En dag varje vecka har (huvudsakligen) våra pensionerade jaktkamrater infunnit sig i slaktbodan för att finstycka det kött som hängt sedan respektive helgs jakt. Tänk att få ha den förmånen att det finns ”manpower” som kan ställa upp och göra sitt dagsverke till glädje för oss andra i jaktlaget, som sliter i grottekvarnen.  Vi som är något yngre känner stor glädje över att få denna hjälp, och försöker kompensera detta genom att vi tar lite större del av arbetet med att flå älgarna liksom grovstyckningsarbetet under jaktdagarna.

Jag har bland bland en del jägare i andra lag hört och även läst om ett sätt att uttrycka sig om våra äldre jaktkamrater, som närmast kan liknas vid förakt. Denna ringaktning gentemot de grå håren  baseras, såvitt jag förstår, enbart på att de är just”gamla”. Om det är något man kan säga med säkerhet så är det att alla som lever tillräckligt länge kommer att bli såväl gråhåriga som gamla och det gäller precis alla.

Egentligen säger det mest om de som uttrycker sig på detta förklenande vis, snarare än de som åsyftas, med sådana omdömen och uttryck. Mitt sätt att se på detta, när det gäller jakten, är att var och en bidrar till jaktglädjen och jaktfesten efter sin förmåga och sitt kunnande.  Det känns för mig som en stor tillfredsställelse att se en 70- eller 80-årig ungdom undervisa tonåringar i bästa sättet att stycka en älgkropp eller om hur man åldersbestämmer en älg utifrån en underkäke. En kunnig man i laget har också delat med sig av sina kunskaper både i styckning och i hur man på bästa sätt skärper en kniv eller buköppnare. Kul att kunna ösa ur dessa kunskapskällor som finns direkt tillgängliga.

Över huvud taget så känns den lågmälda tonen, det välkomnande, skämtsamma och kamratliga umgänget som ett bra sätt att utöva jakt på. Om det är något man allmänt kunde önska så är det att fler jaktintresserade kvinnor skulle vilja börja med älgjakt. Men, det är ett problem som vi alla behöver jobba på att finna en lösning av, i snart sagt hela landets alla jaktlag.