Snart sagt varje morgon annonserar nyhetssändningarna att nu har det skett en ny skjutning med mer eller mindre dödlig utgång. Såvitt man kan bedöma så handlar det i den överväldigande majoriteten om uppgörelser i den s.k. undre världen. Om offret dör på skjutplatsen så blir det ju i princip inte annat än den redan överbelastade poliskåren/rättsväsendet som får lägga resurser på att hitta förövarna innan den skjutnes kompisar/gäng/klan hittar förövaren/förövarna. I det senare fallet kommer viktiga samhällsresurser utom polisväsendet inte belastas i någon högre grad.
Men, om skjutoffret överlever beskjutningen och hamnar i sjukvården, så kommer ambulansresurser, intensivvårdsresurser, operationspersonal, krishantering mm tas i anspråk. Eftersom sjukvården, med rätta, gör en prioritering i sin resursanvändning så går alltid en akutskjutning före planerade/planerbara nyttjande av IVA-resurser, operationer såsom canceroperationer, byten av höftleder m.fl liknande operationer. Det innebär att det lidande som skytten/skyttarna skapar fortplantar sig från den omedelbara familjekretsen kring offret ut i övriga samhället på bred front, i form av en otrygghet som sprider sig i befolkningen liksom i ökande kostnader för mycket dyrbarIVA/operation/eftervård, som i dagsläget faller på regionerna, dvs allas våra ”landstingsskatter”.
Vad kan man då göra åt det hela?
Ett sätt att hantera detta kan vara att inrätta en separat krigsoperationscentrum, i likhet med vad som råder i krigförande länder, med resurser avsatta direkt ur statskassan, därmed undviks i möjligaste mån att den vanliga regionala skattefinansierade sjukvården belastas med dessa mycket sjukvårdsresurskrävande fallen och i bästa fall att det märks i statskassan vad sådana skjutningar faktiskt kostar samhället. Ett utfall av en sådan gryende insikt kan eventuellt leda till att man slutar med att prata om att ”vi ska vända på varenda sten” och de facto gör verkstad av sina käcka uttalanden om att ”vi ska knäcka gängkriminaliteten”. Dilemmat för politiker och samhälle med en sådan sjukvårdslösning är att man samtidigt med inrättandet också därmed manifesterar att Sverige befinner sig i en, om än med krigsmått mätt, låggradig form av inbördeskrig.
Ett alternativ, för de (hittillsvarande fåtal) fall som rättsväsendet lyckats lösa och få mördarna ställda inför rätta och dömda till långvariga straff, vore att i tillägg till fängelsestraffet låta förövarna eller det gäng/den klan de tillhör/engagerats av, betala sjukhuskostnaderna för skjutoffret fullt ut.
