Alla inlägg av admin

…forts Höst

Strålande sol, jag och unghunden Viktor på liten lingonplockartur. Det vill säga jag på lingonplockartur och Viktor på fågelkollartur.

Det känns fortfarande som en kvardröjande sommar med svettvarma känslor när man går genom myrgräset. Men så går solen kortvarigt i moln och genast svalnar det av betydligt. Nog är det höst alltid. Svamparna har kommit upp som, ja just det, svampar ur jorden. Noterar en förvuxen Karl-Johan, men precis som jag förväntar så har diverse kryp redan kalasat på den. Inga Kantareller hittar jag, men en och annan sandsopp och tickor ser jag när jag går fram.

Viktor går med nosen högt i vind och plötsligt ser det ut som han får intressanta dofter i nosen. Han snurrar  ivrigt och bestämt runt kring några fälltallar, som fallit offer för senaste stormen. Tyvärr finns ingen fågel kvar där, men av uppträdandet och naturen att döma, så kan det ha varit någon Tjäder som haft nattkvarter där.

Husse återvänder till lingontuvorna och Viktor finns i närheten.

Lingontillgången då? Jodå, det blev en hink på en timmes plockande och då var det i huvudsak ett litet lingontätt område som stod för merparten.

DSC_1993

Det man kan notera är att alltjämt finns en viss omognad kvar, några frostnätter behövs. Å andra sidan så blir det härligt geleig sylt av dessa bär och en frisk syra.

Hinken blev full, jag blev trött och Viktor, ja han fick följa med hem fast han egentligen inte ville. Men, det blir fler tillfällen.

Betydelsen av höst

Ordet ”höst” är ett mycket gammalt ord som betyder skördetid. Finns kvar i denna betydelse som ordet inhösta = få sig till del.

För oss är väl hösten alltjämt skördetid för frukt, bär och svamp. Pratar man med en jägare så ser denne framför sig början på årets jakt av fågel och älg. För en fiskare här i Norrbotten så är 22 september höstens startdag för löjfisket och resultatet, som numera skyddats under namnet Kalix löjrom, är en läckerhet för oss löjromsälskare. På ett tunnbröd med finhackad rödlök och med en sky  från svartpepparkvarnen blir det himmelskt gott. Till detta en skummande öl,  så går man i spinn.

Vart fjärde år är hösten ett evigt tjat fram till valet av Riksdagsledamöter, Landstings dito och Kommunala pampgänget. Det där sista låter kanske lite elakt, men om man tittar efter,  så är det samma styrande klan (Socialdemokraterna) som styrt och alltjämt styr snart sagt varje kommun i Norrbotten liksom Landstinget. Hur är då läget i ”sosseland”?  Enkla svaret är ”inte bra”. Skolorna  i Luleå har man försökt decimera till några få gigantiska enheter, till skada för eleverna och dit lärare inte vill söka sig. Det kommunala bostadsbeståndet säljer man ut, vårdcentraler och sjukhus i länet lever farligt nära nerläggning. Samtidigt som Landstinget lägger ner akutsjukvården i Kiruna (besparing 5 Mkr) så öppnar de en flyglinje från Luleå till Tromsö (Norge kostnad 5 Mkr) så att våra Norrbottniska  sjuksköterskor och läkare ska lättare kunna nyttja sin rätt att jobba i Norge, medan vi här får njuta av ”stafettläkare” som när man träffar dem visar sig åtmninstone kunna läsa innantill i gamla journaler. Någon egentlig sjukvård hinner de inte med på den mkorta tid de är i länet och vem förlorar på det då? Jo, alla vi som behöver en kompetens på andra sidan bordet när vi besöker vårdinrättningar. Jag är också övertygad om att dessa sgtafettläkare behärskar åtminstone en egenskap – de kan skriva en faktura, vanligtvis som löjrommen – välsaltad.  Man kan med fog försynt undra om det jobbar en massa Quislingar i Landstinget, med uppdrag att förse vårt lilla broderland med välutbildad arbetskraft!? Till råga på allt håller dessa, ja vad passar väl bättre som epitet än clowner, på med att slå samman de fyra nordligaste landstingen till ett stort. De har väl läst någonm matematisk grundkurs och fått sig till livs att två negationer upphäver det negativa och produklten blir positiv. Fyra negationer (landsting med dryga underskott i driften) borde med samma logik bli åtminstone två plus…. eller!?  För mig så står det uppenbart att fyra tomma plånböcker blir inte välfyllda med pengar bara för att man lägger dem i samma hög. Måste vara någon ny form av ekonomi, kallad Landstingsmatematik kurs 1.

