Så här någon dag före julafton kan man fundera över hur religiösa vi i Sverige egentligen är. Jag menar, vi sätter upp en julstjärna (eller flera) i fönstret som en åminnelse om stjärnan som ledde de tre vise männen Caspar, Melchior och Baltasar till stallet i Betlehem där enligt legenden den nyfödde Jesus vistades med sina föräldrar.  Efter att ha utsatts för religionskunskap under hela skoltiden så landar mina funderingar i att det vi kallar för Kristendom nog är den religion som tilltalar mig allra mest. Inte för att jag är så där över sig religiös, men jag gillar budskapet att man ska visa förståelse och ge förlåtelse till de som uppriktigt ångrar sina gärningar. Inte heller är jag sådär över sig undergiven eller så att jag går runt och ”prisar herren”, snarare är det ett pågående samtal oss emellan som förs ordlöst för det mesta och där jag känner mig jämlik i dess bästa bemärkelse med min följeslagare. Ibland, när jag brusat upp eller uttryckt mig på ett sätt som jag kan ångra eller rent av skämmas för, så känns det som en hand vänligt läggs på min axel och jag tycker mig känna en förståelse och förlåtelse från….. ja vad kallar man sin följeslagare? Samvete – kanske. I alla händelser så känns det för mig som om det finns en påtaglig följeslagare som varsamt leder mig vidare i livet.

Ibland, ganska ofta, kan jag reta mig vansinnigt på alla dessa politiker som verkar leva i en alldeles egen räkmackevärld, långt från var och ens vardag och vardagsbekymmer, som verkar tro att statens/kommunens inkomster är deras egna att fritt förfoga över och använda på sätt som de finner gott. Man kan se hur de verkar ha glömt sitt primära uppdrag – att tillse att statens/kommunens invånare ska få en bra och trygg skolgång, att man vid sjukdom ska få  tillgång till en bra vård och att man i sin ålderdom efter avslutat arbetsliv ska kunna ha ett gott liv som man gjort rätt för genom sitt arbetsliv. Jag har svårt att uttrycka förståelse eller ge förlåtelse till dessa politiker  vars vanligaste ursäkt verkar vara ”vi har varit naiva” eller ”vi såg inte det komma”, när det för de allra flesta sunda människor i övrigt varit fullkomligt uppenbart att det skulle gå åt ….

Alltnog, vi närmar oss julbordet och dess läckerheter som idoga, mestadels kvinnor, i vår omgivning ställt i ordning. Snart kan vi sitta till bords, efter att ha sett Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på TV.  

Se gärna ”Kan du vissla Johanna” som brukar visas under juldagarna och som handlar om hur en av två kompisar som är i 10 årsåldern som saknar en morfar väljer ut en man på ett äldreboende som sin morfar (Per Oscarsson i en underbar rollgestaltning) och de äventyr de har tillsammans innan  ”morfar”  avlider. En riktigt fin skildring av livet i sina bästa dagar, för som jag brukar tänka (när jag glömt någon dag eller nåt som hänt) – livet är inte de dagar som gått utan de man minns. Av dessa så väljer hjärnan att sortera fram de riktigt fina stunderna och (tyvärr även) de pinsamma, tråkiga eller hemska, men sånt är livet som Anita Lindblom en gång sjöng.

Med detta sagt vill jag önska alla stora som små en riktigt GOD JUL och hoppas att du/ni får just den efterlängtade klappen, vare sig den är ett biljardbord (som i Karl Bertil Jonssons film) eller en innerlig klapp på kinden av någon som bryr sig och som du bryr dig om.