En nog så passande rubrik på Vitå Jaktsällskaps hemsida och som uppenbarligen skrivits av ”dåren” själv. Månntro om det är en allomfattande för hela VJS syn han redovisar eller om det bara är hans egen?

Det blir för mig en intressant betraktelse att det uppenbarligen finns människor som aldrig anser sig göra något fel, som är trygg i sin roll som ledare. Ingen pudel här inte. Nej, om det gjorts något fel, så är det alla andra och speciellt två personer i Vitå som påkommits med detta.

Myrkungen är igång igen – fast vem trodde att han slutat!?

Ett citat direkt ur hans senaste alster; ”Givetvis så har den person som plogat upp vägen frågat de som äger den mark som VJS har jakträtt på uppe i kölen.”

Bortsett från den dåliga/otydlig svenskan i det han skriver, så förstår de flesta av oss att så kan man inte hantera privata saker, som exempelvis en privat väg som om det vore allmän väg.  Vägen har anlagts av BN för egna medel och med alla markägares goda minne och ägs därmed av BN. I och med att SA köpte BNs marker övergick även vägen i SAs ägo. Ser man till den sträcka som vägen löper så är VJS markägare ägare till marken för vändplan eller omräknat ca 25 meter av dess totala längd på mer än en kilometer.

Självklart, så vitt jag förstått det hela rätt, äger man rätt att ploga upp vägen om man från sina marker ska köra ut timmer från en avverkning. För detta betalar man sedan normalt några kronor per skogskubikmeter till vägägaren – i det här fallet SA. Under alla omständigheter måste man ha vägägarens tillstånd muntligt eller skriftligt för att få genomföra en sådan åtgärd som att ploga vägen. I det här fallet rörde det sig dessutom om att VJS jägare skulle nyttja vägen för rekreation, dvs jakt och inte i näringsverksamheten.

Om man, som i ditt fall, dessutom inte tillhör vare sig markägarnas eller fast boendes skara i Vitå så är det på sin plats att vara lite mer ödmjuk, oaktat du kan betitla dig ”Jaktledare”.

Som man brukar säga ”små hönor ska inte lägga för stora ägg, för då blir de så sladdriga i ändan”. Det gäller i allra högsta grad dig Roger L.

Så var titeln på en svensk film med regi av Helena Bergström. Filmen handlade om de vedermödor som man kan uppleva i en invandrarfamilj.

På betydligt närmare håll, i min egen by, får man precis som en av filmens huvudpersoner lust att utbrista -Se opp för dårarna!
Vad får mig att utbrista på detta sätt? Jo, jag läste det senaste i raden av lilla lagets krönikor på deras hemsida. Där pågår sedan ett längre tag något som närmast kan betecknas som ett verbalt anfallskrig, riktat mot i första hand den stora jaktföreningens VJFs företrädare.

Den här gången handlade det om en incident under lördagen. Bakgrunden var följande:

Markägaren SA åkte med sin bil för att gå en sväng i skogen kring sin mark inte långt från älgskyttebanan i Vitåfors. Han hade sett en hare på sina marker så han ville se om spårsnön kunde ge någon information om var han och stövaren skulle jaga när hunden nu snart tillfrisknat. Döm om hans förvåning när han upptäcker att den enskilda vägen upp till hans marker, hade befarits av något större fordon. Orolig vek han in och följde hjulspåren, tänkte att hans lilla skogskoja kunde vara utsatt för några illasinnade. Hans förvåning stegrades när han efter ett par hundra meter, strax före skjutbanan, där hans väg viker av upp mot skiftet, fann att vägen fortsättningsvis var plogad. Mystiken tätnade, för han hade inte beordrat någon plogning och inte tillfrågats om sådan heller.  Tanken går naturligtvis till att några kan ha varit upp till hans koja och länsat den på hans tillhörigheter, något han velat undvika genom att låta vägen vara oplogad. Han undrade också varför den som plogat inte hade gjort så ända ut från Långtjärnsvägen utan börjat först efter några hundra meter, man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att börja fundera över motivet till detta.

Väl uppe vid vändskivan såg han sin brors bil och lite bortanför det, efter hans privata väg, var brodern i diskussion med en jägare från lilla laget. Han steg då ur och frågade ”Vem i helvete i har gett er tillåtelse att ploga upp vägen och vem i ”sällskapet” har gjort detta?”. En naturlig fråga i detta sammanhang, men i likhet med Manuel i Faulty Tower så säger sig denne sällskapare, BJ,  inte veta något, han bara sitter där i kanten på sin förenings marker trehundra meter in på den plogade privata väg som tillhör SA. Den likaledes därvarande jägaren från lilla laget (AN), håller sig på sådant avstånd att han inte kunde ses eller tillfrågas.

