”När Djävulen Tog Semester”
En morgon vaknade världen till en märklig tystnad.
Ingen lögn sades, ingen muta gavs, inga hemliga svek viskades i hörnen.
Nyheterna var tråkiga, människorna kände sig förvånansvärt… tomma.
Djävulen hade tagit semester.
Han hade vandrat på jorden så länge att han började undra om han egentligen behövdes.
Så han hängde upp sin svarta kostym på en galge, satte på sig en gammal stickad tröja, och gick ut bland människorna — anonym.
Till sin förvåning såg han att världen fortfarande snurrade.
Människor ljög — inte för att han frestade dem, utan för att de var rädda.
De begärde, fuskade, svek och älskade… allt på egen hand.
Han log. ”De har blivit självgående”, mumlade han.
Han satte sig på ett kafé i Stockholm, beställde en svart kaffe och betraktade människorna i tystnad.
Vid ett bord i närheten bråkade två kollegor om vem som skulle få äran för ett projekt.
Vid ett annat satt en kvinna och skrev ett brev till någon hon sårat.
På trottoaren gav en hemlös man sin sista cigarett till en vän.
Djävulen tänkte:
”De behöver mig inte längre för att välja fel. Men kanske för att förstå skillnaden.”
Så han reste sig, lämnade ett mynt på bordet, och gick sin väg — inte för att sprida ondska, utan för att påminna människorna om att ljuset bara märks när det finns mörker.
”När Djävulen Återvände från Semestern”
När Djävulen återvände till sitt rike var allt förändrat.
Helvetet var tystare än han mindes det. Eldarna brann visserligen fortfarande, men de kändes… mekaniska. Ingen passion, ingen övertygelse, bara rutin.
Demonerna arbetade som byråkrater — fyllde i formulär över själars synder, arkiverade dem i pärmar, stämplade med röd vaxsigill.
”Vi följer regelverket, herre,” sade en av dem med tom blick.
”Vilket regelverk?” frågade Djävulen.
”Människornas. De har skapat sitt eget.”
Djävulen gick längs korridorerna, och för första gången i evigheter kände han något som liknade… sorg.
Utan honom hade människorna inte blivit bättre.
De hade bara rationaliserat sin ondska — gjort den effektiv, produktiv, acceptabel.
Så han ställde sig mitt i salen där själarna brukade dömas och sade högt:
”Jag skapade frestelsen för att pröva er. Men ni gjorde den till en livsstil.”
Ingen svarade. Bara ett svagt sus, som från datorfläktar i ett kontorslandskap.
Djävulen skrattade, men det lät hest.
”Kanske,” sade han, ”är min plats inte längre i helvetet. Kanske är den… bland er.”
Och med det tog han hissen upp till jorden igen — inte för att härska, utan för att försöka förstå vad som blivit av den värld han en gång fördärvade.




