Snart sagt varje stormarknad i hela Sverige har fått ett nytt tillbehör vid ingången, en rumänsk tiggare eller snarare en dito familj, som sitter av sitt pass under några timmar och byts av av en annan från familjen/klanen.

Så här med julen i ankomst utsätts vi  även för en annan form av tiggeri, när miljonlotteriet, hjärt-lungfonden, synskadades riksförbund, mun o fotmålares förbund mfl via den ingående posten påpekar, mer eller mindre försynt, att vi gärna får bidra till deras sak.

När det gäller de rumänska tiggarna har jag svårt att känna den där riktiga givarandan inom mig. Dels därför att jag logiskt har svårt att förstå hur människor som anges leva under snart sagt outhärdliga levnadsvillkor i sitt hemland kan framskapa förutsättningar för att fara över halva Europa, flera hundra mil, för att sitta utanför en stormarknad i norra Sverige och be mig om pengar, och dels för att jag vid några tillfällen sett hur åtminstone en av dessa tiggare halade upp en mobiltelefon av dyrare sort för att svara på ett samtal. Jag menar att om vi ser på våra svenska uteliggare, som blivit alltfler med åren, så har jag svårt att tänka mig att de skulle ha råd till eller välja att göra sådan ekonomisk prioritering, som att inneha en dyrare mobiltelefon.

Det är väl inget fel att de rumänska tiggarna har en mobiltelefon, men någonstans inom mig väcker det en misstro till själva behovet av mitt ekonomiska stöd. I den värld jag växt upp i så förväntar jag mig inte att tiggarna ska vara utrustad med medelklassamhällets tecken på välstånd – ett feltänk kanske, men så far i alla fall mina tankar.

När det gäller det etablerade organisationernas tiggeri så kan jag känna att exempelvis de av Fot- och Munmålares Förening utskickade vykorten kan jag gott betala in en hundralapp för, även om jag inte sedan använder vykorten för att skicka julhälsningar. För mig känns det riktigt att försöka stödja den prestation som dessa personer utför och även att rikta en beundrande tanke till dem. När det gäller de synskadades förbund så är det samma sak. Jag har personliga erfarenheter av en näst intill blind farbror som numera är avliden, men som under största delen av sitt liv var synskadad. Hans tåga och det arbete som han uträttade med att binda borstar av olika slag var beundransvärt.

När det gäller Miljonlotteriets ogenerade tiggeri känner jag ungefär samma sak som för rumänska tiggare, med den skillnaden att de förstnämnda helt ogenerat spelar på min eventuella girighet och tro på att det ska finnas en säck med pengar som väntar på mig vid regnbågens fot -Ha!

För att återkomma till fenomenet rumänska tiggare så kan jag inte uppamma någon empati, utan ser deras tiggeri mest som en arbetsfri inkomst som de vill skaffa sig på min bekostnad. Varje veckodag åker jag till jobbet och genom en arbetsinsats skapar jag mig en inkomst. På samma sätt borde det vara även för dessa. Och, om de inte har en inkomst att falla tillbaks på, så borde det vara en fråga för myndigheterna och det allmänna i deras hemland och inte något som belastar vår svenska ekonomi.

Såvitt jag vet så är det helt OK att anställa EU-medborgare för att under kortare eller längre tid utföra ett arbete som de får betalt för och som de skulle kunna känna sig stolta över att utföra istället för att som nu möta varje handlande på stormarknaden med ett ”Hej hej” och Tack tack” ackompanjerad av en handskriven skylt där de anger att de har si eller så många barn som de inte kan ta hand om – om inte vi ger dem pengar!?

Så min uppmaning till alla som eventuellt har någon form av arbete att erbjuda dessa tiggare -Gör det, så får de en chans att göra rätt för dagpenningen. Kanske skulle detta kunna leda till att de i likhet med alla oss andra kunde bli bättre inlemmade i sitt samhälle och deras barn få en bättre tillvaro eller så skulle det kunna leda till att vi nästa år ser en avmattning i antalet tiggare om de förstår att här väntar inga arbetsfria inkomster utan man får, precis som förväntas av alla samhällsmedborgare i alla samhällen, delta till det gemensamma genom en arbetsinsats där en del går tillbaks till samhället i form av skatter.

