Under de senaste 100 åren har kvinnornas i Sverige arbete och kamp för likställdhet varit ganska framgångsrikt, åtminstone vid en internationell jämförelse.
Visserligen stiftades det redan på tidiga medeltiden kvinnofridslagar, men det är under det senaste seklet som strävandena varit framgångsrika. Under det tidiga 1900-talet infördes rösträtt för kvinnorna.
Idag gör lagstiftningen ingen skillnad mellan män och kvinnor, även om det ute i det praktiska livet alltjämt saknas en del innan likalöner utbetalas, till arbetare som gör samma arbete, oavsett kön.
Det finns många som slår sig för bröstet(-ena) här i Sverige och menar att ”fy fan vad vi är bra”. Allt kan tyckas frid och fröjd.
Men, och det är ett mycket stort men, vi är i Sverige också närapå världsmästare i dubbelmoral och att inte våga se, liksom att inte vilja tala om och agera mot det vi faktiskt ser.
Vad menar jag då med detta?
Jo, jag tänker på den kränkning som små flickor utsätts för, och för den del en även små pojkar, när man utifrån förment religiösa skäl skär i deras könsorgan. Unga kvinnor som inte fritt får välja partner eller umgås i vissa kretsar. Kvinnor som utifrån religiösa skäl inte anses lika mycket värda som deras bröder och andra män ute i samhället.
Svenskfödda flickor utsätts för den skändliga kränkningen /stympningen att man opererar bort större eller mindre delar av deras yttre könsorgan, yttre och inre blygdläppar, liksom klitoris. Detta sker mitt i vår svenska idyll och det etablerade samhället blundar, feministorganisationernas företrädare tiger, barnavårdscentralers personal tiger och blundar, dagispersonal tiger och blundar.
Allt detta sker mitt i vårt jämlika samhälle, där bristen på jämlikhet i den allmänna debatten mest verkar handla om att erövra nya rättigheter, få tillgång till styrelserummen och tjäna mer.
Jag blir upprörd varje gång jag hör talas om att könsstympningar skett på små barn och då inräknar jag även omskärelse av pojkar, sedan må man föra fram vilka religiöst uttalade renlighetskriterier man vill. Svensk lag gäller för alla i Sverige boende och ska gälla alla män som kvinnor, flickor som pojkar. Vi måste sluta att blunda för när flickors och kvinnors rättigheter kränks eller stympas, när svenska flickor förhindras att välja fritt i såväl skolutbildning som val av livspartner. Vi hjälper ingen annan än förtryckarna när vi avstår från att kliva fram, rädda för att bli stämplade att vi skulle vara främlingsfientliga eller rasister som ser ner på andra folk och kulturer.
Låt oss alla istället för att skjuta på budbärarna inrikta oss på att lösa de problem jag tagit upp i min blogg idag och därmed ta de första stegen mot ett i sanning jämlikt och fritt samhälle. Låt oss ta internationella kvinnodagen som den första dagen då vi på allvar började arbeta med dessa problem.
För om vi inte börjar här och det snart utan fortsätter att blunda och tiga, så kommer vi aldrig se eller nå fram till den dag då man kan prata om och leva i, ett jämlikt Sverige.