… eller allting går att sälja med mördande reklam.
Stieg Larsson, med rötterna i Västerbotten, skrev den berömda Millennium trilogin om Lisbet Salander. Tyvärr fick han inte njuta länge av sina framgångar, han avled hastigt av hjärtinfarkt i samband med att den millennium trilogin börjat publiceras. Böckerna har haft en framgång som snart sagt inga andra svenska författares alster och finns översatt till många språk. Bokintäkterna har gett hundratals miljoner till Stiegs arvingar, hans sambo tänker du kanske. Nej, hon fick inget trots att hon de facto varit hans livskamrat och samarbetspartner genom alla år. De hade inget samboavtal eller testamente, så allt tillföll hans pappa och bror. Dessa visade på ett mycket tydligt sätt att de inte gillade Eva Gabrielsson, speciellt vid en granskande intervju, som jag såg på TV, kunde inte hans pappa dölja den avoghet, för att inte säga hat, som han kände mot sonens livskamrat.
Ur Wkipedia kan man läsa att;
Stiegs föräldrar var 17 år unga när Stieg föddes. De kunde inte ta hand om honom utan de första nio åren växte han upp hos sin morfar. Efter morfaderns död tog föräldrarna hand om honom men han lämnade hemmet som 16-åring. Vid 18 års ålder träffade han sin livskamrat Eva Gabrielsson på ett möte med förenade FNL-grupper i Umeå. De fick inga barn.
Enligt uppgift hade Stieg ingen eller bara sporadisk kontakt med pappan sedan han flyttat hemifrån, men pappan var den som drog högvinsten vid det makabra lotteriet. Från början skulle Eva Gabrielsson inte få något efter Stieg, till och med den gemensamma lägenheten skulle tas ifrån henne. Efter lång tids diskussioner fick hon till nåds behålla lägenheten. Hon nämnde i detta sammanhang att Stieg och hon jobbat med en fjärde bok och att det fanns ett utkast. Hon vägrade lämna ut det liksom att låta någon annan skriva färdigt det.
Den väl kände kriminologprofessorn och deckarförfattaren Leif G W Persson skrev i sin krönika i Expressen för några år sedan om arvtvisten på följande sätt:
Jag har svårt att släppa den olycka som drabbat Stieg Larsson efter hans död. Anta att han fortfarande hade levt och skrivit de tio romaner som han pratade om. I så fall hade det funnits mer än en hygglig chans att han blivit den mest läste författaren i världshistorien. I vart fall den rikaste någonsin på att berätta onda sagor för vuxna barn. Istället gick han och dog och i brist på testamente får hans far och yngre bror nöja sig med den ynka miljard som de första böckerna redan är på god väg att dra in medan Eva Gabrielsson, den kvinna som han tillbringade hela sitt vuxna liv med, får leva vidare med enbart sina minnen av honom.
Kriget om pengarna och det litterära arvet upptar sedan flera år tillbaka mer utrymme i media än diskussionen av hans författarskap.Å ena sidan en far och en yngre bror som gripit en juridisk försummelse i flykten och samtidigt gett den svenska girigheten ett ansikte i dess mest småskurna och provinsiella form. Å den andra en efterlämnad änka som lagen glömde bort.
För några månader hörde jag så att det skulle komma en fjärde del av Millennium och tänkte i mitt stilla sinne att nu har Stiegs farsa och lillebror nått en överenskommelse med Stiegs änka, så nu får väl hon ändå sin rättmätiga del av Stieg Larssons jätteintäkter.
Så hör jag på Skavlans intervju att David Lagercrantz som står som författare har skrivit en bok i ”Stieg Larssons anda” som anges som den fjärde delen av Millennium trilogin.Och, så sitter karlfan där och yvs över att han lyckats helt kopiera stilen och stulit alla karaktärerna från Stieg Larssons romaner. Jag kräks nästan när jag förstår att Eva Gabrielsson inte lämnat ut utkastet och att Norstedts förlag, som behöver intäkter, helt fräckt lagt uppdraget till en ”copycat”. Det är en benämning som används framförallt vid seriemord och där det plötsligt dyker upp en ny mördare som kopierar stilen att mörda folk på från ”originalet”.
Jag beklagar verkligen att jag gick i reklamfällan och köpte/laddade hem den senaste ”Millennium” boken. Hade jag vetat att det var en copycat som skrivit boken skulle jag om jag ville läsa den ha sökt efter ”gratisversionen” på nätet, för att jag tycker att såväl Norstedts som Lagercrantz visat prov på en synnerligen dålig smak och penninggirighet som torde få Stieg Larsson att rotera i sin grav.
Inom reklamvärlden och varumärkes dito pratar man om ”Renommesnyltning” när någon nyttjar en annans goda och varumärkesskyddade namn för att kränga ut sin liknande skit. Här är ett förlag och en ”författare” som gett begreppet ett mycket påtagligt ansikte.
Eva Gabrielsson kommenterade det hela så här;
– Det handlar om ett förlag som behöver pengar och en författare som inte har något att skriva och därför kopierar någon annan, säger Eva Gabrielsson.
Så sant, så sant.
Eva Gabrielsson vill alltjämt inte lämna ut manuset till den fjärde boken, den som Stieg Larsson skrivit och utarbetat i när samarbete med sin sambo. Bravo tycker jag – en ”Facebooks tummen upp” för dig Eva från mig.