Kikade till och förberedde växthuset för ännu en vinter och tänkte i sammanhanget på bräcklighet och skörhet. Trots att det är härdat glas i växthuset så räcker det med en skarp stöt för att splittra det. Associationerna löpte vidare till ett annat område som är bräckligt och skört – vårt svenska språk med dess användning av liknelser och uttryck som både karakteriserar oss som svenskar och det liv vi lever och levt under många generationer. Just nu anglifieras vårt språk i en takt som förskräcker mig, vi tar till oss engelska och utländska uttryck utan vidare reflektioner eller anpassning till det svenska språket. En av de allra mest provocerande är TV-reklamens utrryck att den och den produkten innehåller en ny ”formula”, när man menar att man ändrat på någon eller några komponenter i sammansättningen.

Funderade också över uttrycket ”PK” som på modern svenska uttyds som att vara ”Politiskt Korrekt”. Ett sätt att förhålla sig till omvärlden som omhuldas av snart sagt alla politiker och andra likasinnade.  Ta bara det som jag tror är de senaste exemplen på missriktad PK, orden ”pepparkaksgubbar” och ”negerpojke”, som i den PK-korrekta världen anses vara ett uttryck för att man gör narr av, kränker, människor med annan hudfärg!? Det senare ordet använde den kände komikern Ronny Eriksson i den senaste låten som Euskefeurat lanserat. Om jag minns rätt så karakteriserade sagde Ronny den åtföljande stormen i ett vattenglas som uppstod i media som en ”politisk korrekt medelklassångest”. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

För mig har uttrycket pepparkaksgubbar alltid betytt just pepparkaksgubbar och inget annat, dvs en pepparkaka som man skapat genom att man med form stansat ut en pepparkaka som har utseendet som en gubbe – enkelt va? Det krävs alltså en hel mening för att beskriva dessa pepparkakor, eller man kanske inte får säga pepparkakor heller för om man vrider det tillräckligt så skulle det kanske kunna antas syfta på färgade kvinnor – suck. Man blir trött av all denna kränkthet.

Det verkar som om den första som skriker kränkt har tolkningsföreträdet.

Funderar om man man kalla och säga gurka om grönsaken gurka? Det kan ju tydas som om man åsyftade mannens könsorgan och om man i sammanhanget också säger sparris så menar man kanske att att sagde person har en liten penis – eller?

”Vi blir kränkta”  kommer kanske snartidens (den snara framtidens) rubriker på förstasidorna på Aftonbladet och Expressen vara. Män med liten penis, föreningen MMLP, rasar och kräver att svenska akademin ska stryka såväl orden ”gurka” som ”sparris” ur SAOL (Svenska Akademins Ordlista).

Så vad betyder då förkortningen PK? För egen del är jag böjd att tolka det som ”politiskt korrumperad” eller ”påtagligt korkad”.  Om du har några ännu bättre förklaringar på PK-förkortningen så maila gärna dem till mig.

Dessutom, själv känner jag mig lite kränkt när jag befarar att ordet ”idiot” framledes inte kommer att få användas i det talade svenska språket.  -Det kan ju uppfattas som om att man därmed åsyftar politiker och andra i sammanhanget PK-personer.

…brukar vara ett uttryck för att någon är ovillig att delta i dina avsikter eller vill inte bidra till eller vara del i något du vill.

När den lyser över natten här uppe i norr så kan man nästan få en känsla av dagsljus över nejden.

Genom människornas historia löper fascinationen för månen, liksom för solen. Många säger att vi påverkas jättemycket av den, speciellt när den är i sitt ”fullmåne” skede, andra rycker på axlarna och menar att det är bara gamla myter och svammel. Det må vara vilket som, men den massornas dragningskraft som den utövar på jordens stora oceaner kan inte förnekas eller förklaras bort.

En gammal sed bland kvinnor innebär att man niger för den fulla månen såsom man förr neg för högt uppsatta personer och förmodligen böjde även männen sina nackar i respekt för vår stora, tysta följeslagare genom rymdens oändlighet.

Så här (se nedan, i förstoring) ser denna, vår närmaste rymdgranne ut just idag den 6 november 2014. Kanske tittade den med beklagande på en plats i nuvarande Tyskland för 382 år sedan, när den svenska krigarkungen Gustav II Adolf mötte döden i ett krig som skulle komma att pågå i 30 år, många år efter att han stupat den 6 november 1632 i Lützen. Vad handlade då detta krig om, bortsett från det uppenbara – makt och rövande? Jo, det sades bero på att man inte kunde acceptera att andra människor tillbad allas vår gemensamma Gud på ett lite annorlunda sätt.  Vad har vi då lärt oss på dessa 382 år frågar man sig och svaret blir tyvärr – inte mycket.

