En av mina ungdomshjältar på viskonstens altare, Paul Simon, fick idag det svenska Polarpriset, instiftat av Stig ”Stikkan” Andersson genom en donation på många miljoner.

Stikkan Andersson var skolläraren som gick över till musiken på heltid och har skrivit tonvis med schlager på svenska för snart sagt alla svenska artister. Men, världskänd blev han nog när Waterloo framförd av ABBA vann musikschlager festivalen. Min minnesbild av tävlingen, jo jag såg den på den svenska monopolkanalen, var när Stikkan på ett närmast narcissistiskt vis trängde sig fram på scenen för att mottaga mängdens jubel. Jag minns att jag kände mig mycket generad av detta burdusa exponeringsbehov.

Idag är exponeringsbehovet för artister och kompositörer snart sagt omättligt. Kolla bara in en fotbollsspelare som gör ett mål på en bra passning från en medspelare. ”På min tid” sprang målskytten genast och kramade om sin lagkompis som serverat honom ”mackan”. Idag springer målskytten mot publiken under det att han utför diverse rituella dansbeteenden, närmast likt tranornas dans på Hornborgasjön, och när passningsgivaren kommer springande för att krama om honom blir han närmast bryskt avknuffad eller ignorerad. Kanske är det ett tidens tecken – ”allt ljus på mig” beteendet.

Nåväl, Polar priset är i sig ett synbarligt tecken på samma företeelse. Skolläraren som blev multimiljonär på sina trallvänliga låtar instiftade priset och det delas sedan ut av H M Konungen till diverse redan etablerade och stenrika musiker som oftast är i sin karriärs nedan och där prispengarna snarast blir något perifert. Polarpriset blir ett tack för lång och trogen tjänst, närmast motsvarande Oscar prisets ”for a life time achievement” som ges till skådespelare och regissörer som har ena foten i graven och vanligtvis slutat producera och kör ”da capo” på sina sedan 20-30 år gamla och för alla kända visor och melodier.

Inget ont om artisterna som fått och får Polarpriset, men nog skulle ett pris, eller kategori, för exceptionella talangers utbildning och etablering i mina ögon, och öron, känts betydligt lättare att svälja och tillskynda. För då skulle priset kanske kunna bidra till att talangen ifråga kan blomma ut och ge oss framtida musikupplevelser av högsta klass.