Andy Warhol, den amerikanske pop-konstnären som hade sin storhetstid på 70-talet, myntade uttrycket att alla människor skulle få sina 15 minuter av kändisskap. Fram till helt nyligen så tyckte och trodde jag att det var en önskedröm för de allra flesta, men intåget av Facebook och Youtube har lett fram till precis det. Numera kan vilken narcissistisk person som helst lägga ut ett filmklipp på Youtube eller Facebook, som de tagit med mobilen. Får de bara tillräckligt många som tittar på klippet så hakar snart dagstidningar och TV på. Dessa senare medier har ju som bekant ingen nyhetsbevakning eller dito granskning numera, utan är bara refererande organ som skriver om vad folk talar om. Så får du bara 80.000 ”likes” (dvs gillanden) när du exempelvis iklädd endast badbyxor simmar i den myckna nysnö som fallit, så är din väg mot dessa 15 minuters kändisskap säker. Alltid finns det någon s.k. Reporter som hör talas om detta och skriver om det och så är cirkusen igång.

Ha, tänker du kanske, nu är ”Braennaren” avis på alla som gör så, han vill nog bara själv komma i inrampljuset. Få tankar kan vara mer fel än sådana. Undertecknad har fått mer än vad jag önskat i form av 15-minutrar i rampljuset. Under de mer än femton år jag drev Braenna Vingård och Bränneriet Kronan så var jag med om att ge material till sammanlagt mer än en halv timmes direktsänd TV-tid och tidningsartiklar som fyller mer än en klippbok. Artiklar som handlar om både roliga och (för mig) tråkiga nyheter.

Kärnpunkten i dagens spaning är att det blir mer och mer ytligt som presenteras på Radio, i TV samt skrivs om i våra dagstidningar. Om en prinsessa anser sig ointresserad av att ge en intervju eller delta i mediacirkusen så blir det dagens snackis. Gud vad jag är less på all denna ytlighet och alla dessa livs-snapshots som levereras utan vidare tanke eller analys. Tacka vet jag att sitta och lyssna på förskolebarn som samspråkar, då kan man få sig ett gott skratt eller anledning till eftertanke, så låt mig avsluta dagens betraktelse med två avlyssnade samtal mellan förskolebarn.
1. Lille Kalle sitter tillsammans med Lisa i sandlådan. Temat för samtalet är vems förälder som är bäst. Lille Kalle; -Min pappa är jättestark han lyfte våran snöskoter som fastnat i snön upp ur snön. Lisa; -det är väl ingenting. Min mamma kan äta glödlampor. Igår kväll hörde jag genom dörren hur hon sa till pappa att ”om du släcker lampan, så tar jag den i munnen”.

2. Sexåriga Lotta leker med lille Arne. Lotta; -jag såg att ni hade besök igår, vem var det? Arne; -Han heter Ronald Jonsson och är mammas nya kompis. Lotta; -Jaså Ronald, ja han hade vi ifjol och han är bra.

Facebook har pajat! Så nu har lokalradioredaktörerna inget  manus för sitt babbel på morgonradion. Suck o ve, vad ska de nu prata om? Jo, de pratar om att Facebook ligger nere – gång på gång.

Bortsett från de återkommande nyheterna så undrar man vad man egentligen betalar Radio och TV-avgift för.

Ett förslag: Använd några eftermiddagstimmar till att förbereda morgondagens sändningar, så har ni kanske hittat några uppslag till Nästa dags programpunkter och slipper den återkommande förnedringen av att förlita er på återkoppling från s.k. Sociala medier (Facebook och Instagram) respektive sysslolösa människor som vill få vara med i Radion. Jag trodde aldrig att jag skulle komma att hylla den pensionerade radiomedarbetaren Roger Kvarnströms öööhande och ääähande när han inte hade något vettigt att komma med, men så less på ”gilla” tummen som jag är, så framstår även en för det mesta oförberedd radiomedarbetare som en gigant i jämförelse med dagens ”Facebooktroll”.  Han var ju, de gånger han förberett sig, en habil radioman.

Till skillnad från sagans troll så spricker de inte om man tar upp dem i solen. Och, om det skulle ske så beror det på att självgodheten inte ryms i deras svamlande skal.

Bland de blinda är den enögde kung.

På radion hade man ett program om situationen för några flyktingar som kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd. När jag kom in i programmet berättade man just om Suleiman, en 30-årig läkare som hade specialiteten urologi.  Han redogjorde för sina vedermödor med att få till stånd en svensk läkarlegitimation. Han redogjorde också för skillnader mellan svensk och syrisk läkarvård och prisade den svenska välordningen och tekniken. Han pratade oklanderlig svenska och utifrån det jag hörde var jag övertygad om att han redan var i tjänst inom den svenska sjukvården där stor brist råder på utbildat folk.

Men så var icke fallet. Suleiman skulle först kvalificera sig för en AT-tjänst (den första förberedande tjänsten som läkarstuderande som gått klart utbildningen får jobba som).  Om det skulle ordna sig med det så väntar sedan ST-utbildningen – suck.

Att det ser ut som det gör här i Sverige med ett kaos i hela flyktingfrågan blir ganska lättförståeligt när vi tvingar människor, som har en för oss attraktiv utbildning, till en 32 månaders anpassning till det svenska utbildningssystemet och det enbart beroende på att han kommer från en plats utanför EU!! En läkare som jobbat som specialistläkare – Urolog i Syrien, ska alltså tvingas delvis börja om från början – ett sådant mörker.

Med denna ögonblicksbild på näthinnan så förstår man hur svårt det måste vara för en flykting som inte har en i Sverige eftertraktad utbildning att etablera sig och få ett jobb, bli självförsörjande och i dess bästa bemärkelse en ”svenne”.

