För inte så länge sedan var jag ute på Kallax, flygfältet strax utanför Luleå (jo jag vet den heter inte så längre utan har fått något tjusigt anglifierat namn -men det skiter jag i, för mig är det Kallax flygplats även i fortsättningen). Stod där vid foten av trappan och, liksom något dussin andra, väntade på att anhöriga från planet skulle komma nerför rulltrappan.

Hade kikat lite försiktigt på en herre i mycket stram uppsyn som verkade liksom sluten i sin egen värld, funderade vem han kunde vara och vem han väntade på. Tänkte en liten hädisk tanke att ”den där gubben väntar nog på ett kvastskaft, så uppsträckt som han ser ut”. Så började rulltrappan rulla, de första passagerarna ställde sig på den för nerfärd.

Och då såg jag ljuset tändas i ögonen på den gamle mannen, såg hur hela figuren liksom mjuknade, det strama ansiktet sprack upp i ett leende mot en kvinna med två små barn som kom åkandes nerför trappan. ”Morfar” ropade en av barnen och mannen bredvid mig vinkade glatt, nästan barnsligt. Snart förenades de alla i en gruppkram och barnen pratade i munnen på varandra för att berätta för morfar om alla spännande detaljer som de just varit med om. Jag såg hur han försökte se ut som han lyssnade men han var alldeles för uppfylld av mötandets glädje för att hinna med om alla detaljer.

Tänk så fel man kan ha om människor ibland och vad bra det känns när man har fel på nyss beskrivet sätt.

Barnbarn, livets oemotståndliga efterrätt, något att glädjas åt och ta in med öppna spjäll.