Läste i bladet att i Norrbotten hotas flera vårdcentraler av nerläggning. Jag måste tillstå att min erfarenhet av sådana inrättningar är begränsad i huvudsak till enstaka besök genom åren, dels för egen del och dels för barnens skull.

Vi var några som funderade lite kring den nerläggningsvåg som sköljer över vår landsdel. Jodå, jag vet att vi inte är fler än ca 250.000 invånare på ca 25% av Sveriges yta. Det innebär ca 2 personer per kvadratkilometer. Samtidigt blir vi ju inte på kort sikt så många fler utan kanske det motsatta, åtminstone om man ser i siarkulan för de närmaste 5-10 åren.

Jag förstår också att sjukvården kostar pengar liksom skolan med flera samhälleliga inrättningar. Så vad göra?

Vi läser att Råneå vårdcentral antas ligga i farozonen för nerläggning i den allmänna spariver som Norrbottens Läns Landsting, NLL,  driver. Parallellt med detta så sponsrar NLL flygresor till Uleåborg och Tromsö till en årlig summa som motsvarar det de sparade då de lade ner akutkirurgin i Kiruna!!

Jag vill ju gärna uppmana människor runt mig att ”tänka utanför boxen” och tycker inte att det är väl använda eventuellt sparade pengar från en nerläggning, när de används till att sponsra flykten av sjukvårdspersonal till Norge eller Finland. Dit kan de (läkarna och sjuksköterskorna) i så fall ta sig för egen räkning och på egen bekostnad.

Så, här följer en tanke från mig hur man skulle kunna agera i denna fråga avseende Råneå Vårdcentral:

Låt oss inrätta en eller flera ambulerande sjukvårdsbussar som far runt inom upptagningsområdet i likhet med de biblioteksbussar vi ser nu och de matbussar som for runt och besökte snart sagt var och en, dåförtiden på 1960-70 talet. Bussarna ska naturligtvis vara utrustade och bemannade som dagens vårdcentraler är (läkare, sjuksköterskor, sjukgymnast mm samt ha en apoteksavdelning.

Så föreställer jag mig att vårdkvalitet skulle kunna upprätthållas samtidigt som kostnaderna inte blir större.

Hur kom jag då fram till denna tanke? Jo, jag inbillar mig att det stora flertalet besökare till vårdcentralen är människor som ska genomföra ett besök och kontroll av sin kroniska sjukdom,  få sina recept förnyade, få en omläggning av bandage, låta en läkare titta på någon krånglande kroppsdel och eventuellt få en remiss till Sunderbyn. Därtill kommer ett antal besök av nyblivna mammor med barn och åtgärdande av olika mindre blessyrer. Jag antar således att flertalet besök på Råneå VC är återbesök och föreställer mig att vid uppenbara akuta skador som kräver mer avancerad vård, fraktas vederbörande med ambulans direkt till Sunderby sjukhus.

En ambulerande vårdcentral som söker upp sina patienter och där man kan anpassa sina egna tider till bussens rutt och tidtabell skulle kunna vara ett lyft för oss, speciellt den åldrande befolkningen, ute på lands- och glesbygd.

Lokalkostnaderna skulle bringas ner till ett minimum och Råneå Vårdcentral, som jag bedömer omfattar mer än 1000 kvadratmeter där Landstingets interndebitering säkerligen hamnar på en 13-1500 kronor per kvadratmeter i årshyra, skulle då kunna användas till annat inom exempelvis vård och omsorg, äldreboende. Enbart lokalkostnaden ligger således gissningsvis i storleken 1,5 miljoner kronor!!

Man får många läkartimmar för sådan summa pengar per år och en komplett sjukvårdscentralbuss torde inte kosta mer än motsvarande en eller två årshyror  för Vårdcentralen. Dessutom skulle många äldre slippa att åka de många milen till Råneå VC med egen bil på svårhanterliga vinterunderlag.

Jag är medveten om att det kan finnas de som tycker att jag är fullständigt fel ute och andra som gillar tanken.

Vad tycker du? Tyck till om hur vi ska få en bra sjukvård och skriv ett inlägg här, så publicerar jag dina tankar.

Notera att personangrepp, kränkningar o. dyl. inte kommer att publiceras. Använd ett vårdat språk och låt oss visa NLL och andra att vi till skillnad från dem inte saknar kreativa lösningsförslag. Anonyma tyckare göre sig inte besvär!!

Något som slagit mig under kampen för att få behålla vår skola i Vitå är den frånvaro av visionärt tänkande och handlande som vidlåder Luleå kommuns Barn och Ungdomsnämnd och dito förvaltning.

Under de senaste 10 åren har en dramatisk förändring skett i hela samhället, som innebär att snart sagt varje individ är uppkopplad mot nätet dygnet runt. Det finns smarta telefoner och smarta läsplattor som i princip varje unge har eller har tillgång till.

All erfarenhet talar för att som en följd av ett sådant paradigmskifte så kommer även inlärningssituationen att förändra sig på liknande sätt. Idag bedrivs i Luleå kommun, och i varje annan svensk kommun, klassundervisning av i varierande grad kompetenta och behöriga lärare, på samma sätt som man alltid gjort.