Haffis favoritårstid - vinter
Haffis favoritårstid – vinter

Vår gamle Haffi, en isländsk pålle, som nu är 26 år ser med glädje fram emot hösten speciellt dagarna efter de första frostnätterna, för då försvinner, eller åtminstone avsevärt decimeras, luftens stickande och bitande otyg. En stor suck kommer ur denne gentleman när så sker. Annars vill han helst tillbringa sommarens myggdagar inne i stallets dunkel om han får välja. Vi har försökt alla huskurer och antidoter mot mygg, knott och svidon och faktiskt hittat något som åtminstone begränsar obehaget. Det är sorgligt att se honom stå och klia sig till blodvite inträder mot någon plankstump eller träd.

Förr, så såg man också fram mot sensommarens/höstens kräftfiske och surströmmingsskivor. Det var alltid lika roligt att slänga i kräftburarna i Råneälven efter att ha köat för att få köpa ett fiskekort.

För småknattarna innebär slutet av augusti att de börjar skolan och får träffa alla blivande klasskamrater första gångerna. Det egna barnbarnet ska börja ”nollan” dvs sexårsskloan. Han var grymt förväntansfull och lyste av förväntan när vi ”facetimade”, dvs pratade via dator med ord och bild, för någon vecka sedan.

Tänker på att när man var liten/ung så var varje dag en evighet, speciellt om man väntade på något. För mig idag som nybliven pensionär känns varje år som en dag. Man pratar om något och tänker javisst ja det var ifjol och sedan får man höra att ”det är ju sju år sedan” det !

Det var bättre förr, ju förr desto bättre.

En lång resa förgäves?

Varje sommar blir vi lika glada, när det gamla strävsamma ladusvalparet återvänder från sin Sydafrikasemester eller var de nu tillbringade tiden i väntan på att det ska bli full fart på insekterna här i Norden. Kanske är det inte samma par som kommer, men man tycker på nåt sätt att de känns bekanta dessa luftens mästare som plötsligt sätter sig på  den vajer som bär antennkabeln mellan husen. Så sitter de där rödbrunkindade, svartvita med de långa stjärtpennorna och börjar sitt samtal svalor emellan. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna, inte för att jag förstår vad de säger, men det låter så hemtrevligt coh somrigt. ”Hej Mina Vänner”, ropar jag till dem och då tystnar de och tittar nästan förvånat på mig, som om de sa att bry dig inte när vi nu diskuterar om vi ska ta platsen bakom parabolantennen i år igen eller om vi ska söka oss in i stallets mörker.

Efter någon dag ser jag att de bär bomaterial in i stallet och lite senare ser jag bobyggnaden som pågår ovanpå lampkupan i ena boxen. Av hänsyn till våra sommargäster så skruvar jag  ur glödlampan så att inte det ska bli överhettat, nätterna är ändå ljusa så man behöver inget artificiellt ljus. Efter några dagar ligger honan på ägg och hanen matar och uppvaktar henne. Oss tar de ingen notis om eller i vart fall så blir de inte stressade av att vi står där bara en meter från honan i boet.

-De känner igen oss och vet att vi inte utgör något hot mot dem. Några veckor senare råder febril aktivitet snart sagt dygnet runt, det sitter fyra omättliga monster i boet och bara gapar hela tiden och när honan eller hanen kommer med mat så blir det snart sagt extatiskt i boet. Hästarna mumsar lugnt vidare när svalorna gör sina halsbrytande svängar mellan benen på kusarna eller strax invid öronen, man lever i symbios med varandra.

Så en dag i slutet av juli sitter det sex svalor på boxarnas överliggare, ungarna har lämnat boet. Vi gläds oss storligen.

Matdagscropped-Svala-matar-bapg

Dagarna går och varje nattning med utdelning av hö till de fyrbenta kusarna blir en glädjefylld händelse. När man öppnar salondörren till stallet så möts man av ett kort varningsrop ”katji”, men så ser föräldrarna att det bara är de vanliga tvåbeningarna som kommer och lugnet lägrar sig.

Sommarens dagar går fort och svalungarna blir säkrare på att flyga, snart börjar det vara dags för långflytten.

Så en kväll när jag kommer för att släppa in hästarna från hagen sitter där bara två svalor, föräldrarna antar jag. Pratar om det hela med min sambo och vi enas om att ungarna kanske inte törs göra flygningen in genom öppningen i nederdelen av salondörren. Dagar och kvällar går, men det är bara de två svalorna som sitter inne på natten. Försöker spana och se om ungarna möjligen sitter någon annanstans under natten, men tyvärr, tyvärr. Inget tyder på att de finns i omgivningen.

