Kategoriarkiv: Byaliv i Vitå

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om älgjakten 2014 – första jaktdagen, en personlig betraktelse.

Vid fem på morgonen samlades vi vid föreningens slakthus, ca 25 personer. Just den här morgonen var det bara en kvinna och resten män i åldrar från låga 20-talet till låga 80-talet år.  Jaktledaren, en äldre gentleman som jagat snart sagt hela sitt liv fördelade passen och såg till att nya jägare fick slå följe med erfarna, sådana som kan markerna på sina fem fingrar.   Jag fick ett pass i korset mellan två linjer/rågångar inne i skogen.

Markdimman efter en natt med kallgrader, säsongens första frost, låg delvis kvar när jag nådde fram och satte mig tillrätta på den låga pall -”torn” som man ställt ut under tidiga sommaren.

Efter en halvtimme hördes ett försynt prasslande i skogen snett bakom mig, jag lyssnade med sträckta öron. Någon minut förlöpte medan ljudet sakta närmade sig den upphuggna rågången.

Så syntes plötsligt ett mäktigt hornbeprytt huvud delvis skymt av ett buskage och en några meter hög gran. Pulsen steg medan jag tyst osäkrade bössan genom att vrida över flaggsäkringen.

Jag försökte räkna taggarna på hornet medan jag väntade på att den skulle gå ut och bli synligare. Såg att det var fler än 8, troligen i trakten av 12 taggar.

Sedan var det som om han känt på sig att hans liv var i fara för i skydd av buskaget började han gå snett neråt från mig, utan att ge utrymme för ett rent skott. Jag kunde naturligtvis ha ”skickat på” honom ett skott snett bakifrån, men sådan skjutning ligger inte inom min etik – han fick gå och försvann strax därefter in i skogens dunkel.

Jaha, då hade man åtminstone fått se en rejäl tjur den här jakten tänkte jag, med en suck, och förberedde mig på en lång förmiddags och dags väntan på att Olle skulle ringa och meddela att dagens jakt var över och vi skulle återsamlas i slakthuset för avhudning och grovstyckning av dagens byte(n) under ledning av våra eminenta styckarmästare Jostein och vår egen ”Crocodile Dundee” Gunnar, som ofta utförde denna slaktakt med bar överkropp.

Så långt i mina funderingar varslade jag ett nytt prasslande snett bakom min rygg från samma riktning som den tidigare tjuren kommit. Åter lyfte jag bössan och osäkrade den så tyst det låter sig göras, väntade med spänd hörsel.

Det dröjde ytterligare någon minut men så fick jag se älgen, ståendes bakom samma buskage som den tidigare. Jag försökte tyst byta ställning flera gånger för att få ett rent skottläge, men den stod kvar. Jag försökte kika och könsbestämma den och det föreföll som om det kunde vara en stor ko. Blicken flög över de närmaste omgivningarna för att utröna om det i så fall skulle finnas en kalv som följe, men ingen kalv kunde varsnas. I gott och väl ett par minuter stod älgen kvar i skydd av buskaget. Just när jag började bli övertygad om att jag inte skulle kunna skjuta på den här heller tog den ett steg framåt och visade sin främre del från bogen till mitt på magen och då var mitt öga inne i aimpointen och satte rödpunkten precis bakom bogen, mitt på i höjd. Genom hjärnan for att avståndet var ca 80-90 meter så det var bara att sikta som på älgbanans figur.

Precis när jag kramade avtryckaren måste den ha varsnat något och gjorde en vridande rörelse för att vända.

Skottet tog och den markerade träff genom att ramla omkull, men var innan jag hunnit tänka vidare uppe på benen. En andra kula gick över såg jag innan han försvann i undervegetationen. Jag väntade någon minut, ringde jaktledaren och berättade om det som just hänt och att jag trodde att jag eventuellt bara skadskjutit älgen. Vad var det för kön frågade han och utifrån mitt första intryck så sa jag att det var en ko, även om jag inte var beredd att gå ed på det.
-Okay, gå fram till där älgen stod och se om du ser några tecken på skada i form av blodstänk eller att den rentav ligger i närheten, men trampa inte runt innan Håkan o Stefan kommer med hund.

