”Kör långsamt herr chaufför jag ber, vi är i minnenas kvarter”. Så började en gammal slagdänga och den har de senaste dagarna och timmarna känts väldigt ”pricken över i”. Igår påbörjades flytten av min barndoms kyrka, den som stått med utsikt över stan sedan 1912, min mammas födelseår. I samma kyrka har jag också begravt henne 88 år senare. Otaliga är de gånger som jag passerat över Hjalmar Lundbohms gravplats och vidare över gårdsplanen framför kyrkan på väg mot Parkskolan eller för att handla något eller träffa kompisar ”på stan”. 

Så flytten gick långsamt och värdigt och till min glädje verkar succén vara fullständig. Men, ändå känns det nere i hjärteroten en sorg och melankoli över det nödvändiga i att flytta den, vilket om detta inte gjorts skulle ha betytt att sveriges vackraste byggnad så småningom skulle ha rasat ner i den grop som underjorden håller, ännu så länge en bit ifrån byggnaden.

Om man ska se något positivt i det hela så innebär den nya lokaliseringen att mormor, morfar, pappa och mamma och en hel del andra släktingar nu fått hem sin kyrka till den närbelägna begravningsplatsen. 

Sen blir det en process att vänja sig vid det hela.