Tänker med sorg i hjärtat på att de två små fåglarna  som flugit hela vägen över snart sagt halva jordklotet för att föda och föda upp sina barn, verkar ha fått hela barnaskaran utraderad.

Fåglar har ju sina naturliga fiender och ett visst tapp i barnaskaran brukar man kunna notera. Vi spekulerar om det kan vara någon hermelin eller katt som åstadkommit detta, men finner inget svar.

Tänker på vår mänskliga trygghet där inte fler än  1-2 barn på tusen dör i tidig ålder, de allra flesta klarar sig får växa upp och skapa sin egen tillvaro, vi har inga ”naturliga fiender” vi människor. Men, som om  det inte finns något slut på eller logik i vansinnet så kommer ändå ett antal av oss människor dö, några för andra människors händer. Suck.

Nobelpristagaren John Steinbeck  skriver i sin bok om människors möda och jakt på sina drömmar i depressionens USA. Titeln till boken ”Of Mice and Men” (Möss och Människor) har han lånat från den skotske poeten Robert Burns som i sin dikt berättar  om bonden som vid höstplöjningen råkar plöja sönder och förstöra ett musbo. Bonden reflekterar där han står ”ja du lilla mus, de största planer av både möss och människor går ofta i kras och istället för den glädje de skulle ge, så återstår bara sorg och möda”. Så känner jag när jag ser de strävsamma svalornas katastrof och på samma sätt känner jag när jag ser alla galningar och förledda människor som, vägledda av falska profeter som utövar sitt dåliga inflytande på lättledda existenser, genomför sprängningar och mördande av oskyldiga medmänniskor. Människor som hade sina drömmar och planer vilka ändades när bombmannen/kvinnan släppte lös den destruktiva kraften där mitt bland alla marknadsbesökare.

Svea Rikes Lag – En lag för alla?

Med tanke på dagens status i det fallet så känns det påkallat att ställa denna fråga.  För att citera ett uttalande av Marcellus i dramat ”Hamlet” av Shakespeare, ”there is something rotten in the state of Denmark”, därmed avser han den moraliska och politiska korruption som råder i landet. Man skulle kunna låta Marcellus göra ett exakt likadant uttalande om vårt land, utan att  behöver göra annat än byta ut ”Denmark” mot ”Sweden”.

För snart 1000 år sedan fastställdes våra kvinnofridslagar innebärande att man inte fick kränka eller begå övergrepp på kvinnor, som då ansågs särskilt skyddsvärda. Stränga straff utmättes för de som förgrep sig på lagen. Genom århundraden har denna lag levt kvar, ibland i skymningslandet men på senare tid (de senaste ca 100 åren) nått en acceptans bland majoriteten av svenskar (män). Under de senaste åren har vi sett en delvis återgång till skymningslandet.  Vi läser om ungdomsgäng med i många fall asylsökande unga män/pojkar, liksom dito med permanenta uppehållstillstånd, som utsätter företrädesvis unga kvinnor för olika kränkande behandling, alltifrån våldtäkter eller tafsande till styrande av sina systrars och mödrars möjligheter att röra sig fritt och agera på egen hand. Dessa kränkta kvinnor upplever inte att gärningsmännen får någon egentlig lagpåföljd eller mycket begränsad sådan, snarare har samhället orealistiskt höga krav på bevisning som därmed innebär ytterligare kränkning av de utsatta kvinnorna.

Om man dessutom betraktar alla dessa män med en för oss främmande syn på ”heder”, så kan man som vid sidan stående uppleva att det i olika samhälleliga sammanhang tassas på tå för dessa män, speciellt om de har en muslimsk trosinriktning. Kvinnorna ska förses med speciella skyddsanordningar  eller skyddsvakter för att kunna bevista konserter, för att inte bli våldtagna i folkmassan -en jätteburkha skulle man kunna kalla sådana avspärrade avgränsade områden. Nu tror jag mig veta att kvinnor vill inte bli inspärrade, begränsade eller utsatta bara i sin egenskap av kvinna,  Som det nu är så börjar det svenska samhället alltmer anpassa sig till dessa minoriteters syn på mans- och kvinnoroller. Speciella badtider för de olika könen är ett exempel på lagvidriga eftergifter. Kvinnor kan inte röra sig fritt, iklädd de kläder de för tillfället tycker passar, utan att riskera att bli attackerad. Exemplen på kvinnovåld och kvinnoförakt kan göras snart sagt oändligt lång. Och, och det är viktigt att fastställa, det är i snart sagt alla fall en eller flera män som utövar detta våld, dessa kränkningar, denna kontroll av sina fruar och döttrar.

