I väntan på Godot heter en känd bok/teaterpjäs, där i princip inget händer under hela teaterpjäsen – man väntar. Ibland kan det kännas så, speciellt när man sitter och tittar ut genom fönsterrutan och regnet det bara öser ner.

I år fick vi en fin Midsommarafton med sol och dryga 20 grader i luften. Ankracet i Vitån vid badplatsen vanns av ännu en okänd anka och ansvariga meddelade att endast 5 st hade smitit mot friheten i Vitåfjärden.

Själv väntar jag på att få se ”the Boss”, Bruce Springsteen och hoppas att han bland andra av sina låtar ska spela och sjunga ”waiting for a sunny day”.

Det blir jag och 70.000 personer till på Ullevi. Reflekterar över det faktum att förra gången på samma plats så noterade jag att det fullkomligt ”vimlade” av poliser, summa summarum 2 st. På fotbollsmatcher på samma stadion understiger det sällan hundratalet poliser för att hålla bråkstakarna i schack.

Tänk så olika det kan vara.

Apropå olika så känner jag en familj som är helt integrerade och välanpassade i bygden här uppe. De två barnen pratar flytande svenska och är mönsterelever i sina klasser. Pappan jobbar och mamman är på väg ut på arbetsmarknaden. I dagarna fick de besked att de inte fick stanna utan måste återvända till Bosnien och därifrån söka nytt arbetstillstånd mm mm. Sådan svensk tokigkrati kan göra mig ursinnig, för om det är nåt vi, speciellt här i Norrbotten, behöver så är det människor som vill bo här och leva sitt liv här med arbete och i samklang med oss andra. Detta att jämföra med alla de människor som utan pass eller fastställd ålder (ensamkommande barn?!) kommer hit med en snedvriden syn på speciellt kvinnor, men försedda med en stor insikt i vad det svenska samhället förväntas förse dem med för rättigheter och möjligheter, men de är samtidigt helt rudis på det svenska samhällets förväntan på vad de ska bidra med. Ofta figurerar de i kriminalstatistiken över våldsbrott. De enradiga tidningsinformationerna brukar avslutas med att relatera åklagarens önskan om att efter avtjänat straff ska de utvisas ur Sverige, något som sällan verkställs.

Men ärliga hårt strävande människor som inte har ”nog med skäl för att få stanna” de ska bara ut alldeles oavsett att de är en fungerande del av den sociala verklighet de lever i, har en människosyn som står i överensstämmelse med vår och i övrigt gemensamma värdegrunder som oss svenskfödda svenskar. De bidrar på många sätt till samhället. Jag skäms över detta och avslutar min dagsblogg med en önskan om att de ska lyckas få svenskt arbetstillstånd och kunna bli varaktigt en del av vårt samhälle och gemenskap.