Alla inlägg av admin

Om älgjakt och kamratskap

En dag varje vecka har (huvudsakligen) våra pensionerade jaktkamrater infunnit sig i slaktbodan för att finstycka det kött som hängt sedan respektive helgs jakt. Tänk att få ha den förmånen att det finns ”manpower” som kan ställa upp och göra sitt dagsverke till glädje för oss andra i jaktlaget, som sliter i grottekvarnen.  Vi som är något yngre känner stor glädje över att få denna hjälp, och försöker kompensera detta genom att vi tar lite större del av arbetet med att flå älgarna liksom grovstyckningsarbetet under jaktdagarna.

Jag har bland bland en del jägare i andra lag hört och även läst om ett sätt att uttrycka sig om våra äldre jaktkamrater, som närmast kan liknas vid förakt. Denna ringaktning gentemot de grå håren  baseras, såvitt jag förstår, enbart på att de är just”gamla”. Om det är något man kan säga med säkerhet så är det att alla som lever tillräckligt länge kommer att bli såväl gråhåriga som gamla och det gäller precis alla.

Egentligen säger det mest om de som uttrycker sig på detta förklenande vis, snarare än de som åsyftas, med sådana omdömen och uttryck. Mitt sätt att se på detta, när det gäller jakten, är att var och en bidrar till jaktglädjen och jaktfesten efter sin förmåga och sitt kunnande.  Det känns för mig som en stor tillfredsställelse att se en 70- eller 80-årig ungdom undervisa tonåringar i bästa sättet att stycka en älgkropp eller om hur man åldersbestämmer en älg utifrån en underkäke. En kunnig man i laget har också delat med sig av sina kunskaper både i styckning och i hur man på bästa sätt skärper en kniv eller buköppnare. Kul att kunna ösa ur dessa kunskapskällor som finns direkt tillgängliga.

Över huvud taget så känns den lågmälda tonen, det välkomnande, skämtsamma och kamratliga umgänget som ett bra sätt att utöva jakt på. Om det är något man allmänt kunde önska så är det att fler jaktintresserade kvinnor skulle vilja börja med älgjakt. Men, det är ett problem som vi alla behöver jobba på att finna en lösning av, i snart sagt hela landets alla jaktlag.

Om hur Regeringen prioriterar

Nyligen kom två mångmiljardbesked från Regeringen.

Det ena handlade om att man ska lägga ner ca 30 miljarder på en tågförbindelse mellan Stockholm och Linköping. De kommunalråd som berördes var naturligt nog lyriska. Men, för motsvarande summa skulle man kunna bygga klar Botnia-banan ända upp till Haparanda. Vän av ordning konstaterar då att det bor inte så många väljare i Norrland, så det finns inga stora politiska poänger att plocka på en norrländsk järnväg. En annan vän av fakta invänder då att enbart godstransporter skulle finansiera en Botniabana, medan den avsedda persontrafiksbaserade aldrig kommer att gå att räkna hem. Persontrafiken mellan Stockholm och Linköping går förmodligen aldrig heller att räkna hem, men det bor många väljare där som berörs. Men, ropar politikervännen, till sitt försvar;  – Man sparar ju en hel halvtimme med den nya ostkust-banan, det måste man väl räkna med.

Så funkar demokrati i praktiken. Vi väljer ett antal, för oss vanligtvis okända personer, som vi tror ska agera ansvarsfullt och i hela landets intresse. Men tji fick vi,  de siktar ofta mot andra mål (återval exvis) än att göra logiskt betingade investeringar. Att det också handlar om pengar från Regeringen som sprids ut över flera mandatperioder visar på vilket tomt löfte det också handlar om. Om de inte blir återvalda så kan de alltid i debatt med den nya Regeringen peka på att ”vi ville minsann satsa på infrastruktur, men vad gör ni”. Så man kan kanske tro att hela satsningen, eller beskedet därom, är ett spel för gallerierna.

Om man verkligen menade att investera i järnvägar på bästa sätt för Sverige skulle man ha tillskjutit medel till Botniabanan. Runt hörnet finns också stora investeringsbehov i malmbanan mellan Kiruna och Narvik med de ökade produktionsvolymerna som LKAB jobbar för (ökade intäkter för staten) samt transporter från den nya gruvan i Pajala, där Northlands transportbehov måste beaktas.