Men det bryr sig inte månen om i sin stilla ensamhet, den gör sin eviga dans runt Jorden och var fjärde vecka kan vi njuta av den i sin fulla prakt.

När man ser den på lite närmare håll (i en kamera försedd med ett starkt förstorande objektiv) så är den inte mindre fantastisk med alla sina ärr och kratrar,  som den fått när den tagit emot, och under årmiljonernas lopp skyddat oss på Jorden, från elakt rymdstoft.  I söder ser man naveln, en gigantisk krater som av oss jordbundna fått namnet Tychos krater (efter astronomen Tycho Brahe). Något till höger om mitten på månen (från vårt perspektiv), den mellersta av de stora runda mörka fläckarna ser vi Mare Tranquillitatis (Stillhetens hav) som inte alls är något hav utan snarare en gigantisk slätt.

Där landade den amerikanska månlandaren och där uttalade Neil Armstrong de berömda orden ”It’s a small step for a man but a giant leap for mankind” dvs ett litet steg för en man men ett jättekliv för mänskligheten. Detta när han som första människa landsteg på månen tätt följd av svenskättlingen Buzz Aldrin.

Och, precis som med allt annat ,så kan man se filmen på youtube (klicka bara på <-youtube).

Känner det som om jag varit lite extra ”surkart” den senaste tiden, får väl till en del skylla på vädret. Samtidigt så saknas det inte uppslag att irritera sig på och att kommentera.

Men, som min rubrik på dagens inlägg anger, ibland är det bra att tända ett ljus istället för att bara förbanna mörkret eller tända  åtminstone ett ljus för varje irriterande sak man noterar/kommenterar. Låt vara att man i så fall kommer att göra slut på förrådet av stearinljus ganska snart, men det kan det vara värt.

Mörker nr 1:  Dagarna blir allt kortare och snöslask och is breder ut sig, halvljusen på bilen räcker knappt till att upplysa vägbanan. Tack och lov så har man extraljusen.

Ljus nr 1: Den fågelautomat vi satt upp och som rymmer en 10 liter solrosfrön är flitigt besökt av små talgoxar som är hungriga och kanske glada åt att vi föder dem.

Mörker nr 2: Nere i vattnen utanför Stockholm, i dess skärgård sägs Putins grabbar vara ute på höstbus – övervakad av den samlade svenska flottan (3-4 fartyg tror jag det är). Plötsligt är alla med guldgaloner sååå upprörda, samma personer som för en kort tid sedan sa att under överskådlig tid utgör inte Ryssland något hot mot oss eller världsfreden – Suck för alla politiskt korrekta militärer och politiker.

Stearinljus nr 2: Bara två månader kvar till Julledighet och julmys.

Mörker nr 3: Sveriges lokala och avgiftsfinansierade P4 förefaller vara en filial till Facebook. Man uppmanas hela tiden vara aktiv och skicka olika inlägg (gilla) till de programledare (läs: lekledare) som  varje morgon under fyra timmars sändning finns i etern utan att ha den blekaste aning om vad de ska sända mellan kl 6 och klockan 10.  För en gammal Universitetslärare som mig känns detta inte riktigt klokt. Tänker tanken att ställa mig inför 200 studenter och inte ha en aning vad jag ska prata om under 4 timmar – huvvaligen! De här programledarna har väl av och till kanske 30-50.000 lyssnare, som ju trots allt har ett val att göra dvs om de ska fortsätta lyssna på denna kanal. -Skäms P4.

Stearinljus nr 3: Sveriges Radios P3, där unga aggressiva, pålästa, debattörer varvar (i och för sig för mina öron ganska stökig) musik med diskussioner som av och till ger en anledning till att återfå tron och hoppet på ungdomen. Bra P3.

Stearinljus nr 4:  Sveriges Radios P2 där man relativt ofta får njuta av klassisk musik när den är som bäst. Jo, jag vet att det finns de som anser att fiolmusik låter som marskatters parningsläten, men så tycker inte jag. Lyssna bara på ”Also sprach Zarathustra” med Herbert Karajan som dirigent så förstå även du tonåring, liksom du knarrige gubbe, nog vad jag menar.

Stearinljus nr 5: Äntligen blir det lite kallare så att bastubad känns liksom mer rätt, ett fredagsmys i stearinljusens sken romantiskt och löjromssmörgåsen kittlar smaklökarna så där härligt.

Sådär då har man väl vägt upp alla surdegar med ljussken och doft av stearin – för den här gången.