Jag gjorde så men fann inget annat än en riktigt stor blodpöl ett femtiotal meter från påskjutningen och såg att blodspåret fortsatte bortåt.

Under den stund, en knapp timme, innan hundföraren var på plats och kunde börja spåra led jag alla helvetets kval och såg framför mig en skadad älg som tagit sig utom räckhåll och sedan dog en långsam kvalfylld död på grund av mitt skott. Beslöt för mig själv att om den inte skulle hittas och kunna avlivas så skulle mitt gevär hamna på hyllan för gott. Snabb relativt smärtfri död/jakt är något jag kan leva med utan dåligt samvete, men att vara orsak till ett så vackert och ståtligt djurs långvariga lidande, tänkte jag inte låta passera oförmärkt.

När hundförare och hjälpskytt kom så följde vi blodspåret en knapp kilometer. Vi ansåg att det inte var något bukskott vid handen utan enades om att det förmodligen rörde sig om ett skott i muskelvävnad långt fram, vilket stämde med att älgen just i skottögonblicket gjort en roterande rörelse mot mig.

Eftersom hunden som spårade inte var någon utpräglad spårhund beslöts att en speciell spårhund skulle inlånas.

I väntan på detta så gjorde jag en tur förbi hemma för att titta till min egen setter. Jag hade inte mer än kommit hem och gått in så ringde jaktledaren Olle. -Du ska bara veta att en annan jägare just sköt ”din” älg när han kom hoppande på tre ben. Mitt hjärta gjorde en extravolt vid detta besked. -Vad skönt, då slapp han lida längre, hörde jag mig säga. -Men, det var en tjur fortsatte Olle.

Jag funderade en stund över detta faktum och förstod sedan att den stora ”ko”, som jag trott mig se, medan den stod skymd bakom buskaget, var en tjur. När den sedan tog steget fram hade jag redan ögat i aimpointen och fokuserade mig på var skottet skulle träffa, så jag såg inte hornen. Efter skottet gick allt så väldigt fort att jag inte heller då fann anledning att betvivla min första bedömning.

Jag väntade vid slakthuset när vår man med fyrhjuling kom körande med älgen på släpet. Strax därpå kom skytten. Vi pratade om hur det gått till och han berättade att han fått info om att jag skjutit på denna älg. Så när den kom hoppande på tre ben på 40 meters avstånd från honom, satte han en kula genom ryggraden och tjuren tvärstöp. -Men, som han sa till mig, vi får väl tillsammans ta åt oss äran för denna 6-taggare.

En närmare inspektion visade att min kula hade gått tvärs genom och från insidan av höger framben, precis i kant med bröstkorgen, vilket stämde bra med min observation att den vred sig mot mig i skottögonblicket.

Ett lugn infann sig efter all anspänning och jag hjälpte Jostein att avhuda djuret och grovstycka den i lämpliga delar.

Tjuren vägde 210 kg och var enligt tandbestämning en treåring. Min första , eller kanske rättare ”min och årets första” älg. Det var ju inte jag som gav den fångstskottet, även om de erfarna jägarna sa att den hade nog dött av mitt skott någon av de närmsta dagarna, men jag var mycket tacksam att det hade gått så fort att fälla den för gott.

Trots att jag såg två älgar redan denna första dag så är mitt bestämda intryck att det finns mycket färre älgar i skogen i år än tidigare år oavsett vad en del påstår sig tro eller veta.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

och kvalet

Man brukar prata om att vara i valet och kvalet. Jag känner lite ytligt några individer som nu förefaller befinna sig i det senare – kvalet. Och, då menar jag inte kvalet till en högre division eller så som man ibland hör talas om i sportsliga sammnhang. Nej, de här individerna är inte underkunniga om begreppet ”sportslighet” dvs att man följer spelets regler och tar ett nederlag med gott mod. Snarare påminner de om små barn som alltför länge varit från sin lilla tryggisnalle. Gnäller och far ut mot snart sagt alla i sin omgivning.

De har gång på gång tidigare blivit beslagna med att vara ute i ogjort väder, varit ovarsamma med sanningen m.fl. icke-dygder dvs odygder.

