Så här på nämnda dag slår det mig att vi män inte har någon speciell dag. Då säger närstående kvinnor att -Ni har ju alla andra dagar på året.

Men, det är fel, för någon dag är semmeldagen, en annan mors dag, ytterligare andra är Romernas dag, Samernas dag och så går det på, dag efter dag, alltid något tema men aldrig männens dag.        -Jamen, invänder då en kvinna, ni har ju fars dag.

Men, alla de män som inte fått förmånen att bli far, ska inte också de få sin egen dag?

-Så löser någon den Gordiska knuten genom att påpeka att 28 december, ”menlösa barns dag”, är ju egentligen alla mäns dag. Den dag då Herodes lät mörda alla gossebarn av rädsla för att inte siarens profetia skulle gå i uppfyllelse och för att förhindra ”att en frälsare skulle födas”. Denna dag har funnits sedan 400-talet – för oss alla män i vardande.

Dessutom känns dagen alltjämt aktuell, trots att maktstrukturer ändrats och kyrkan känns alltmer alienerad från oss vanliga människor där de sitter i sina kjolar ovanpå högarna av guld och förmögenheter likt medeltidens sagodrake. Ibland känns det svårare än annars att bli måltavla för bl.a feminsters anklagelser på oss som kollektiv. Snart sagt allt ont som händer här i världen anklagas vi som manskollektiv för.

Jag hörde en av feminismens härförare, Gudrun Schyman, på TV igår där hon påpekade att några manliga sverigedemokrater i fyllan utanför den krog de varit på,  kallat några i närheten stående kvinnor för ”jävla horor”, när de kom ut från krogen. Det är självklart ett språkbruk som man önskar att ingen människa ska hemfalla till. Men, att en kvinnlig SSU-ordförande för några år sedan använde ett liknande vokabulär om sina medmänniskor, i en annan krogkö, och som en följd av detta blev av med uppdraget, hade nog Gudrun glömt (för det stämde ju liksom dåligt med Gudruns allmänt mansfientliga budskap).

Vad är då poängen med detta? Jo, jag tror inte att det är könstillhörigheten som orsakar övertrampen och kränkningarna av andra, utan makten som vederbörande person man eller kvinna besitter och om det kryddas med att omdömet är fördunklat av alkohol, eller som i andra fall, berusad av makten själv, så kan vilka grodor som helst hoppa ut.

Jag tror inte att en kvinna med makt ser på andra människor på något annorlunda sätt än vad en man i motsvarande maktposition gör. Jag tror inte att vissa föds onda och andra goda.

Jag tror/vet att det är makt/vanmakt  som skapar handlingsmönster, som kan vara både goda och onda. Sedan kan ju de som har makt mildra eller undkomma konsekvenserna av sina handlingar, medan de vanmäktiga inte har den möjligheten.

Titta bara på den senaste mediala händelsen, där ett antal anställda på ett stort företag regelmässigt hade  missbrukat det förtroende man fått, vilket uppdagades. Alla dessa anställda fick beskedet att de skulle återbetala vade de tillskansat sig och dessutom sparken med motiveringen att de grovt missbrukat sitt förtroende. I samhället kring dessa syndare (många med familjer som rimligtvis var oskyldiga) jublade man för de hade ju förverkat bolagets förtroende. Klart att de skulle få sparken kan man tycka.  Att deras familjer nu också drabbaas är någonting som man menar att ”det borde de ha tänkt på när de höll på och fifflade”.

Själv skulle jag hellre ha sett en lösning där dessa fått behålla anställningen, de var ju trots allt yrkesskickliga, men där de, de första 2-3 timmarna på varje skift, skulle få arbeta med att arbeta av skulden. Därutöver skulle de inte få någon bonus eller andra löneförhöjande förmåner innan skulden var till fullo återbetald. På så sätt skulle de förhoppningsvis genom sina handlingar kunna återställa förtroendet för sig hos arbetsgivaren. För förtroende är ju inte något man får, utan något man förtjänar. Deras familjer skulle rimligtvis inte heller drabbas lika hårt som de nu gör. Det skulle ha blivit en sorts moralisk boja runt foten.

Vårt samhälle är inte jämlikt/rättvist – inte heller när det kommer till påföljder.

I ett annat stort företag, i försäkringsbranschen, blev några direktörer för några år sedan påkomna med nävarna i syltburken, eller ska man kanske säga ”med grävskopor” nere i syltburken. För, där handlade det om att de, som det senare visade sig, de hade moraliskt och etiskt djupt missbrukat alla vi pensionssparande människors förtroende och tillskansat sig miljarder ( mer än tusen miljoner kronor!!!) av våra pengar. Dessutom hade de gjort det på sånt sätt att det inte gick att lagföra eller återkräva pengarna. De enda som tjänade något på det var, bortsett från tjuvarna, advokater och kvällstidningarna. Vi vanliga pensionssparare fick inte tillbaks de svindlande summor de svindlat bort.

Vad blir då slutklämmen av dagens betraktelse?

Jo, alldeles oavsett hur många dagar vi får i kalendern för att skapa balans och jämlikhet mellan alla människor, så håller det jämlika och solidariska samhälle som en del politiker pratat om, och de svenska arbetarna nästan lyckades skapa, på att erodera.

 

Ur led är tiden, ve att jag är den,
Som föddes att vrida den rätt igen.

Shakespeare: Hamlet