I de senaste inläggen jag publicerat här på min blogg angående den s.k. Gemensamhetsjakten, utförd av Vitå Jaktsällskap, har jag på mina sakligt ställda frågor fått ett antal ”svar” och ett ännu större antal uteblivna svar.

Den intresserade kan läsa mina blogginlägg och på ”sällskapets” hemsida läsa vad man svarat på och inte svarat på, men dagens tema är varifrån man hämtar sitt bildspråk.

Jag har av sällskapet kallats för ”ylande språkrör”, en som ”kommenderar fram svar á la Nordkorea”och beskrivits som en ”jaktoligark”.

Det första försöker utmåla mina sakligt och ibland spetsigt ställda frågor och formuleringar som ett ylande och ”språkrör” att jag på något mandat skulle företräda någon organisation.  Vad gäller mitt eventuella ylande överlåter jag till andra (än sällskapet) att bedöma, människor med större förmåga till urskiljning och nyanserat framförande. Vad gäller termen språkrör, så företräder jag bara mig själv.

De två senare uttrycken hämtar sitt ursprung från två mer eller mindre totalitära regimer och jag finner det intressant att sällskapets styrelse gör dessa associationer. Man kanske känner sig associerad med dessa?

För mig betyder ”öppenhet” i en fråga att man anser att man inte har något att dölja utan kan stå för sina åsikt och handlingar. Det var mot denna bakgrund jag i en kommentar på deras hemsida ställde mina frågor;  vilka markägare från Vitå deltog i denna jakt, vilka arrendatorer, liksom vilka andra bybor och utsocknes deltog. Mina frågor involverade också hur många djur ”ett antal” innebar samt vilka kön och familjemedlemmar de var (föräldrar, årsungar, fjolårsungar). Ingen av dessa frågor fick något annat svar än att det liknande kommando á la Nordkorea.

Min följdfråga nu blir då; -Hur hanterade ni det jaktkort ni löste under VVOts dagar, där man faktiskt avkrävdes att ange antal fällda djur? Var det också betraktat som ett kommando á la Nordkorea?  Är Länsstyrelserna i Sverige månne underavdelningar till Nordkorea eftersom de avkräver information om antalet fällda djur och kön på dessa?

Efter att ha reflekterat kring hur ”gemensamhetsjakten” gick till inställer sig ytterligare en allvarligt betingad fråga.  Hur åstadkommer man en säker jakt för deltagare och omkringboende när man dels är såpass många (ett femtontal jägare enligt egna uppgifter) på en i sammanhanget tämligen begränsad yta och dessutom skjuter med klass 1 och 2 vapen i omedelbar närhet av permanentbebyggelse?  Detta område var under VVOts tid (och tror jag) även dessförinnan avlyst som ”Reservat” utifrån en riskbedömning man gjorde för risken att rikoschetter eler förlupna kulor skulle kunna skada/döda folk och fä som färdas utefter vägarna och befinner sig på markerna i den nära omgivningen.

Istället för att med alla medel försvara en i grunden felaktig handling skulle ni väl ( för en gångs skull)  kunna göra som Peter Dalle i Lorry konstatera att ”tänkte inte på de sakerna”.  Jag tror att det skulle lända er en större respekt om ni gjorde så än att hantera frågan som ni nu gör.

Låt mig allra först konstatera att jag är inte något språkrör för någon organisation på den här hemsidan. Detta framgår om man orkar läsa mer än själva separata inlägget, dvs min deklaration i rubrikraden ”Målsättning/Spelregler för min blogg”

Men, man brukar säga att den som känner sig träffad är den som ylar.

Vad menar jag då? Jo, i mitt senaste inlägg om den s.k. gemensamhetsjakten , bäverjakten i Vitån, så ställde jag bland annat frågan kring denna jakts laglighet. Detta eftersom Vitå Jaktsällskap ständigt påpekar hur öppna och demokratiska, liksom laglydiga, de är.

Så här säger Jaktlagen vad gäller jakträtten på mark/vatten (tillgänglig på Notisum som är Regeringens och Riksdagens tryckeri) ;

Jakträtten m. m.

Vem som har jakträtten

10 § Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av andra stycket eller av 10 a § eller 11 §. I jakträtten ingår rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i något annat sammanhang än vid jakt, om inte annat följer av föreskrifter meddelade med stöd av 25 §.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser. Lag (1992:787).

10 a § Staten har jakträtten på den mark som vid utgången av juni 1992 ingick i kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegendomar även som kronoegendomarna på Eriksö i Stockholms och Södermanlands län, kronoparken Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Västra Götalands län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken Grönbo i Örebro och Västmanlands län samt kronoparken Kloten i Örebro, Västmanlands och Dalarnas län. Lag (2000:593).

11 § Jakträtten på en väg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem vägmarken, har var och en av dem jakträtten på den marken.

12 § På allmänt vatten, som gränsar till en fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtt intill etthundra meter från strandlinjen. Om detta skulle medföra att flera fastighetsägare får jakträtt på samma vattenområde, skall var och en av dem ha jakträtt på den del av området som är närmast hans strand.
   På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte hör till något hemman, får jakt bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, länsstyrelsen bemyndigas att genom beslut i det särskilda fallet eller genom föreskrifter meddela tillstånd.

13 § På en samfällighet får delägarna bara utöva sin jakträtt för egna behov. Har de kommit överens om något annat eller har de beslutat något annat enligt vad som gäller för samfällighetens förvaltning, får de dock utöva jakträtten i enlighet med överenskommelsen eller beslutet.

Såvitt jag läser paragraferna 12 och 13 korrekt så betyder det att endast  jakträttsinnehavaren/delägaren har jakträtt på samfällighetens vatten/mark.  Således inte inbjudna jägare från annat håll eller de(n) som saknar äganderätt eller arrende.

