En av mina ungdomshjältar på viskonstens altare, Paul Simon, fick idag det svenska Polarpriset, instiftat av Stig ”Stikkan” Andersson genom en donation på många miljoner.

Stikkan Andersson var skolläraren som gick över till musiken på heltid och har skrivit tonvis med schlager på svenska för snart sagt alla svenska artister. Men, världskänd blev han nog när Waterloo framförd av ABBA vann musikschlager festivalen. Min minnesbild av tävlingen, jo jag såg den på den svenska monopolkanalen, var när Stikkan på ett närmast narcissistiskt vis trängde sig fram på scenen för att mottaga mängdens jubel. Jag minns att jag kände mig mycket generad av detta burdusa exponeringsbehov.

Idag är exponeringsbehovet för artister och kompositörer snart sagt omättligt. Kolla bara in en fotbollsspelare som gör ett mål på en bra passning från en medspelare. ”På min tid” sprang målskytten genast och kramade om sin lagkompis som serverat honom ”mackan”. Idag springer målskytten mot publiken under det att han utför diverse rituella dansbeteenden, närmast likt tranornas dans på Hornborgasjön, och när passningsgivaren kommer springande för att krama om honom blir han närmast bryskt avknuffad eller ignorerad. Kanske är det ett tidens tecken – ”allt ljus på mig” beteendet.

Nåväl, Polar priset är i sig ett synbarligt tecken på samma företeelse. Skolläraren som blev multimiljonär på sina trallvänliga låtar instiftade priset och det delas sedan ut av H M Konungen till diverse redan etablerade och stenrika musiker som oftast är i sin karriärs nedan och där prispengarna snarast blir något perifert. Polarpriset blir ett tack för lång och trogen tjänst, närmast motsvarande Oscar prisets ”for a life time achievement” som ges till skådespelare och regissörer som har ena foten i graven och vanligtvis slutat producera och kör ”da capo” på sina sedan 20-30 år gamla och för alla kända visor och melodier.

Inget ont om artisterna som fått och får Polarpriset, men nog skulle ett pris, eller kategori, för exceptionella talangers utbildning och etablering i mina ögon, och öron, känts betydligt lättare att svälja och tillskynda. För då skulle priset kanske kunna bidra till att talangen ifråga kan blomma ut och ge oss framtida musikupplevelser av högsta klass.

Så här med snöflingor som fyller luften den 5 maj är det lätt att hemfalla till gnällighet över tingens ordning – men jag ska försöka stålsätta mig. Så det får bli den vanliga blandningen av gnälliga synpunkter och försök att hitta nya lösningar på problem som gått i stå.

Läste i dagens tidning om en mamma med barn från Eritrea som fått vänta mer än tre år på besked om uppehållstillstånd. Kvinnan har på egen hand lärt sig svenska och pratar ett halvdussin andra språk – vilken tillgång för vårt svenska samhälle. Samtidigt kommer det unga män, en hel del slynglar, från Gud vet var och hävdar skyddsbehov.

Tyvärr för de legitima flyktingarna så kommer en del av dessa att bidra till att skapa ett s.k. ”främlingsfientligt klimat” bland svenska befolkningen. Detta genom att de visar sig vara rent kriminella med knark, organiserade inbrott och grova våldsbrott på agendan, snarare än skyddsvärda flyktingar.  Självklart ska en rättsstat som Sverige ta itu med dessa kriminella och efter rättegång och avtjänat straff, gärna på så sätt att vi hyr platser för dem i deras hemlands fängelser, förvisa dem ur landet och förbjuda dem att återvända till Sverige.

Varje dygn på anstalt kostar det gemensamma över 2000 kr av våra skattepengar.  Så ett treårigt fängelsestraff kostar 2000 x 2/3 x 365= 487 000 kr dvs nästan en halv miljon kronor, utöver de kostander de åsamkar brottsoffer och rättsväsendet för att lagföra dem. Detta utifrån antagandet att de släpps fri efter 2/3 av strafftiden.

Tänk att istället kunna använda denna summa för att hjälpa igång en inkommande familj så att de blir en del av samhället!

