Det blev ett välbesökt möte, drygt femtio deltagare hade hörsammat inbjudan. Båda jaktföreningarna var väl företrädda medan de icke älgjagande var i minoritet.
Eftersom mötets initiativtagare hade påbjudit att inga återblickar skulle få ske så blev det också en lugn tillställning. Så många förslag på hur man skulle ”gå framåt” fanns inte. En deltagare framförde tanken/visionen att man skulle skapa en ny övergripande styrelse där inga av de framträdande figurerna i respektive förening skulle få ingå och sedan skulle man jaga i två olika lag, på den sammanlagda mark som markägarna tillsammans äger och med byns marker därtill.
Man ska inte ta ifrån människor deras drömmar, men det måste finnas realistiska möjligheter att förverkliga dem för att de ska tas på allvar.
Vad som saknas i förhållandet mellan de två jaktföreningarna är förtroende/tillit för varandra. Majoriteten av markägarna, dvs VJFs medlemmar, litar inte på att ”sällskapet” ska/vill följa givna överenskommelser och regler. Om man sneglar lite grann i backspegeln och drar sig till minnes händelser och incidenter de senaste två jaktåren så förstår åtminstone jag deras skepsis.
Låt mig illustrera hur stark misstron från VJFs sida (den förening jag är medlem i) är gentemot VJS (sällskapet). Jag förslog på mötet igår, i min ärliga naivitet, att jaktledarna inför respektive jaktdag skulle kunna informera varandra om vart det egna laget avser att jaga, för att undvika incidenter och öka jaktsäkerheten.
Efter mötet var det några som kom fram till mig och helt nyktert konstaterade att ”om sällskapet får information var vi ska jaga så ser de det som ett fritt fram att bete sig på de delar av våra marker som vi inte jagar på” och ”om vi sedan skulle ändra oss på grund av väder/vind/jaktförhållanden i allmänhet, så riskerar vi att öka risken för vådaskjutning av några sällskapare som är ute och travar på våra marker”.
Påpekandet illustrerar att det finns en djup och väl grundad misstro mot ett begränsat antal sällskapare från VJFs sida och det förefaller osannolikt att man i den närmaste framtiden ska kunna överbrygga denna misstro. -För som vi alla vet så är förtroende något man förtjänar och inte något man får.
Ytterligare ett förslag om att försöka byta mark de två lagen emellan, för att öka de sammanhängande markerna för framförallt sällskapet, mottogs med stor skepsis. Som någon sa så finns det ju inget som hindrar de ”neutrala”, dvs de markägare som inte har sin mark med i någon av de två föreningarna, att dela upp sina marker så att de passar in i de två föreningarna om markägaren nu har marker i anslutning till de båda föreningarnas marker. Att byta marker mellan föreningarna föreföll däremot inte vara aktuellt eller lagligt möjlig i dagsläget.
Så, vad blev då kontentan av gårdagens möte? För egen del så ser jag inte några utsikter till en samjakt med VJS inom de närmaste åren. Varje förening får jaga på sin mark enligt sina förutsättningar, svårare än så är det inte.
Jag vill avslutningsvis gärna vilja framhålla Tage J’s förslag om att en första förbättring skulle kunna vara att man åtminstone genom att säga HEJ till varandra när man möts, kan bejaka att vi alla finns. Jag noterade att det var flera som kom in i lokalen och hade ”tunnelseende”, under mötet aldrig mötte ens blick och inte heller såg en när de avlägsnade sig från lokalen efter mötet. Så Tages önskemål har största relevans för förhållandet oss bybor emellan.
För annars kan man ju tänka som så att; -om man inte anses värd att ens heja på så kan man väl i konsekvens därmed inte därefter anses vara värd att bli tillfrågad om det är tillåtet att jaga exempelvis sjöfågel, småvilt eller älg på våra byagemensamma marker – eller vad tror du?