…brukar vara ett uttryck för att någon är ovillig att delta i dina avsikter eller vill inte bidra till eller vara del i något du vill.

När den lyser över natten här uppe i norr så kan man nästan få en känsla av dagsljus över nejden.

Genom människornas historia löper fascinationen för månen, liksom för solen. Många säger att vi påverkas jättemycket av den, speciellt när den är i sitt ”fullmåne” skede, andra rycker på axlarna och menar att det är bara gamla myter och svammel. Det må vara vilket som, men den massornas dragningskraft som den utövar på jordens stora oceaner kan inte förnekas eller förklaras bort.

En gammal sed bland kvinnor innebär att man niger för den fulla månen såsom man förr neg för högt uppsatta personer och förmodligen böjde även männen sina nackar i respekt för vår stora, tysta följeslagare genom rymdens oändlighet.

Så här (se nedan, i förstoring) ser denna, vår närmaste rymdgranne ut just idag den 6 november 2014. Kanske tittade den med beklagande på en plats i nuvarande Tyskland för 382 år sedan, när den svenska krigarkungen Gustav II Adolf mötte döden i ett krig som skulle komma att pågå i 30 år, många år efter att han stupat den 6 november 1632 i Lützen. Vad handlade då detta krig om, bortsett från det uppenbara – makt och rövande? Jo, det sades bero på att man inte kunde acceptera att andra människor tillbad allas vår gemensamma Gud på ett lite annorlunda sätt.  Vad har vi då lärt oss på dessa 382 år frågar man sig och svaret blir tyvärr – inte mycket.

Men det bryr sig inte månen om i sin stilla ensamhet, den gör sin eviga dans runt Jorden och var fjärde vecka kan vi njuta av den i sin fulla prakt.

När man ser den på lite närmare håll (i en kamera försedd med ett starkt förstorande objektiv) så är den inte mindre fantastisk med alla sina ärr och kratrar,  som den fått när den tagit emot, och under årmiljonernas lopp skyddat oss på Jorden, från elakt rymdstoft.  I söder ser man naveln, en gigantisk krater som av oss jordbundna fått namnet Tychos krater (efter astronomen Tycho Brahe). Något till höger om mitten på månen (från vårt perspektiv), den mellersta av de stora runda mörka fläckarna ser vi Mare Tranquillitatis (Stillhetens hav) som inte alls är något hav utan snarare en gigantisk slätt.

Där landade den amerikanska månlandaren och där uttalade Neil Armstrong de berömda orden ”It’s a small step for a man but a giant leap for mankind” dvs ett litet steg för en man men ett jättekliv för mänskligheten. Detta när han som första människa landsteg på månen tätt följd av svenskättlingen Buzz Aldrin.

Och, precis som med allt annat ,så kan man se filmen på youtube (klicka bara på <-youtube).