Överhuvud taget så känns det som om statens intresse för Sveriges mest ekonomiskt starka landsände, Norrbotten, begränsar sig till de vinstuttag de kan göra från de statliga bolagen.  Den tärande delen, Mälardalen, får den ena mångmiljardsatsningen från staten efter den andra, medan satsningar i Norrbotten förefaller bara ske när bolagen själva kan orka med att investera.

 

Nu till 90-miljarders satsningen på JAS-Gripen. Det betyder att varje svensk medborgare satsar 10.000 kronor på ett 30-tal plan som mest troligt kommer att användas för flyguppvisningar eller spaningsuppdrag över något avlägset land där en väpnad konflikt pågår, som inte på något sätt berör oss. Dessa pengar skulle räcka till såväl en satsning på försvarskompetens höjande åtgärder och därutöver till en rejäl satsning på infrastrukturen här i Sveriges ”kornbod” med alla våra malm- och andra råvarubaserade tillgångar.

Vem, förutom försvarsindustrin, efterfrågar en sådan satsning och prioritering i försvarets utgifter? Vårt grannland Finland har till skillnad från oss ett komplett försvar för ungefär samma pengar som vi har ett försvarshögkvarter där ett antal generaler leder skrivbord -den svenska armén är ju mer eller mindre nerlagd. Visserligen finns det ju alla dessa sega gubbar som bildar ett hemvärn, medan dagens ungdom föredrar att leka krig på internet snarare än att lära sig försvara hemlandet.

Om man sedan tittar hur de länder som är i krig, eller lever under hot om detta, agerar för att få så stor effekt av sina försvarspengar som möjligt, blir den tilltänkta svenska satsningen på Gripen plan ännu svårare att förstå. Tvärt emot att satsa på dyra vapenbärare, satsar man stenhårt på s.k. drönare, dvs förarlösa små flygplan som försetts med avancerad elektronik och i en del fall även vapen. Vad ska vi göra med alla JAS Gripen när ett gäng från Spetsnaz eller annat elitförband  likviderat alla JAS-piloter?

För mig känns det mycket allvarligt och illavarslande att vapenindustrin är de som formerar vår svenska försvarsstrategi.

Utan ungdom dör landsbygden

Hamnade i samspråk med en av ungdomarna på dagens jakt, efter avslutad älgjakt för dagen. Vi kom in på hans skola (gymnasiet) och hans vardag. Till min stora förvåning berättade han då att Luleå Kommun, som vi alla bor i, inte anser sig kunna tillhandahålla en taxi/busslinje för gymnasieungdomarna från Vitådalen. De får själva hitta en lösning för detta, förmodligen vanligtvis föräldrarna.

Bakgrunden är den att för att hinna till skolan (som börjar vid 8-tiden på morgon) måste de hoppa på en buss som kommer utefter E4 och stannar vid ”Jämtö-avtaget” ca kl. 6.55. Men, och där kommer själva pudelns kärna, det finns ingen kommunal transport ner till E4 förrän den buss som går från Vitåskolan kl. 7.35.  Om de ska kunna passa tiderna med skolans början i Luleå måste de således förmå någon privatperson att köra ner dem till E4 så de hinner med 6.55 -bussen. Att cykla eller åka moped är på senvåren och tidighösten ett alternativ, men vintertid funkar inte detta. Vitå ligger ca 7 km från E4.

Ynglingen ifråga har lagt en förfrågan till chefen för BUN (Barn och Ungdomsnämnden) i Luleå och fick då till svar att kommunen erbjuder, som de anser, en ”rimlig ersättning” för detta dilemma. Fast då måste man anse att 320 kr/månad är en rimlig ersättning!  Själv frågar jag mig, vem åtar sig att köra 4×7=28 km för en ersättning om 16 kr/dag?(Tur och retur två gånger om dagen).

När man ser att kommunen anser sig ha råd att spendera flera miljoner kronor på ”upprustning” av en gammal rostig kran i södra hamn, frågar man sig varför de inte har råd att spendera en slant på våra framtidshopp/ungdomar ute i kommunens byar?

-Det är kanske trevligare Kalle att satsa på underhåll av monument, som minner om gångna storhetsdagar, än att investera i framtiden och de som ska bära framtiden och vår åldrande befolkning på sina axlar?!

