En dag varje vecka har (huvudsakligen) våra pensionerade jaktkamrater infunnit sig i slaktbodan för att finstycka det kött som hängt sedan respektive helgs jakt. Tänk att få ha den förmånen att det finns ”manpower” som kan ställa upp och göra sitt dagsverke till glädje för oss andra i jaktlaget, som sliter i grottekvarnen.  Vi som är något yngre känner stor glädje över att få denna hjälp, och försöker kompensera detta genom att vi tar lite större del av arbetet med att flå älgarna liksom grovstyckningsarbetet under jaktdagarna.

Jag har bland bland en del jägare i andra lag hört och även läst om ett sätt att uttrycka sig om våra äldre jaktkamrater, som närmast kan liknas vid förakt. Denna ringaktning gentemot de grå håren  baseras, såvitt jag förstår, enbart på att de är just”gamla”. Om det är något man kan säga med säkerhet så är det att alla som lever tillräckligt länge kommer att bli såväl gråhåriga som gamla och det gäller precis alla.

Egentligen säger det mest om de som uttrycker sig på detta förklenande vis, snarare än de som åsyftas, med sådana omdömen och uttryck. Mitt sätt att se på detta, när det gäller jakten, är att var och en bidrar till jaktglädjen och jaktfesten efter sin förmåga och sitt kunnande.  Det känns för mig som en stor tillfredsställelse att se en 70- eller 80-årig ungdom undervisa tonåringar i bästa sättet att stycka en älgkropp eller om hur man åldersbestämmer en älg utifrån en underkäke. En kunnig man i laget har också delat med sig av sina kunskaper både i styckning och i hur man på bästa sätt skärper en kniv eller buköppnare. Kul att kunna ösa ur dessa kunskapskällor som finns direkt tillgängliga.

Över huvud taget så känns den lågmälda tonen, det välkomnande, skämtsamma och kamratliga umgänget som ett bra sätt att utöva jakt på. Om det är något man allmänt kunde önska så är det att fler jaktintresserade kvinnor skulle vilja börja med älgjakt. Men, det är ett problem som vi alla behöver jobba på att finna en lösning av, i snart sagt hela landets alla jaktlag.

För en gammal arbetshäst som jag kändes det nästan syndigt att ta ledigt två vardagar för att jaga älg. Men, så hade jag bestämt och så skulle det bli.

Vi träffades ett tjugotal förväntansfulla jägare i VJF och efter en genomgång av jaktledarna delade vi upp oss på de olika passen. Idag satt jag ute med två kamrater vid Lillån,  jag fick mellantornet. Till skillnad mot igår då det redan på morgonen var ganska ”varmt” så började dagen idag i kylans tecken. Någon sa att det varit minusgrader inatt.

Jag installerade mig i tornet och överväldigades av hur vackert och rofullt det är så där tidigt i skogen innan trafiken vaknat till. När solen så började sin bana över himlen kom markdimman från nattdagg som förångades och bildade en nästan kompakt dimma för en timme eller så. Spindelnäten på granarna, syntes i all sin prakt. Dessa, som man vanligtvis märker först när man gått in i dem och fått spindelväv som fastnat över hela ansiktet.

Tänkte med medlidande på de älgar som idag har vaknat för sista gången och hoppades att alla jägare som är ute skulle skjuta så att det bara behövdes ett enda skott för varje djur, för att de skulle slippa lida under timmar av eftersök. (Såhär ikväll, med facit i hand, så noterade jag att det blev en snabb död för de som sköts av jägarna i vår förening).

Även om tiden går fort när man sitter på passet så känns det ändå i kroppen att man  suttit en dag på en träbänk på samma plats, spanande och fikande. Någon älg såg jag inte till, men det kändes ändå inte som en förlorad dag. Under en vanlig arbetsdag tillbringar jag oftast merparten vid datorn på mitt kontor, med bara ett fönster att titta ut genom och utsikten är över ett ganska tråkigt industriområde. De växlingar som skedde under dagens lopp på passet, massor av frisk luft, till skillnad från kontorets förvärmda, var angenäma att uppleva och skåda.

Med facit i hand så blev vi inte lottlösa och en vänskaplig och gemytlig stämning rådde när vi hjälptes åt med ta vara på de fällda djuren. Föreningens nestor visade oss ”ynglingar” hur det skulle gå till.

Därmed tackar jag för en bra dag. Det började med kyla och dimma, sedan gick det över i solsken och lätta vindar och nu verkar det tyvärr sluta med att regnet öser ner.

Addendum: En läsare har kommenterat mitt kåseri med att om att vill man se älgar så kan man gå in på ”sällskapets” sida, där en bild från årets jakt visar kropparna av några älgar som hänger och dinglar bakom ett antal ”sällskapare”. Personligen har jag svårt att förstå etiken med sådana bilder och dessutom ger sådana bilder alla jakthatare vatten på kvarnen.

Mitt svar till kommentaren är;

och sedan kan ni roa er med att räkna taggarna på vardera av de tre tjurarna som jag knäppt (dvs fotograferat) i näromgivningen.