Samtidigt som vi inte klarar av problematiken med vår åldrande befolkning och dess behov, våra ungdomars stora problem att komma in på arbetsmarknaden och bli självförsörjande, så öser vi ut skattemedel på ett okontrollerat sätt som mest verkar gynna blodiglar som Bert Karlsson och likasinnade svenskar.

Tro fan det att vi har den situation vi har, när det råder så stor inkompetens och avoghet från svenska officiella samhället. Och kostsamt dessutom, som jag tidigare skrivit om och kommer fortsätta skriva om.

Lyssna gärna på programmet om Suleiman

Under de tusen år som Kristendomen varit den i Sverige förhärskande religionen har otaliga strider utkämpats mellan olika fraktioner av religiösa fanatiker. Kungar har samlat härar för att bekämpa de som förfäktat rätten att tro på Gud på ett annorlunda sätt. Genom århundradena löper en linje av händelser där en gradvis förändring av strukturen och förhållningssättet i samhället skett.

Under sena medeltiden var det den tyska Hansan som bestämde i kraft av sin ekonomiska överlägsenhet och även vårt språk påverkades starkt av detta faktum. Några hundra år senare seglade Frankrike upp som den solitära stormakten i Europa och vi och vårt leverne påverkades starkt av detta.

Sedan mer än tvåhundra år råder en fred i Sverige, en fred som ibland varit synnerligen bräcklig och historiskt ifrågasatt. Alltjämt är också den stora grannen i öster den makt som vi mest känner oss hotade av, vilket genom decennierna avspeglats och lätt maskerats i samband med att vi inom ramen för värnplikten drillats i självförsvarets konst och tankegångar.

Inom ramen för fred och individens frihet har vi under de senaste tvåhundra åren skapat en gemensam syn på de rättigheter och skyldigheter som vi menar ska råda i samhället, en process som pågått parallellt inom de övriga nordiska länderna. Med tiden har vi kommit att framstå som något av förebilder vad gäller människors rätt till att söka förverkliga sig själv och sina drömmar,  möjligheten att leva i fysisk frihet liksom rätten att fritt välja och uttrycka sig.

• Vi anser, med all rätt, att barn och medmänniskor är oslagbara och att allt våld inom och mellan individer är fel.
• Vi har den totala övertygelsen att oavsett man fötts som man eller kvinna, har man samma rätt och mandat att agera.
• Det är inte könet eller den ekonomiska ställningen ens familj lever under eller vilken släkt man kommer från, som avgör om man ska få utbilda sig så långt ens begåvning räcker inom det var och en karakteriserar som sin intressesfär.
• Från det man blivit myndig, numera vid 18 års ålder, äger man den fulla rätten att besluta i såväl ekonomiska frågor som rör en, lägga sin röst i de demokratiska val som hålls liksom i valet av partner.

Vår svenska kvinnofrid, där kvinnans rätt och okränkbarhet slogs fast i lag, har en mycket lång historia. Den instiftades av Birger jarl tillsammans med övriga så kallade fridslagar, kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid. Dessa bekräftades sedan i Alsnö stadga från 1280. Den person som bröt mot kvinnofridslagen fick antingen dödsstraff eller 40 marks böter (som motsvarar en mycket stor förmögenhet på medeltiden).

Utifrån dessa övertygelser, som dessutom är inskrivna i vår moderna svenska grundlag, har vi de senaste ca hundra åren levt och verkat, byggt upp ett samhälle som utifrån de flesta synvinklar är starkt och gott. Vi firar Kristi födelse och olika händelser ur Jesu liv. Våra högtidsdagar avspeglar vår sedan tusen år kristna grundsyn. Vi är väl, de flesta av oss, inte särskilt kristet bokstavstroende, men anser nog, de flesta, att Kristendomen i kraft av sitt förlåtande är den allra främsta religionen. Vi går till kyrkan, pliktskyldigast, någon eller möjligtvis några gånger per år.

Så,  skulle man rapsodiskt kunna teckna det svenska samhället och Sverige – åtminstone fram till för ca 20-30 år sedan.

Men, med kvartalskapitalismens framväxande styrka och ett samhälle som alltmer bejakar kortsiktiga krav o dito lösningar, har ett trendbrott de senaste decennierna skett och det samhälle vi kände börjat förändras. Människor på landet liksom boendes i mindre samhällen och städer, har i allt högre grad funnit för gott/tvingats att söka sin utkomst på andra orter än den där de föddes och växte upp.  Krig som speglar stormakternas behov av  tillgång till strategiska råvaror och makt, härjar runt om i världen, med mycket stora konsekvenser för de enskilda människorna. Många söker sig till EU och Sverige. Med sig bär de förutom enstaka personliga ägodelar och drömmen om en bättre tillvaro, även den kultur och de seder som är förhärskande i det land eller region de kommit från.

Det som konstituerar vårt svenska samhälle är, i tillägg till ovanstående, ett gemensamt språk, en samsyn på vad som är rätt och fel och att man kan kommunicera med varandra på ett fredligt sätt och ingå ekonomiska och juridiskt hållbara avtal.  Den första delen regleras till stor del av etiska och empatiska, ofta oskrivna, förhållningsregler som vuxit fram och förankrats i den svenska befolkningen under decennierna medan det andra regleras av den Svenska Lagen. Det gemensamma språket är svenska.

Utifrån ett bejakande av dessa grundfakta borde det vara både möjligt och faktiskt enkelt, att framgångsrikt inlemma nya medborgare i vår svenska gemenskap. Ändå så misslyckas vi dagligen.

I de kommande inläggen/funderingarna ska jag försöka filosofera kring hur jag tror att man skulle kunna göra för att bättre och snabbare åstadkomma en integrering och inlemmande av de människor som får asyl eller uppehållstillstånd här i Sverige.