Vad kan man göra åt detta då, frågar sig vän av ordning? Ja, själv har jag naturligtvis inte alla svar, men skulle gärna se en tillämpning av lagen utan hänsyn tagen till de åtalades trosinriktning, sociala situation, undanflykter om att han var full eller drogad eller att ”hon var ju med på det, men sen ångra hon sej”.

I jaktvärlden innebär ett allvarligare jaktbrott att man förlorar vapnet för att förhindra ytterligare jaktbrott. Kanske skulle en kastrering/kemisk kastrering  i kombination med en fotboja (så man vet var förövaren håller hus) och att vederbörande tar sin medicin, vara ett medel för att komma tillrätta med alla våldtäkter. Jamen, säger vän av ordning, de flesta fallen av våldtäkt sker ju inom hemmets väggar, hur ska man hantera detta?

Svaret på denna sista fråga måste vara – med uppfostran av barnen, speciellt pojkar, uppmuntran av flickorna/kvinnorna att stå på sig och leva som de själva bestämmer. I tillämpliga fall måste samhället vara tydlig i sakföring (bestraffande) av skyldiga män oavsett ursprung eller religiös trosinriktning. Vid våldtäkter utförda av asylsökande eller sådana som redan erhållit uppehållstillstånd känns återkallande av uppehållstillstånd och utvisning ur landet efter avtjänat straff, som ett riktigt förhållningssätt.

En fånge i Sverige sägs kosta ca 2000 kr/dygn för samhället. Internen har dessutom rätt till TV och dator, möjlighet till utbildning betald av oss skattebetalare, eget rum/cell och avsevärt bättre mat och tillsyn/personaltäthet  än de som bor och utspisas på ålderdomshem här i Sverige upplever. Åldringarna får dessutom betala sin vistelse på hemmet genom att deras redan knappa pensioner används för att betala för ålderdomshemsboendet. Internen får en dagpenning i inkomst.

En mig närstående har drabbats av en stroke och som följd av detta hamnat på ett långtidsboende. För denna vistelse betalar han nästan hela pensionen.  Det som är kvar räcker förhoppningsvis till snus för honom.

Bortsett från begränsningen av rörelsefrihet, som i högsta grad gäller även för majoriteten av åldringar på ”hemmet” beroende på personal- och medelsbrist, undrar man i vilken mån ett fängelsestraff verkligen  är ett straff och vem det är som verkligen ”sitter inne” ?

Ett förslag om att låta internerna äta åldringars kost och tvärtom vore intressant att följa. Jag är övertygad om att inga åldringar skulle protestera mot en sådan tingens ordning.

Min åsikt är den att om man begär asyl, dvs Sveriges skydd, av sin person så finns det inga ursäkter om man missbrukar denna asyl till att begå grova brott.

Svea Rikes lag sägs vara en lag som ska tillämpas lika för alla oavsett kön, ursprung eller trosinriktning.

Så min uppmaning till lagförande myndigheter är att se till att tillämpa strafflagstiftningen utifrån lagstiftarens utgångspunkter utan att hela tiden ta kulturella eller sociologiska hänsyn – behandla alla som vore de ålderspensionärer.

Jakttider i kikaren

Man märker att det börjar närma sig älgjaktstider nu på alla de jämt- och gråhundar som i cyklande sällskap av sin husse eller (mindre vanligt) matte passerar på vägen utanför där jag bor. Både husse/matte och hund pustar och stånkar efter sommarens förhoppningsvis lata dagar.

Mina irländska settervalpar, som numera mer korrekt bör kallas unghundar, tittar avundsjukt på dessa förbipasserande, där de sitter i vår tämligen stort tilltagna hundgård. Ibland får dessa passerande sig till livs en utskällning av våra hundar, men ofta följs de bara med blickar när de passerar på vägen.

Ett annat jakttidstecken är de annonsbilagor som numera läggs in i dagstidningarna. Vi som tackat nej till reklam får därmed trots avvisandet ändå, vare sig vi vill det eller ej, reklam i brevlådan.

Två stora friluftskedjor tävlar om våra surt förvärvade pengar med utmanande bilder och utlovade låga priser på snart sagt allt man kan tänka sig behöva för olika friluftsaktiviteter.