Kanske frågar sig vän av ordning  varför brodern till SA alls hade åkt dit.

Närmast skulle jag tro att man kan sammanfatta svaret genom att citera min gamle vän Majoren, som numera åtnjuter sin pensionering. Han brukar ha ett bra uttryck som lyder; ”Förtroende är bra, kontroll är bättre”.

Så brodern ville förmodligen gärna förvissa sig om att den jakt som sällskapet ägnade sig åt skedde på egna marker. Även han undrade naturligtvis vem i sällskapet som plogat upp vägen och om de hade frågat markägaren SA om lov.

Man kan förstå OAs agerande, vilket betingades av alla de incidenter som varit under den tidigare delen av älgjakten där man från den stora föreningen (VJF) har sett hur medlemmar ur det s.k. ”sällskapet” (VJS) bedrivit drevjakt på VJFs marker, hur man drivit älg över Vitåälven in på det egna området, hur man skjutit omotiverade skott utan egentliga mål, allt i syfte att störa VJFs jakt. Han liksom många andra vet att  i sällskapets inre kärna finns folk som mentalt inte passerat tonåren, ni vet den där åldern då den tilltalade svarar på en framställd fråga med ett trotsigt ”skit i det du” eller ”ska väl du skita i” eller något liknande.

Den senaste incidenten som jag beskrivit ovan, har i många ord beskrivits på ”sällskapets”  sida, och krönikan signerats ”Jaktledarna i Vitå Jaktsällskap”.

Man skyndade sig skriva av sig förmodligen för att man i likhet med små barn tror att den som skriker först och högst har rätt, men vi som är vuxna vet att så är det inte. På VJS hemsida tar man därutöver ut svängarna rejält och låtsas som om det är ett helt oprovocerat anfall av SA och hans bror på några stackars oskyldiga sällskapsjägare ja rentav hela ”sällskapet”.

Såhär skriver man bland annat på VJS sida; ”Två äldre gentlemän, den ene sekreterare i VJF tillika ledamot i älgförvaltningsgruppen (OA) och hans bror (SA), före detta kassör i det upplösta Vitå VVO dök plötsligt upp hos en av våra jägare och skrek och skällde likt rabiessmittade hundar. För att ge er läsare en förståelse om ljudnivån kan vi säga att det finns vittnen som befann sig på ca 800 meters avstånd, dessa kan återge brödernas monolog på ganska god detaljnivå.”

Efter att ha läst detta och därefter tittat på fastighetskartan över området infinner sig följande fundering;

Sällskapets mark, som börjar ca 300 meter väster om passjägarens sittplats är, under mer än två kilometer i det aktuella området inte mer än 200 meter brett (och området löper i huvudsak i ungefär öst-västlig riktning). De första ca 400 metrarna österut från den sittande sällskapsjägaren/passaren är kalhygge/öppen mark? Det betyder att de av jaktledarna referade ”lyssnande vittnena/andra VJS-jägarna” på ca 800 meters avstånd, var mer än 400 meter in i skogsterräng.  Att på det avståndet och inne i skogen uppfatta och kunna återge samtal (även högröstade) ”på detaljnivå” låter som om de var utrustade med samma hörsel som en älg.

Nu vet jag av erfarenhet hur bra snö och träd dämpar även starka människoröster, vilket betyder antingen att ”Jaktledarna” i sin krönika ljuger folk rakt i det läsande ansiktet eller så  befann sig sällskapets lyssnande jägare på VJFs marker och gjorde sig därmed skyldiga till olaga jakt! 

Om man på sin hemsida korrekt redovisat bakgrunden till det hela (som jag nu gjort) så hade inte ”sällskapet” framstått i den utsatta dager man vill framstå.

Om det vore något till jaktledare inom sällskapet skulle man inte agera på detta ärekränkande sätt via hemsidan, för att där försöka ta heder och ära av medlemmar i andra jaktlag. Om man vore  kompetenta jaktledare skulle man ha ringt till, eller farit förbi, SA och frågat om det var okay att ploga upp vägen. Om man dessutom vore ledare i dess riktiga betydelse så skulle man se till att stävja alla dumheter i de egna leden, inte ta heder och ära av folk baserat på hörsägen.

