Som man har kunnat läsa om och se på TV så kämpar LKAB för sin levnad och överlevnad på grund av låga världsmarknadspriser på järnmalm. LKAB är ett helstatligt bolag, dvs ägarna är du och jag, alla i Sverige.

Under en period om  10 år har det rått en boom på det globala planet, med Kina som lokomotiv. Priserna på malmråvara steg till smått hysteriska nivåer, vinsten för LKAB ökade varje år och möjliggjorde för bolaget att av egna medel investera i nya huvudnivåer och förädlingsverk liksom en omfattande förnyelse av hamnen i Narvik. Av omsättningen utgjorde 50% vinst för bolaget.

Staten, ägaren, tog varje år ut en betydande del av vinsten i utdelning. Utöver det betalar bolaget skatt på vinsten ca 30%. Sist men inte minst så fick kommunerna och landstinget och till mindre del staten in skatt på arbetarnas löner. En fantastisk affär för staten. Jag har hört summor på 30-50 miljarder som staten fått in i vinstutdelning de senaste 10 åren. Norrbotten var Sveriges hetaste arbetsmarknad.

Utöver allt detta så beslöts att de skador på berggrunden som uppstår vid gruvbrytningen ska betalas av bolaget ensam. Dessa skador leder till att människor måste flytta från sina hem eftersom de hamnar inom rasriskområdet. Ett kommande faktum som jag lärde om redan i folkskolan på 50-60 talet. År 2030, sa man då, kommer kyrkan att behöva flyttas för då har raszonen nått dit. Så vare sig för staten eller någon annan kan stadsflyttens nödvändighet varit en hemlighet.

När så världskonjunkturen började vända med fallande vinster för bolaget och oro för jobben, vilket ansvar tog då ägaren/staten för detta?

Svar – inget. Istället insisterade de på att bolaget ska fortsätta stå för alla kostnader och ersättningar till bostadsägare för att de måste flytta från sina hus/bostäder.

Jag är tredje generationens Kirunabo, med en morfar som offrade sitt liv i en sprängolycka vid tiden för första världskriget, en pappa som jobbade snart sagt hela sitt arbetsliv i gruvan och med bröder, liksom jag själv, som jobbat för LKAB, eller ”i gruvan” som man uttrycker det. Jag skäms när jag hör hur Regeringsföreträdare idag liksom i förra Regeringen frankt konstaterar att det är LKAB som ska bära kostnaderna för flyttningar/omställningar. Vart tog ÄGARANSVARET vägen, det ansvar som alla Regeringar avkräver privata bolag vid problem för företagen. Då är det brösttoner om att ägarna minsann inte ska få smita undan ansvar.

Jag menar att bästa hjälpen LKAB kan få, utöver det besparningsarbete man sjösatt, är att Regeringen går in och övertar ansvaret och kostnaderna för stadsflytten från bolaget. Det handlar ju trots allt om en stad på drygt 20.000 invånare (40.000 när jag växte upp) som kämpar för sin överlevnad, en region – Norrbotten – som är oerhört beroende av ett LKAB som finns kvar och kan generera framtida arbeten  för folk och dito vinster för staten.

Utan LKAB blir Kiruna och Malmberget två spökstäder, där några hundra personer i respektive stad lever kvar som aktörer inom turismbranschen. Ett kapitalslöseri av gigantiska mått och en statsbaserat ointresse, som väl platsar i klassen ”monumental dumhet”.