Eftersom Vitå Jaktssällskap står som inbjudare och värd för denna jakt så blir det, vad jag kan förstå, i konsekvens därmed, föreningens styrelse som i så fall är ansvariga anstiftare till den jakt som bedrevs. På sin hemsida uppmanade sällskapets ordförande dessutom medlemmarna till jakt även dagen därpå.

Jag välkomnar naturligtvis styrelsen för Vitå Jaktsällskap eller andra sakkunniga i frågan att i form av ett genmäle sakligt avfärda mina relaterade funderingar och ska självfallet ge utrymme för detta, så länge det uppfyller de krav som jag formulerat under ”Målsättning/Spelregler för min blogg” (se ovan för detaljer).

/Lars

Som gammal jägare känner jag en avsmak för och har synnerligen svårt att förstå hur man på en landremsa som uppgår till knappt en kilometer, och där en liten lokal population av Bäver finns, kan prata om jakt av dessa djur.  I söndags samlades ett femtontal ”jägare” för att längs Vitåns nedersta del utöva ”gemensamhetsjakt”. Och, enligt egen uppgift på sällskapets hemsida så fällde de ett antal bävrar. Analogin med att ett femtontal ”jägare” skulle samlas för gemensamhetsjakt av varg på Skansen i Stockholm ligger nära till hands.

Under många år har byns ”Bäver Olle”, som han gemenligen kallas arbetat med naturinformation och iordningställt en naturstig som varje skolklass i Vitå fått gå och där barnen fått ta del av bäverns liv och leverne på nära håll, utefter nederdelen av Vitån. Han har satt upp informationsskyltar för att alla intresserade ska kunna själva eller med sina vänner gå längs med naturstigen och berika sig på kunskap. Man frågar sig nu om de Vitå-bor, som deltog i gemensamhetsjakten för några dagar sedan, sov på de dagar som skolan gjorde utflykter till Bäverstigen.

Till yttermera visso har startskylten/anslagstavlan för Bäverstigen, dvs skylten vid bron över Vitån vält(s) ikull.

Men är inte bävrar stora skadedjur på naturen? Jodå, de avverkar en del lövträd utmed vattendraget de bor i, men där konkurrerar de väl inte med någon annan än markägaren som går miste om ett eller annat lövträd. Dessutom vad jag kunde se när jag gick en bra bit efter ”bäverstigen” idag så var det förvånansvärt liten skada/avverkning de åstadkommit.

Åter till ”gemensamhetsjakten” som Vitå Jaktsällskap kallat till.  De stackars bävrarna som varsnar jägaren och försöker fly kan ju inte hålla andan och befinna sig under vattnet hur länge som helst. Är ”jägarna” bara tillräckligt många så kan man tämligen enkelt utrota hela bäverpopulationen tämligen raskt.  Speciellt om de skjuter föräldraparet för då svälter ungarna mest troligt ihjäl under den kommande vintern. Av Vitå Jaktsällskaps hemsida där de skroderar över jaktresultatet så framgår inte om man skjutit bara årsungar (som är det man rekommenderar även från Sv. Jägareförbundet) eller om även föräldraparet strukit med, men det vet nog inte skyttarna heller.

Som framgår av informationstavlan, som alltjämt sitter uppe en bit ner efter ån, så lever bävrarna i familjer med årsungar och fjolårsungar tillsammans med föräldraparet.

Under decennier har bävrarna varit borta från de flesta vattendragen i stora delar av Sverige. Genom ett idogt utplanteringsarbete har en liten men överlevnadsduglig stam börjat etableras. Som jägare och naturmänniska känns det för mig mycket sorgligt och upprörande att höra försvar från ”jägarnas” sida, för att de bedriver den här jakten, med argument av typen ”jamen de finns ju där och det är tillåtet att jaga bävrar fram till 15 maj” och ”det finns så gott om bävrar här i Vitån”.

Jag förstår att man behöver ha en viss avskjutning av olika vilt för att hålla en balans och lagom stor stam av respektive art. Men, själv har jag två kriterier på det jag jagar; att det ska finnas en stark stam av viltet ifråga som tål en avskjutning/skattning och att jag sedan äter upp det jag skjutit.  Jag hoppas att dessa ”jägare” tycker att bäverkött smakar bra. Enda undantagen från ovanstående kriterier för mig är när man fäller djur som ett led i en ”skyddsjakt” eller avfångning av skadade individer.

Om man tittar på det lagliga i det hela så undrar jag i mitt stilla sinne dessutom om de bedrivit en laglig jakt. Visserligen är jakt på bäver tillåten till den 15 maj, men eftersom Vitå Viltvårdsområde (där byns vattendrag ingick) har upphört så kan man inte jaga under dess hägn utan det måste rimligtvis vara genom tillstånd/upplåtelse av respektive markägare längs med ån. Den samfällda marken/vattnet ingår inte i någon gemensamhetsjakt utan tillhör byns markägare som inte tillfrågats  eller vid byastämma gett sitt medgivande till denna jakt. Vad jag förstått så har man förutom i Vitå även satt upp affischer om gemensamhetsjakten i Råneå och Högsön, där det inte kan finnas många markägare av Vitå-mark men kanske desto fler medlemmar i Vitå Jaktsällskap!

Sammantaget – en mycket olustig historia som tyvärr visar, menar jag, att Vitå Jaktsällskap inte fyller de krav som man ska ställa på en seriös och ansvarstagande jaktförening. Tankarna i den nu relaterade frågan går för min del närmast till filmen jägarna och det är ingen association jag tycker vi ska behöva göra vad gäller jakt och jägare från Vitå.