Jag har frågat SA om han skulle tillåtit upplogning av vägen och han svarade (som jag trodde):

-Självklart skulle de ha fått det, men som du förstår blir jag rejält förbannad när de i vanlig ordning gör saker utan att fråga berörda markägare och sedan inte vågar stå för sina handlingar.

Jag kan bara sammanfattningsvis säga att även jag skulle bli helförbannad över ett sådant självsvåldigt tilltag från VJS sida.

Så, -SE OPP FÖR DÅRARNA!

Läser med visst vemod det kommentarsutbrott som åter blossat upp på Vitå jaktsällskaps hemsida. I bakgrunden ligger, som alltid, oförmågan hos vuxna män och kvinnor att kommunicera med andra direkt ansikte mot ansikte. Det förefaller för mig som inflyttad och relativt nyetablerad älgjägare hända ett antal bisarra händelser och incidenter, som lätt skulle kunna undvikas bara den goda viljan, och inte illviljan, fick råda. Som det nu är så känner flera jägare i mitt lag ett, rätt eller fel, berättigat misstroende mot några av det lilla lagets jägare. Man upplever att de tummar på såväl jaktregler (skrivna och oskrivna) som jaktetiken, i sin iver att fälla sina tilldelade älgar. Från lilla laget har man, i likhet med tidigare, återigen använt hemsidan som ett klotterplank för att torgföra sina upplevda problem med några ur mitt lags jägare. Till skillnad mot tidigare har man nu på sällskapets hemsida även tagit in kritiska synpunkter på det skrivna varav en del säkert härrör från medlemmar i ”mitt lag”. En förbättring kan tyckas, men egentligen inte. Jag och många, många människor anser inte att en förenings hemsida ska vara ett fönster för att torgföra alla åsikter och manifestera alla oförrätter man anser sig vara utsatt för från en angränsande förening.

Ett klart mycket mognare  steg vore att istället kontakta och diskutera upplevda problem med respektive lags jaktledare. Sedan vill jag gärna se att jaktledarna kan träffa sådana överenskommelser som om de överträds, leder till att medlemmar som bryter mot dessa kan uteslutas av sin förening från vidare jakt den säsongen. För,  i likhet med fotbollshuliganerna har sådana ”jägare” inte sitt huvudsakliga intresse i jakten, utan trivs med att jävlas och söka bråk.

Det känns som om man i ”sällskapet” tror att om man skriker först och högst om saker man tycker är fel hos den andra parten så kommer man att upplevas som den förfördelade sidan av andra Vitåbor och folk i ens omvärld. Man försöker leda i bevis att den andra sidan består av gamla surkusar och knäppgökar, som dessutom, trots ett långt livs tillvaro på de egna hemmarkerna, inte vet var markgränser finns. En retorisk fråga; -Tror någon verkligen på allvar att man skapar en bra grogrund för samtal med den andra parten och en ökad förståelse och sympati i omvärlden (byn, kommunen, regionen) genom att skriva om fel som man anser det andra laget begått? Utifrån den verklighet jag levt och lever i så är mitt tveklösa svar -NEJ. Istället för att bygga broar så gräver man bara diken och skyttegravar. Men, med tanke på professionen hos en tongivande medlem i ”lilla laget” så kanske det är det mest naturliga  😉 .

Alltnog, jag ska avstå från vidare lustifikationer.

I det här inlägget vill jag torgföra ett enkelt förslag från min sida, som jag skulle vilja se implementerat (satt i funktion). Detta innan många jägare ur båda lagen  lämnat respektive lag, för de står inte ut med att höra och läsa om allt meningslöst bråk som förekommer. Jag tror att det finns en överväldigande majorritet inom respektive förening som i likhet med mig tycker att älgjakt är ett lagspel där man under jaktledarens ledning har en gemenskap, jaktglädje, rekreation mm mm). Låt oss återupprätta detta synsätt.

Tänk om vi alla kunde leva efter följande enkla regel, så tror jag att snart sagt allt bråk skulle ebba ut;

Inför respektive dags älgjakt kontaktar jaktledarna i respektive lag varandra och pratar om hur respektive förening tänker lägga upp nästa dags jakt, hur och var på respektive lags marker de avser jaga. På så sätt slipper man förhoppningsvis alla störningar lagen emellan. Eventuella frågor kan avhandlas, som om man vid behov får ta väg över det andra lagets marker, släppa eller inte släppa hundar och var, hur hantera om det ena lagets hundar går in på det andra lagets marker. Tveksamheter och incidenter kan tas upp och beslut fatts mellan jaktledarna om lämpliga påföljder eller handlingssätt.