljö.
Jag har hela mitt liv levt utifrån en tro att det ska vara möjligt att fritt uttrycka sin åsikt, att de demokratiska spelreglerna gäller för alla och envar. Till min stora sorg ser jag nu hur man monterar ner välfärden, urholkar den enskilde människans möjligheter, enskilt eller i grupp, att faktiskt vara deltagare idet demokratiska förloppet, beslut flyttar ännu längre in i maktens boningar och utövas av sådana som endast bryr sig om att, med läpparnas bekännelse, höra vår åsikt en gång vart fjärde år. Alla andra dagar betraktas och ses vi som valboskap, omyndiga trotsiga ungar som inte förstår vårt eget bästa. Det faktum att Socialdemokraterna vid senaste valet på kommunalt plan förlorade många mandat, kan man med till visshet gränsande snnolikhet koppla till den maktfullkomlighet som pyser ut från stadshuset. Vi har kommunalråd som påminner om fantomen (han påstås finnas, men få har sett honom gå på gatorna som en vanlig man). Man kan ha olika uppfattning om ett föregående Socialdemokratiskt kommunalråd, Kalle Petersen, men han hade ett förhållningssätt som åtminstone jag känner den största respekt och aktning för – han kunde snart sagt varje lunch på vardagarna ses i sin vandring nerför Storgatan i Luleå, möjlig för den som så önskade att inleda samtal med, framföra synpunkter direkt till, eller bara föra ett vänskapligt ”snack” med. Och, snart sagt varje gång jag såg honom strosa nerför Storgatan, så var det människor, vanliga människor, som tog vara på möjligheten till dialog. Demokrati – folkstyre- börjar och slutar där, med att varje individ känner sig delaktig och tillåts vara delaktig i beslut och processer som berör dem, alla andra maktutövarsätt är inte demokrati!