Nu senast kunde man på VJS hemsida, som de mer eller mindre har ”kapat”, läsa om hur de ”fööörstår huuur syynd det ääär om aaalla, ja  kanske inte aaalla, men fleeertalet staackars maarkägare” här i vår lilla by som iinte vååågar ta sina marker från den stora jaktföreningen – för då skulle de riskera att bli sååå mobbade.  Speciellt av den där byaåldermannen som saknar hyfs och och och….. ”

Att de bara orkar hålla på med skiten – suck.

Emellertid ska jag ge dem ett litet, men ändå erkännande för deras retorik. Det de i sitt senaste inlägg gör är ett försök att manipulativt få läsarna att skifta fokus, från att se dem som de bråkstakar de är som vill spy galla över för dem misshagliga personer, till att genom att misstänkliggöra andra framstå som offren och dessutom att de skulle företräda en tyst majoritet av bybor.

Sanningen är ju den att inte ens alla i deras egen lilla tynande skara delar deras syn och beteende.  Flera av det lilla sällskapets medlemmar vill i år inte ens delta i jakten på älg inom föreningen.  De vill inte förknippas med de aktioner som några  bråkstakar  som håller i taktpinnen i föreningen, sysslar med. Detta är ord jag själv hört från medlemmar i VJS liksom från ”neutrala” bybor/markägare.

Det stora flertalet människor här i bygden är spyless på alla era amsagor och önskar allra helst att ni slutar bråka.

Respekt är som jag sagt tidigare inte någon man får utan något man förtjänar. Så mitt välmenta och goda råd till er är att börja jobba på att förtjäna respekt.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

Inget varar för evigt – men sticktak står sig bra mot tidens tand.

Gammalt tillbaks var sticktak, ibland kallade spåntak, ett mycket vanligt sätt att täcka taken . Än idag används denna taktäckningsmetod på byggnader som skall bevaras i originalskick eller skapa en viss känsla. Mycken möda krävs men resultatet blir ett mycket vackert tak som står i många år.

Stickorna är gjorda av kärnved från fura som hyvlats till ca 5 mm’s tjocklek. Den kådrika kärnveden står bra emot tidens tand. Dock behöver man tjära taket med jämna mellanrum. I södra Sverige använder man ibland spånor/stickor gjorda av ek.

ur Oskarshamnsposten saxar jag följande, där två takläggare av sticktak berättar om sitt arbete;

Kan hålla länge…
– Vi har varit uppe på ett spåntak från 1100-talet i Västergötland, så där länge kan ett spåntak hålla om man sköter det. Alltså tjärar in det med jämna mellanrum.
– Tjärningen av taken är oerhört viktig. Ibland har folk hört av sig till oss och beklagat sig över att deras tak bara hållit i 20-talet år. Då brukar vi fråga om de skött det ordentligt…
För övrigt berättar de båda takläggarna att de gärna använder finskt och ryskt trä till taken. För att det är så bra.

I vår by har vi några gemensamma byggnader på badplatsen vid ån som har täckts med sticktak. Just nu råder diskussioner kring dessa tak då man  från ena lägret hävdar att takets dåliga tillstånd beror på skadegörelse och det andra lägret hävdar att det är resultatet av tidens tand och dåligt underhåll. Någon känner sig också utpekad som ansvarig för takets ganska abrupt noterade dåliga skick.

Jag vet inte om någon av dessa läger har rätt i sina funderingar utan konstaterar bara att taken förefaller vara i behov av åtgärder/reparation.

Mitt förslag är följande:  Alla de som med stora bokstäver säger sig värna om taken och byggnaderna ska lägga sitt krut på detta.

Arbetsinsatsen från en del har hittills bestått i att de lagt ner stor möda på att via internet och pamfletter i våra brevlådor sprida sitt förtal om några tongivande  personer i vår by.

Min uppmaning till dessa: Lägg lika mycket tid på att medverka till upprustningen av sagda byggnader, så kommer många i byn boende kanske på sikt få en mer positiv syn av er.

