Tankar kring yttrandefrihet och rätten att tycka olika

Vi svenskar skryter med, eller åtminstone hävdar vi inför andra, vår självbild om ett land befolkat av toleranta och fritt debatterande debattörer. Men, så känns inte som det, numera, är fallet. Jag saxar ur en artikel i Göteborgsposten av Alice Teodorescu där hon skriver följande;

Men mångfald handlar i dessa sammanhang sällan om sådant som spelar roll för utfallet – alltså åsikter, perspektiv, tankar och värderingar – utan alltför ofta om irrelevanta och opåverkbara faktorer som en människas kön, etnicitet eller sexuella läggning.

Men en förutsättning för att det ska finnas någon mångfald, alltså grunden för att alls kunna ”gilla olika”, är naturligtvis dels att alla inte tycker likadant, dels att alla vågar uttrycka vad de egentligen tycker. Bara så uppstår reell mångfald, bara då uppstår behov av tolerans.

Tankegången går igen på flera områden: I den svenska skolan ska eleverna tränas i förmågan att tänka kritiskt. Det är sannerligen en väsentlig förmåga som förutsätter en stor dos faktisk ämneskunskap. Men inte bara. I ett land som Sverige, där samförståndsidealet utgör hjärtat i den svenska modellen, räcker det inte att kunna tänka kritiskt och självständigt, eller ens att tänka rätt, om man inte också är bekväm med att vara obekväm.

För några år sedan beskrev Mats Alvesson, professor i organisationsforskning, fenomenet ”Funktionell dumhet” (SvD 7/7-2018). Enligt Alvesson är en svag förmåga till reflektion och kritiskt tänkande den kanske viktigaste formeln för karriär i arbetslivet. ”Man är anpasslig och lydig. Man håller sig inom etablerade tankeboxar och agerar med väl utvecklat tunnelseende kompetent inom ramen för dessa. Man krånglar inte till det för sig själv eller omgivningen genom att ifrågasätta konventioner, önsketänkande eller tomma floskler. /…/ Man är pålitlig och kompetent – och uppskattas av omgivningen.”

I skrivande stund vet ingen, varken anhängare eller kritiker, hur det kommer att gå med den svenska smittbekämpningen. Men en sak borde ena falangerna: vägen mot den oundvikliga flockimmuniteten bör inte gå via en oreflekterande flockmentalitet. Det är totalitärt och djupt kontraproduktivt.

Människors ifrågasättande, diskuterande och analyserande, alltså resultatet av det kritiska tänkandet, kan därför aldrig vara ett problem i ett fritt samhälle. Tvärtom utgör just dessa komponenter själva fundamentet i en demokrati. Även om de skapar dålig stämningen – eller kanske just för att de skapar dålig stämning.

Intressanta tankar och iakttagelser. En annan man, en satiriker som heter Lindström har snart sagt dagliga strippar där han fångar den aktuella situationen i Sverige och världen. Hans teckningar är både burleska och elakt kritiska, på gränsen till absurd ibland, men ofta precis på pricken.

Grafik: Lindström

 

Så här i Corona-tider upplever man ett underförstått concensus om att man inte ska kritisera Regering eller myndigheter och deras sätt att hantera den verklighet vi lever i. Den som framför kritik eller följdfrågor på de dagliga ”informationsstunderna” som Regeringsmedlemmar och myndighetspersoner håller, den personen blir sedd som en illvillig person trots att personen ifråga egentligen bara gör sitt jobb som reporter nämligen att kritiskt granska makten. En besvärande tystnad breder ut sig bland övriga i journalistflocken och det mumlas om ”vem är det där som ställer så otrevliga frågor?”.

Själv hävdar jag att det som verkligen manifesterar ett demokratiskt samhälle är att det både finns människor som tycker olika OCH har möjlighet att hävda denna rätt utan att stigmatiseras eller dum/rasistförklaras. 

Jag läste häromdagen ett sådant inlägg som jag efter genomläsning bedömer som såväl trovärdigt som varande en aktuell skildring av vissa delar av Sverige och dito delar av ”dagens svenska samhälle”.

Jag saxar personens inlägg, han heter Jack Nilsson och är från Helsingborg. Såhär skriver han;

Helsingborg, en tidigare vacker och välkänd stad som på senare år har blivit ett ghetto. När jag bodde på landet och hemma hos mina föräldrar så tog jag bussen in varje helg, dels för att vara ute på stan (och på krogen) men också för att bara hänga där då det var en mysig sommarstad – nära till hav, till Danmark och till fina tjejer. Jag kunde gå ute ensam på nätterna, full som nykter i vad som idag är mångkulturens högkvarter, GA torg. 2014 jobbade jag dessutom på tågen och gick av 05 varje morgon – där fanns inte ett endaste gäng på knutpunkten under nätterna. Idag kryllar det av gäng, narkotikaförsäljning, rånare, våldtäktsmän, bilar med tonade rutor som kör runt och patrullerar samt stirrar surt på befolkningen, bomber, skottlossningar och allt annat än det svenska språket. När du är här så känner du dig som utomlands. Jag har bott här de sista fem åren och det kulminerade samma år jag flyttade in (i slutet på 2015/början på 2016). Jag har fått det att fungera med gängen och med de som bor här men har fått min beskära del av vansinnet – bland annat fått ge några på käften som försökt råna mig, stoppat våldtäktsförsök samt duckat för bomber för det har smällt ordentligt här.

