Därför är jag förbannad på sossarna

 

En personlig reflexion såhär på fredagsförmiddagen handlar om dagens politik och mer specifikt den socialdemokratiska realpolitiken av idag.

Idag pratar politiker i (S) i hela kedjan från kommunal- till rikspolitiken om pengar. När jag var ung och aktiv pratade vi om SOLIDARITET, idag är ordet för dagen SOLIDITET. Efter nästa besparingsvåg blir det väl inte kvar mer än SOLD (och för alla ni lite äldre som ännu inte anammat engelska uttryck så betyder det ”såld”).

När jag var ung så pratade man alltjämt och agerade man alltjämt som att man ville förverkliga de ideal som en gång byggde och skapade det starka socialaldemokratiska partiet, ett land där alla bidrog efter förmåga och där begåvning och fallenhet betydde mer än pappas plånbok för möjligheterna att nå dit man ville.

Under det halva århundrade som gått sedan dess har det forna stora socialdemokratiska partiet succesivt minskat, vittrat sönder och gradvis anpassat sig till och även själva aktivt genomfört ”reformer” som till sin verkan inte varit av godo för det svenska folkdjupet.

Nu är det ju inte bara ”sossarna” som styrt Sverige under dessa 50-år, så ansvar ska naturligtvis även läggas de borgerliga partierna till last. Men, om man ser det utifrån de ”små” människornas perspektiv så blir man kanske inte lika upprörda när borgarna lägger fram och genomför den transformeringspolitik som gynnar de redan ”mätta” medan man blir saligt förbannad när man ser att de som säger sig stå på sin sida, sviker och ylar med i den borgerliga kören.

Den, som det visat sig, ansvarslösa politiken, som ”i namn av solidaritet”, kommit att leda till att 15-20% av Sveriges befolkning, i första eller andra generationen, har andra länder som sin födelseplats skulle kunna vara helt okay om det hade varit så att man, i likhet med tidigare invandringsvågor, i Sverige avpassat mottagandet till volymer och på sånt sätt att vi kunnat hantera och integrera de som vi bedömer ha motiv för att få stanna. Idag tär denna frånvaro av invandringspolitik hårt på våra gemensamma resurser utan att människor som vill komma in och bidra till välståndet ges rätta verktyg för det. Och, de som inte vare sig vill eller kan tvingas (socioekonomiska invandrare och kriminella), står samhället handfallna inför och enda svaret man verkar ha är att betala ut försörjningsstöd utan motkrav liksom att ropa med i den borgerliga kören av krav på fler poliser för att hantera strukturkriminaliteten.

När man sedan som enskild person tycker sig se att fler poliser inte betyder mer eller bättre brottsbekämpning, utan bara fler personer i uniform som befolkar skrivbord och vars huvudsakliga arbete syns vara att avskriva inkomna brottsärenden med motivering att ”brott inte kan styrkas”, utan att man gjort någon egentlig brottsutredning. Där vidare domstolarna som till slut dömer de kriminella ser mer till den kriminelles och dennes advokats bevekelsegrunder, än till traumatiserade brottsoffers och samhällets behov av lag och ordning, trygghet för folk. Och, där i förekommande fall förövaren är asylsökande eller redan fått uppehållstillstånd, inte kan utvisas med hänvisning till den ”risk” denne i så fall skulle löpa i hemlandet, leder till att brottsoffren, rånade och våldtagna, efter några månader i frivården för brottslingen, riskerar att stöta ihop med förövaren/förövarna i sin egen vardag.

Det jag befarar är att människor som fråntagits sin grundtrygghet, i brist på samhälleligt stöd, börjar inte bara som nu, REAGERA genom att stödja SD, utan även börjar AGERA genom att skapa medborgargarden för att komma tillrätta med otryggheten.

Många socialdemokratiska väljare, såväl svenskfödda som invandrare som integrerats i samhället och lever som medelsvenssons, har ledsnat på att knyta näven i fickan lämnat (S) och börjat aktivt uttrycka sitt stöd för Sverigedemokraterna. Samma väljare är i många fall också de som inte har sådan ekonomi att de kan ”rösta med fötterna”, dvs välja sitt boende långt från problemhärdarna.

Om Socialdemokraterna ska kunna återta sina kärnväljare och fortsätta att efter valet 2022 vara en politisk faktor i svensk politik, måste man sluta prata gallimatias och börja åtgärda problemen i samhället, kraftfullt, konsekvent och utifrån de lagar som redan finns på plats.