Ni kan till exempel göra några dagsverken själva eller under ledning av några av de som faktiskt jobbat (som Olle Andersson genom åren i mycket hög grad gjort) med att tillskapa en fin badplats och naturstig för alla vid stora bron.  Ägna några timmars jobb med att byta ut de dåliga/skadade stickorna och sedan tjära alla sticktak, så har vi åter fräscha byggnader att basta och byta om i.

När det gäller den förmenta ryktesspridningen om en person i byn som pamfletter i allas brevlådor och på internet , där Styrelsen och medlemmar i Vitå Jaktsällskap, med värsta brösttonerna pekar ut att två namngivna tongivande personer i byn ska ha ägnat sig åt, så vet jag inget om sanningshalten i detta.

Dock bidrog den utpekade personen aktivt själv genom sitt beteende och uttalanden på den senaste sommarfesten, till att sprida en bild som inte är särskilt postiv.  Jag  hörde honom bland annat vid flera tillfällen under kvällen, som var en sommarfest och inget räfst och rättarting för förment förtal, prata högt om och utmåla de tongivande personerna i synnerligen nedvärderande ordalag.

Så, det kanske inte är så konstigt om en eller annan undrar hur det faktiskt står till med den mannen, tillika medlem i Vitå Jaktsällskap.

 

 

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

Om längtan efter svalare dagar

Just nu, det vill säga sedan ca tre veckor tillbaks, har vi en utetemperatur om ca. 25-34 C. Det var ju bra när man höll på med att bärga höskörden, för då vill man ha torrt och varmt. Men nu, suck, för en viking som undertecknad är medelhavstemperatur inget jag längtar till. En dagstemp på ca 20 C är precis lagom, tycker jag.

Alltnog, vi är många som har synpunkter på vädret.

Som vanligt så har Norrbottenskusten haft det bästa vädret i Sverige. Solligan leds överlägset av Luleå, efter en skral början i juni. Men, om man verkligen mätte alla soltimmar dvs från soluppgång till solnedgång skulle vi här i Norrbotten även en medioker sommar spöa skiten ur alla ölänningar och gotlänningar. Men detta insåg man på SMHI så man normerade det så att man bara mäter från midsommar och när solinstrålningen är minst 120 W per kvadratmeter, så när solen lyser men lågt på Norrbottens himmel, då räknas inte det !

Så här angav SVT läget i solligan den 19 juli (och sedan dessa har den gassat oavbrutet här i Norrbotten).

soltimmar_sedan_midsommar

 

Men, nu börjar jag längta efter lite regn. Ett stilla sommarregn som kan mätta markens torrhet  – ca 20-30 mm behövs.

Vädret liksom så mycket annat här i livet är inte jämnt fördelat och förresten om man för ett ögonblick skulle tillåta sig att vara lika regional som de är nere i Mälartrakten, så har jag svårt att bli upprörd över att vi ska få ca 2 graders högre årsmedeltemperatur.  😉

Glad fortsättning på sommaren – i Norrbotten.

 

 

Byaliv i Vitå, Jaktfrågor

Reflektioner över reflektioner efter en byastämma

En ung jägare från Vitå Jaktsällskap skrev på föreningens bloggsida, efter byastämman för mantalsägare i Vitå by, om sin upplevelse av densamma.

I en tidigare version av det här inlägget, hade jag lagt in hela hans inlägg här, eftersom det uppfyllde två kriterier som jag hyllar;

1. Det var undertecknat
2. Det han beskrev var hans egen upplevelse av/syn på  byastämman sådan den formade sig.

Han har nu bett mig ta bort hans inlägg i sin helhet och gav mig även skälet för detta. Jag hade inte något illvilligt eller elakt syfte med att citera honom i sin helhet, utan snarare det motsatta. Men, när han nu inte tycker om det, så har jag hörsammat hans  begäran och lyft ut hans inlägg.

Mitt inlägg och mina reflexioner i övrigt står fast och jag låter därför även i fortsättningen det hela bli en tänkt dialog/diskussion med honom om det han anser och skriver.