Vad vi behöver är familjer som vill bli en del av vårt samhälle och bidra till vårt framtida välstånd, inte alla dessa ensamkommande män i 18-40 årsåldern som i många fall visat sig vara mycket svåra att inkorporera i samhället. Ge familjerna uppehålls- och arbetstillstånd utifrån en lägre grad av skyddsbehov och ge dem en chans att komma in i vårt samhälle istället för att förtvina på någon flyktingförläggning.

På förekommen anledning har undertecknad vistats inlagd två dygn på Sunderby sjukhus. Återigen frapperas jag av alla hängivna vårdarbetare, från städerskorna, över sköterskor av olika valörer till läkarna. Alla är hängivna proffs. Tänk vilken kontrast till Landstingsledningen för Norrbottens län, som mest liknar en grupp 08-or på utflykt i skog och mark. Planlöst och utan sammanhang sitter de och fattar beslut om dessa vardagshjältars arbetsvillkor, en klinik läggs ner här, bemanningen dras ner där.

Ibland kan man nästan önska att en av landstingets toppar skulle råka ut för en infarkt i Kiruna samma dag som det är för dåligt väder för flyget/helikoptern att lyfta och E10’an mot Gällivare är ofarbar på grund av vädret. Men så väcks man ur dagdrömmen, inte ens de förtjänar så dåliga vårdbetingelser – eller gör de det?

De gångna dagarnas snöglopp och vindar har inte precis spätt på vårkänslorna  – snarare tvärtom. Man skulle helst vilja krypa in i ett eget idé och hybernera (som är termen för björnens dvala i idet), samtidigt nås man  av underrättelser om att några yrvakna björnar setts (eller åtminstone spåret av dessa). Med tanke på att de förmodligen är utsvultna så hoppas jag slippa komma i närkontakt med dem nu. I min kalender har jag antecknat att den 18 april brukar gässen börja anlända i stort antal till ängarna på Jämtön och nedanför fotbollsplanen i Vitå. Stackars fåglar om de kommer inflygande idag, med nära en halvmeter gammal och en halv decimeter ny snö.

På andra sidan kölen rapporteras om den galning som kallblodigt avrättade mer än 60 personer och nu sitter och orerar om det i rätten. Som vanlig medborgare har jag egentligen bara en kort synpunkt på detta; -Sy in honom på faktisk livstid och släng bort nyckeln. En sån galning (eller om han nu var tillräknelig – psykiatrikerna tvistar) ska inte få gå fritt ute bland folk igen.

Det slog mig att efter att en liknande sak hände i USA i närtid, på en skola, så började man inte debattera om det ska bli svårare för menige man att få tillgång till skjutvapen, vilket vore en naturlig reaktion. Istället gick diskussionen ut på hur man skulle öka skyddet på skolorna. naturligtvis är det svårt att skydda sig mot galningar av typen Breivik, men de flesta skolskjutningar och liknande dåd sker med folk som har mycket lättillgängliga vapen i hemmet eller att anskaffas.

Det är nämligen så att USA har en lång tradition av konfliktlösande som går ut på att man tar fram vapnet och skjuter ner motståndaren. Titta bara på alla s.k. actionfilmer, där man går in i en misstänkts lägenhet med vapnen osäkrade. Detta avspeglas också av fängelserna, där ca 1% av befolkningen sitter inlåsta, dvs ca 3 miljoner personer. Inte alla sitter inne för mord, men det nog ingen överdrift att påstå att de allra flesta är våld- eller drogrelaterade, eller både och.

I Sverige knackar polisen hövligt på och inväntar att personen ifråga ska öppna dörren så att man får möjlighet att tala om varför man söker denne. Nåja, det kanske är lite överdrivet, men vi lever alltjämt förhållandevis lugnt här i Sverige occh Norden.

Kanada som också har en liberal vapenlagstiftning har inte på långt när lika många skjutningar och mord som USA, räknat per innevånare, trots att antalet vapen per innevånare inte skiljer sig speciellt mycket åt mellan länderna. Det som de flesta menar är orsaken till den mycket bättre statistiken för Kanada är sättet man löser konflikter på.