Vi människor är oftast alltför upptagna med att se det stora och missar då skönhet och det fantastiska som visar sig i det lilla, det mikroskopiska. Vi trampar på efter väl upptrampade stigar och noterar ibland lite perifert att ”det verkar gå en myrstig över vägen”. Sedan går vi vidare. Men, om vi tar oss tid att böja oss ner och kika på alla dessa små skalbaggar och flygfän kan vi få en skönhetsupplevelse som inte går av för hackor. Okay, jag erkänner en iiiiiande mygga som söker ens blod är inte direkt någon skönhetsupplevelse, snarare en källa till förstörd nattsömn. Men ändå uppmanar jag dig att någon gång då och då kika på de små idoga insekterna som befolkar vår planet i långt större antal än vi ca 7 miljarder människor utgör och dessutom lever de i harmoni (vad man nu menar med det) med den resterande naturen. God födoämnestillgång medför många av arten, medan dålig dito innebär uteblivna årskullar av efterföljare.

 

Häromdagen uppmärksammades jag på att en tall som stod på en gård här i byn invaderats av stekel larver. Det var larver av den Röda tallstekeln (Neodiprion sertifer). Stekel larverna lever i ”familjegrupper” om 10-20 st larver. Larverna jobbar parvis med att äta tallens barr och kan vissa år orsaka stora skador, men oftast överlever tallen deras angrepp men det blir ingen tillväxt det året om skadorna varit omfattande.

Snabbt ilade jag dit medförande min Nikon med ett 105 mm’s makro objektiv (ett som ger en möjlighet att ta riktiga närbilder).

Jodå, mycket riktigt det krälades och åts på tallens barr. Jag fascinerades av att se att larverna jobbade två och två, dvs stod på varsin sida om barret och sedan åt de varsin halva av barret medan de sakta flyttade sig neråt. Påminde lite grann om hur man äter en glasspinne från toppen neråt och i slutänden återstår bara en pinne. Gott verkade det också vara att döma av den frenesi de ägnade varje barr. Det påminde mig om mänskligt glassätande exempelvis en Magnum Classic -men då delar man ju sällan på samma glasspinne med någon annan – åtminstone inte samtidigt!

Tittar man på larverna lagom nära så verkar de mest som en krälande massa av små sovsäckskorvar som rör sig i samma riktning. Tittar man lite närmare ser man hur otroligt vackra de är samtidigt som de fortfarande påminner om yrvakna fjällvandrare som, alltjämt i sovsäcken efter nattens sömn, intar sin frukost i det gröna.

 

Det svarta/brunröda huvudet (olika beroende på vilken vinkel man tittar från) domineras av ögon och en stor käke, den bylsiga kroppen har ett otal benpar som håller larven kvar på barret. Färgteckningen ger på lite avstånd ett grågrönt intryck men på nära håll ser man de små svarta fläckarna och den vackra mönsterteckningen.

Inuti pågår en förvandlingsprocess – en mognad. När de ätit klart så förflyttar de sig ner på marken där de förpuppas och mognar färdigt under sommaren. När hösten anländer så kryper de färdigbildade steklarna ut ur sin kokong och parar sig. De befruktade äggen vilar till vårens ankomst och sedan börjar det om på nytt.