 

Låt mig börja med att säga att jag har den största  respekt för dina synpunkter och hur du beskriver byastämman, även om jag inte delar dem eller din upplevelse av densamma. Jag tycker det är bra att du framför dina tankar och att du genom att underteckna inlägget visar att du står för vad du tycker.

Jag tror att det finns två kärnpunkter i ditt inlägg.

Det första att ”du vill jaga och inte bråka. ”
Det tror jag egentligen gäller alla jägare i såväl Vitå Jaktvårdsförening som i Vitå Jaktsällskap.   Utan att gå in på alla detaljer kring upplösningen av dåvarande VVO’t så kan jag väl konstatera att ett stort antal markägare, ca 3/4, hade ledsnat på de bråk som försigått under flera år före upplösningen och beslöt att återföra sina marker till en Jaktvårdsförening, där medlemmarna, snarare än myndigheter i form av byråkrater på Länsstyrelsen, beslutar i frågor som handlar om vad man kommit överens att man får och inte får göra osv. Vem som har rätt i alla detaljer kring orsakerna till upplösningen finns det som vanligt inget facit för, men som jag och berörda myndigheter ser det så har det forna Viltvårdsområdet upplösts under lagligt korrekta former – oavsett vad man kan tycka om detta.

Det andra ”avseende hur det hela gick till på mötet/byastämman.”
Jag deltog också i den nyss avhållna byastämman . Ett trettiotal personer deltog. Visst meningsutbyte uppstod i entrén där Olle A på Byaåldermans uppdrag prickade av alla markägare, dvs de som har s.k. mantal i byn.

Låt mig börja med att konstatera: En byastämma är inget forum där allemansrätt råder. Det är ett årligt återkommande föreningsmöte/årsstämma för mantalsägare i byn.

Årsstämman avser enbart dessa män och kvinnor som äger mantal i byn [alltså är markägare med beslutanderätt] som på ett demokratiskt sätt ska besluta kring de samfällda skogs- och vattentillgångarna, om och i så fall hur de ska nyttjas och till vilken arrendekostnad.

Surt kan vi som icke mantalsägare tycka, och det tyckte uppenbarligen flera deltagare på mötet – även du. Men, det är egentligen inte konstigare än ett möte i en syförening där man beslutar om hur föreningen gemensamt ägda symaskiner ska nyttjas eller hyras ut, till vem och på vilka villkor.

Undertecknad äger en liten fastighet på ca 6 ha som inte har något mantal.

Alltnog, eftersom byastämman vänder sig och endast inbegriper de som är mantalsägare så kan man säga att vi som inte har mantal men som äger mark eller är bosatta i byn får närvara i mån av plats. Vi har dock inte rösträtt, men sedvana är att man får yttra sig och säga sin mening även om man inte får rösta. Så skedde också.

Beslutet på byastämman blev att alla boende, markägare och arrendatorer av mark i Vitå ska få lösa jaktkort för småvilt på byns vatten inkluderande Bäverjakt efter Lillån upp till Holgers stuga.

Eftersom det innebär att byns yngre jägare  kan få jaga småvilt så tycker jag det var ett bra beslut.

När vi sedan kommer till byns marker så beslöts att Bovallen om ca 10 ha skulle vara reservat (till skillnad från föregående år) samt att Hållhägnan om ca 45 ha ska även kommande älgjaktsäsong tilldelas Vitå Jaktvårdsförening eftersom denna mark är omslutet av VJFs marker. Beslutet gällande Bovallen relaterade till jaktsäkerhet eftersom såväl VJS som VJF har anslutande jaktmarker.

Vad är då kontentan av det hela. Jo, kanske den att många på stämman som framförde synpunkter, klagomål och anklagelser, först borde ta reda på fakta i det hela. Om så hade varit fallet så hade många av diskussionsinläggen vid byastämman inte behövt framföras och vi hade kanske kunnat använda stämman till att påbörja en väg mot den framtid där alla kan jaga på byns samlade areal i form av två föreningar eller en enda, men där provokatörer och bråkstakar inte göre sig besvär.

Till slut vill jag även säga till dig att om man skriver på vilken hemsida, bloggsida eller förenings hemsida som helst på internet, så är den tillgänglig för alla att ha synpunkter och tankar kring.