Tankar under de första dagarna av älgjakt 2012 i Vitå Jaktvårdsförening

För en gammal arbetshäst som jag kändes det nästan syndigt att ta ledigt två vardagar för att jaga älg. Men, så hade jag bestämt och så skulle det bli.

Vi träffades ett tjugotal förväntansfulla jägare i VJF och efter en genomgång av jaktledarna delade vi upp oss på de olika passen. Idag satt jag ute med två kamrater vid Lillån,  jag fick mellantornet. Till skillnad mot igår då det redan på morgonen var ganska ”varmt” så började dagen idag i kylans tecken. Någon sa att det varit minusgrader inatt.

Jag installerade mig i tornet och överväldigades av hur vackert och rofullt det är så där tidigt i skogen innan trafiken vaknat till. När solen så började sin bana över himlen kom markdimman från nattdagg som förångades och bildade en nästan kompakt dimma för en timme eller så. Spindelnäten på granarna, syntes i all sin prakt. Dessa, som man vanligtvis märker först när man gått in i dem och fått spindelväv som fastnat över hela ansiktet.

 

Tänkte med medlidande på de älgar som idag har vaknat för sista gången och hoppades att alla jägare som är ute skulle skjuta så att det bara behövdes ett enda skott för varje djur, för att de skulle slippa lida under timmar av eftersök. (Såhär ikväll, med facit i hand, så noterade jag att det blev en snabb död för de som sköts av jägarna i vår förening).

 

Även om tiden går fort när man sitter på passet så känns det ändå i kroppen att man  suttit en dag på en träbänk på samma plats, spanande och fikande. Någon älg såg jag inte till, men det kändes ändå inte som en förlorad dag. Under en vanlig arbetsdag tillbringar jag oftast merparten vid datorn på mitt kontor, med bara ett fönster att titta ut genom och utsikten är över ett ganska tråkigt industriområde. De växlingar som skedde under dagens lopp på passet, massor av frisk luft, till skillnad från kontorets förvärmda, var angenäma att uppleva och skåda.

Med facit i hand så blev vi inte lottlösa och en vänskaplig och gemytlig stämning rådde när vi hjälptes åt med ta vara på de fällda djuren. Föreningens nestor visade oss ”ynglingar” hur det skulle gå till.

 

Därmed tackar jag för en bra dag. Det började med kyla och dimma, sedan gick det över i solsken och lätta vindar och nu verkar det tyvärr sluta med att regnet öser ner.

Addendum: En läsare har kommenterat mitt kåseri med att om att vill man se älgar så kan man gå in på ”sällskapets” sida, där en bild från årets jakt visar kropparna av några älgar som hänger och dinglar bakom ett antal ”sällskapare”. Personligen har jag svårt att förstå etiken med sådana bilder och dessutom ger sådana bilder alla jakthatare vatten på kvarnen.

Mitt svar till kommentaren är;

och sedan kan ni roa er med att räkna taggarna på vardera av de tre tjurarna som jag knäppt (dvs fotograferat) i näromgivningen.

3 reaktioner på ”Tankar under de första dagarna av älgjakt 2012 i Vitå Jaktvårdsförening”

  1. Hej Hälge,
    Om man vill se älgar så räcker det vanligtvis med att göra en sväng med bilen genom byn med omgivningar. Av någon outgrundlig anledning verkar de ha tillgång till vår jaktkalender, så de går och gömmer sig under själva jakten. Vi har väl snart skjutit en tredjedel av vår tilldelning. Som förstaårsdeltagare i älgjakten (jag har jagat älg på andra marker för länge sedan) känns Jaktvårdsföreningens inställning och genomförande av jakten och upplägg väldigt trevligt och ansvarstagande, i gemytlig trivsamhet precis som jag tycker jakt ska utövas. Vad gäller ”sällskapets” exponering av älgkroppar som hänger i slakthuset bakom ”jägarna” så har jag egentligen ingen annan kommentar än att var och en blir salig på sitt sätt att visa upp sig. För mig känns det ”snoppmätning” att lägga ut en bild med dinglande älgkroppar, snarare än ett vuxet och moget förhållningssätt till jakt och jaktetik.

  2. Måste säga att detta kåseri får mig att verkligen sakna älgjakten hemma i Vitå. Det var ett bra tag man satt uppe i tornet och funderade i morgondimman.

    1. Roligt att du känner så, man får liksom ett annat perspektiv på tillvaron när man sitter där i den isande (vanligtvis) kalla tystnaden. Med alla sinnen tar man in omgivningen, lyssnar spänt, kikar avsökande utefter hygget, andas så tyst man kan. På avstånd kan man höra en korp kraxa ihållande. I söndags fick jag se en annan jägare, en kvickfotad liten vit herr Hermelin som svischade fram i ögonvrån och innan jag var riktigt säker på att jag sett den, hade den hunnit försvinna in bland träden igen.

Kommentarer inaktiverade.