Idag var det återigen dags för Helsingborg att få känna på ytterligare en bilbomb – denna gången i det trygga Laröd. De fick in larmet vid 02.30 där en bil stod i lågor och var totaldemolerad efter en detonation.

Det var bara några veckor sedan vi hade en annan bilbomb som var så kraftig att bilen flög upp i luften och motorhuven låg cirka 30 meter längre bort. En 15 årig tjej gick förbi när det smällde och skadades.

Nu har Helsingborgs undre värld steppat upp och vi har fått vägpirater där man under pistolhot tvingar ut människor ur sina bilar och kör iväg. Vi hade tre bilrån förra helgen – även ett fall där de väntade hemma hos offret och när han kom in på sin uppfart så kom de ur buskarna och knyckte bilen.

Polisen har i skrivande stund drönare runt om i stan som håller koll då befolkningen (och även poliser) blir attackerade. Vi har haft massor av raketattacker där man medvetet (inne på knutpunkten) riktat kraftiga raketer och fyrverkeripjäser mot ansiktet på folk. Det har brunnit ofantligt många bilar. Polisen gick för ett tag sedan ut med att man upptäckt bombfabriker i stan där dessa bomber varit så kraftiga att de kunde blåst ut hela lägenheter – polisen sa dessutom att det detonerat bomber varje vecka sedan September förra året. För tre månader sedan fick 18 lägenheter evakueras då man upptäckte 1,2 kilo militärt sprängdeg utanför en nattklubb – även fyra villor i det trygga Ramlösa sprängdes i bitar. Vi hade även drive-by´s här där man på mopeder öppnade eld mot folk som satt på uteserveringar. Polisen berättade dessutom att man kan hitta pistoler och ammunition på bakgårdar (bland annat på en bakgård bredvid vår högstadieskola)

För ett tag sedan sprängde man gymmet här nere, man sprängde dessutom socialförvaltningen här i stan, man har sprängt ofantligt många lägenheter och villor och nu har man gått över till bilar. Förra året hade vi nio rån inom loppet av fyra timmar och dessa rån har inte upphört. Våldtäkterna har heller inte upphört och våra kvinnor är väldigt otrygga här.

Jag såg tre blodpölar under min promenad förra veckan och de som bor här känner sig inte alls trygga.

Det har inte alltid varit såhär, trots att så många fortfarande blånekar och hittar på alla ursäkter för att slippa peka på det uppenbara – den kravlösa och slappa migrationspolitiken som våra politiker kör med och som fullständigt raserar det här landet och allt som tidigare generationer byggt upp.

Detta är ett område som består av 98 % utrikesfödda, jag bor här och vi vet vilka det är som sysslar med detta. Nu har det gått fem år sedan vansinnet sattes i rullning och detta är inte längre främmande för någon normaltänkande individ. Inga krav och inga direktiv göder kriminalitet.

Det är inte utlänningarna som förnekar vilka det är som begår brott (de skryter snarare – främst de som bor här) utan det är pursvenskar som in i det sista skall förneka och försvara – svenskar som själv inte bor eller ens skulle sätta sin fot i ett sånt här område.

Jag saknar det gamla Helsingborg och det gamla Sverige. Framförallt så saknar jag tryggheten.

Sverige var en gång i tiden känt för sin trygghet – idag varnar omvärlden för oss. Utländska nyhetskanaler pratar om oss hela tiden (om bomber, våldtäkter, mord, skottlossningar och gänguppgörelser).

Detta är på riktigt.

Förstår ni inte att Sverige håller på att utvecklas till ett nytt Mellanöstern? Det är inte bara vi som lever och verkar just nu som kommer få lida utan våra barn och barnbarn kommer få stå för notan för detta vansinne .. de kommer få stå för notan för att det svenska folket vägrade göra någonting åt situationen våra politiker ställt till med – vad Stefan Löfven ställt till med. Han måste avgå.

En fråga man ställer sig efter denna genomläsning och sammanfattning är -Hur ska vi vrida tillbaks utvecklingen , hur ska vi återskapa den grundtrygghet som vi kände för x antal år sedan?

Det är som sagt 10.000 kronorsfrågan.