Till alla er tjänstemän och politiker i kommunen säger jag som så; -Tänk om, tänk rätt och inrätta en taxi- eller minibusslinje som möjliggör anslutning för gymnasieungdomarna till E4-bussen. Enligt sakkunniga så skulle man kunna lösa dilemmat på ett enkelt sätt med befintlig skolbuss som gör en extratur från Vitå ner till E4 och sedan hinner med sin ordinarie avgång 7.35 med de yngre barnen som ska åka till Råneå.

Jag vill att vi alla ställer oss frågan: -Vill vi  ha en levande landsbygd befolkad av människor i alla åldrar, och inte bara av människor som är 50+ ?  Om svaret på detta är ja,  så måste vi också skapa förutsättningar för detta.

Hjärtstartare – låt hjärtat va’ me’ – i Föreningen Vitådalen

Till min glädje så uppmärksammade Norrbottens Kuriren vårt gemensamma initiativ att få till stånd ett antal s.k. hjärtstartare i byar i Vitådalen. För artikeln klicka på följande länk; http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6540320

Det känns bra att vi tillsammans försöker göra något positivt för alla i bygden.

I Föreningen Vitådalen välkomnar vi olika idéer som vi kan föra fram i våra byaforum möten. Grundprincipen är att det ska komma många tillgodo/kunna nyttjas av alla.

Eskil Johansson i Jämtön, Margareta Roos i Forshed eller Göran åberg i Jämtöavan kan vara mottagare av sådana goda idéer liksom jag, Lars Nilsson i Vitå.

Tankar under de första dagarna av älgjakt 2012 i Vitå Jaktvårdsförening

För en gammal arbetshäst som jag kändes det nästan syndigt att ta ledigt två vardagar för att jaga älg. Men, så hade jag bestämt och så skulle det bli.

Vi träffades ett tjugotal förväntansfulla jägare i VJF och efter en genomgång av jaktledarna delade vi upp oss på de olika passen. Idag satt jag ute med två kamrater vid Lillån,  jag fick mellantornet. Till skillnad mot igår då det redan på morgonen var ganska ”varmt” så började dagen idag i kylans tecken. Någon sa att det varit minusgrader inatt.

Jag installerade mig i tornet och överväldigades av hur vackert och rofullt det är så där tidigt i skogen innan trafiken vaknat till. När solen så började sin bana över himlen kom markdimman från nattdagg som förångades och bildade en nästan kompakt dimma för en timme eller så. Spindelnäten på granarna, syntes i all sin prakt. Dessa, som man vanligtvis märker först när man gått in i dem och fått spindelväv som fastnat över hela ansiktet.

 

Tänkte med medlidande på de älgar som idag har vaknat för sista gången och hoppades att alla jägare som är ute skulle skjuta så att det bara behövdes ett enda skott för varje djur, för att de skulle slippa lida under timmar av eftersök. (Såhär ikväll, med facit i hand, så noterade jag att det blev en snabb död för de som sköts av jägarna i vår förening).

 

Även om tiden går fort när man sitter på passet så känns det ändå i kroppen att man  suttit en dag på en träbänk på samma plats, spanande och fikande. Någon älg såg jag inte till, men det kändes ändå inte som en förlorad dag. Under en vanlig arbetsdag tillbringar jag oftast merparten vid datorn på mitt kontor, med bara ett fönster att titta ut genom och utsikten är över ett ganska tråkigt industriområde. De växlingar som skedde under dagens lopp på passet, massor av frisk luft, till skillnad från kontorets förvärmda, var angenäma att uppleva och skåda.

Med facit i hand så blev vi inte lottlösa och en vänskaplig och gemytlig stämning rådde när vi hjälptes åt med ta vara på de fällda djuren. Föreningens nestor visade oss ”ynglingar” hur det skulle gå till.

 

Därmed tackar jag för en bra dag. Det började med kyla och dimma, sedan gick det över i solsken och lätta vindar och nu verkar det tyvärr sluta med att regnet öser ner.

Addendum: En läsare har kommenterat mitt kåseri med att om att vill man se älgar så kan man gå in på ”sällskapets” sida, där en bild från årets jakt visar kropparna av några älgar som hänger och dinglar bakom ett antal ”sällskapare”. Personligen har jag svårt att förstå etiken med sådana bilder och dessutom ger sådana bilder alla jakthatare vatten på kvarnen.

Mitt svar till kommentaren är;

och sedan kan ni roa er med att räkna taggarna på vardera av de tre tjurarna som jag knäppt (dvs fotograferat) i näromgivningen.