Mantrat inom utbildningsvärlden är att man betonar kostnadsbilden framför inlärningsmiljön, vi koncentrerar fler och fler elever i allt större skolor och undervisningsenheter, av föregivna kostnadsskäl. I dagarna pågår en likadan debatt i Kiruna, där BUN också vill lägga ner byaskolor och koncentrera eleverna till stora enheter, samma andas politiker således.

Om man tillåter sig tanken att tänka 10 år framåt, eller åtminstone till år 2023, för att travestera Luleå Kommuns BUFs ”utredning” kring Vitåskolan. Hur kommer det då att se ut, vad kommer det att vara för utbildningssituation i den svenska skolan?

Läser man Luleå kommuns visionslösa handlingar och utredningar så är det bara ”mer av samma sak”, dvs sänk kostnaderna öka elevkoncentrationen, riv perifera enheter och bygg nya stora komplex i centralorten.

Själv föredrar jag som vanligt att analysera situationen, se problemen och försöka finna nya sätt att bemästra dessa – en forskares sätt att möta sina problem och omvärld. och jag tycker mig finna nya/andra sätt att bemöta problemen än de standardlösningar enligt formulär 1 som  BUF/BUN i Luleå (och som det verkar alla andra kommuner) föredrar.

Ok, låt mig då lyfta på en tankegardin på hur man kan/skulle kunna bedriva undervisning mer kostnadseffektivt i dagens byaskolor, utan att ge avkall på kvaliteten.

MITT FÖRSLAG

Låt Vitåskolan bli en pilotskola där Luleå kommun satsar på att finna nya bra och kostnadseffektiva sätt att bedriva skolundervisning. Exempelvis genom att duktiga pedagoger kan driva undervisning via interaktiv video.

Vad menar jag då?

Jo, i min arbetssituation jobbar jag för ett företag som har verksamhet på flera orter i Norrbotten. Tidigare har det betytt att jag för ett tvåtimmars möte i Kiruna varit så illa tvungen att stiga upp i svinottan för att köra de 34 milen från hemmet till Kiruna, genomföra mötet och därefter lika långt tillbaks. Det blir alltså 68 mil bilkörning på samma dag, för att ha ett 2 timmars möte!

På detta sätt har det varit fram till för 2-3 år sedan då allt fler började att ifrågasätta denna tingens ordning. Dessutom har företaget som motto at man sätter ”Säkerheten först”. Som en följd av detta påbörjades en introduktion av så kallade videokonferenssystem på de olika företagsorterna. Det blev en omedelbar succé, med en hela tiden ökande frekvens av nyttjande. Vi var många som såg den omedelbara fördelen med sådana system. Så numera har det nått så långt att alla videokonferenslokaler, trots tillkomsten av ett dussin nya videolokaler, alla är upptagna alla veckans arbetsdagar. Företaget sparar många bortkastade arbetstimmar i bil, många  miljoner i minskade transportkostnader, minskar risken att få medarbetare skadade i bilolyckor och vinner en utvilad arbetsstyrka som kan vara kreativ hela dagen.

På liknande sätt kan man tänka sig vad gäller skolan. Det behöver  kanske inte finnas en välutbildad/behörig lärare i  alla ämnen som undervisas i på varje skola. Det kanske räcker med en klasslärare som håller sina lektioner och när det handlar om ämnesområden utanför det egna kompetensområdet, finns i klassrummet medan lektionen ifråga sker via video.

Om man bygger ut videokonferens systemen att finnas i alla byaskolor, skulle det kanske räcka med en närvarande lärare som kan hjälpa och hålla ordning på barnen medan man via video efter lektionen på schemalagda timmar, via interaktiv video, kan låta elever ställa sina frågor i det aktuella ämnet med en specialutbildad pedagog, som kan finnas i Luleå, Vitå eller Singapore.

På så sätt skulle barnen kunna behålla sin trygga miljö, slippa åka timtals på vägarna och få hjälp och stöd av sin vanliga lärare på den egna byaskolan.

Ovanstående är naturligtvis inte någon färdig lösning, men min poäng är att vi som av egen fri vilja bor och vill bo på ”landet” ska vara de första snarare än de sista som erbjuds ny teknik och nya pedagogiska tänkesätt.

För tänk om det fungerar bra! I så fall slipper våra kommunalråd stå och politiskt två händerna, medan de administrerar nerläggningen av livskraftiga bygder med motiveringen att ”vi har inte råd”.

Här får ni således ett råd och, vare sig ni vill det eller ej, så kommer jag att leverera flera, förhoppningsvis goda, råd – så att ni får råd.

Jag har själv ett i sammanhanget prisbilligt videokonferenssystem på mitt hemmakontor, som innebär att jag kan koppla upp mig via Windows Lync för att delta i möten varhelst de sker i världen. Vad som krävs är en bra bredbandsuppkoppling och det har ju Regeringen, Kommunen och operatörerna lovat ska vara för handen före år 2020. Om BUN eller BUF så önskar kan jag förevisa hur det fungerar genom att på plats i Vitåskolan koppla upp mig mot Luleå Kommuns videosystem – för ett sånt finns väl i kommunhuset, för att fylla politikernas behov av kommunikation!?

🙄