Dagstidningen innehöll för några dagar sedan den kompletta listan över tilldelade älgar i Norrbottens län. Vår förening fick 12+12 djur, vilket jag tycker känns som en ordentlig överutdelning medan byns andra, till jaktytan mindre, förening fick sig tilldelat 5+5 djur, likaledes en tilldelning i överkant enligt min och många andras bedömning av tillgängliga älgar i området.

Men, det verkar som om de stora skogsbolagens behov och önskningar om ”inga betesskador”, är de vars behov/önskningar som man söker tillgodose. För jägarna kan en stor tilldelning i förstone synas trevlig, men precis som när man pinkar i brallan och upplever den värmen, så följs det hela av en sur efterbörd.

Ingen, allra minst vi jägare, är betjänta av skogar som är tömda på älgar. Hela ekosystemet hänger samman och vi människor med kortsiktiga vinstintressen kan inte alltid förutse konsekvenserna av våra handlingar i dessa avseenden. Låt mig ta ett exempel från USA.

På en ö i en av de stora sjöarna fanns en älg- och vargpopulation som var i balans, enligt vad forskarna kunde konstatera. Politiskt beslöts att man skulle fjärma vargarna från ön. Sagt och gjort, man sköt med bedövningspilar dessa vargar och fraktade iväg dem såpass långt bort att de inte skulle återvända.

De följande åren steg älgpopulationen dramatiskt från, om jag minns rätt, ca 300 djur till 3000 djur. Folket var nöjda nu när predatorerna var borta. Så kraschade plötsligt hela den lokala älgstammen och efter något år återstod bara ca hundratalet älgar. När man senare försökte förklara det iakttagna hamnade man i de huvudsakliga förklaringsmodellerna: brist på bete av rätt sort, defekta/sjuka individer  gallrades inte bort i avsaknad på predatorer utan kunde föra sina dåliga gener vidare.

Från mångåriga och otaliga andra studier vet man att rovdjur i stort sett bara tar/kan ta individer som är skadade eller sjuka. Det är bara vi människor som kan/försöker skjuta de största och mest livskraftiga individerna/alfa tjurarna med stora horn och en stor muskelmassa.

Personligen menar jag att vi vid älgjakt skulle freda alla älgkor som har tvillingkalvar, såväl kalvar som ko. Dessa supermorsor visar genom tvillingskapet att de har bra gener. På samma sätt bör vi freda de avelsälgtjurar (de med stora horn), som är de som ska bli farsa  till de allra flesta kalvar som föds. En beprövad biologisk ordning som visat sig mycket framgångsrik inom älgpopulationen genom årtusendena ända tills vi människor med våra jaktvapen och ett dåligt omdöme började skjuta  dessa ”troféälgar” för att få tillfredsställa vårt behov av att få glänsa inför våra jaktkamrater. Naturfolk, det vill säga sådana som lever i harmoni med naturen och inte betraktar detta som ett kylskåp där man kan hämta ut det som lusten för tillfället önskar, sådana folk tar aldrig av kapitalet utan endast räntan. På så sätt vidmakthålls en livskraftig bytesstam och stammens medlemmar får mat att äta sig mätta med.

Ett vanligt motargument bland jägare, till försvar för att få skjuta troféälgar, är att ”nog finns det tillräckligt med stora tjurar för att betäcka alla kor”.  Min motfråga till de som hävdar dessa argument är om dessa, oftast f.d. lantbrukare, skulle vid behov av kött gå ut i hagen och avliva avelstjuren i stället för en av årskalvarna eller stutarna. Denna fråga besvaras oftast med ett grumsande eftersom man inser det idiotiska i att genomföra ett beteende där man står utan avelstjur för nästa generations kalvar. Att det gäller samma sak i skogen verkar inte vara lika självklart och någonstans tror jag att det hela grundar sig på en syn att den ”oändliga skogen producerar oändligt med stora tjurar och älgar att lägga ned”. På samma sätt har man agerat inom fiskeindustrin och ser nu konsekvensen av detta med stora delar tomma fiskeområden som en följd av överfiske tidigare.

Så min spaning slutar i en förhoppning i att man i de olika älgjaktlagen ska sikta in sig på att i första hand fälla gallkor (kor utan åtföljande kalv) och fjolåringar. Tjurar med hornkrona över 10 piggar sparar man, åtminstone till efter brunsten, så att de kan hinna lämna sina goda gener vidare till nästa generation.

GOD JAKT!