Min hund lider just nu av skendräktighet och hennes tillstånd påverkar nattron hos husse. Väcktes av en gnällande hund som verkar och agerar som om hon kommer att skita på golvet om man inte omedelbart släpper ut henne. Efter att hon kommit in igen så var husse klarvaken. Det faktum att en liten husmus/skogsmus höll på med snickeriarbete i ytterväggen bidrog inte heller till sömnigheten.

Beslöt att införskaffa musfällor pronto.

Men, när man nu ändå var vaken så hade tankarna börjat gå och stannade vid det omedelbara hot som finns mot existensen av Vitåskolan, som jag redan skrivit om.

Jag tänker på alla utredningar som gjorts på nationell nivå där man visat att elever mår bäst om de får lära sig i en trygg och lugn miljö. Storskolor har över tiden visat sig ha många nackdelar, bortsett från den eventuella uppenbara, tillfälliga, ekonomiska vinsten av rationalitet och storskalighet. Barnen som hamnar i ett utanförskap, som ju stora skolor inbjuder till, kostar i förlängningen samhället  mycket mer. Det pratas om kostnader på miljontals kronor i form av skadegörelse och kriminalitet. Detta beror på att ungdomar,  på grund bl.a. av en dålig studiemiljö därstudiesvaga elever sållas bort, hamnat i ett utanförskap och kommit att sakna förmåga att inlemmas i vuxenlivet. Dessa kostnader pratar man eller tar man uppenbarligen aldrig i beaktande, det rör ju ett annat ”konto” i samhället och hanteras av andra än Barn och Ungdomsnämnden, BUN. Men,  vi väljer ju inte politiker vart fjärde år att företräda oss för att de så snart de blivit valda ska glömma eller bortse från av vilka och varför, de valts. Tjänstemännen i styrelser och nämnder gör nog ett bra jobb utifrån de direktiv de får av politikerna men alla, tjänstemän och politiker, förefaller sakna förmåga att ”tänka utanför boxen”.

Vad menar jag med det?

Jo, inom de naturvetenskapliga ämnesområdena pratar man om begreppet ”suboptimering” som ett sätt att beskriva utfallet av ett antal parallella aktiviteter som alla syftar till samma ändamål, exempelvis lägre kostnader som i den aktuella verkligheten, och utförs parallellt. Totalt sett behöver detta inte ( och i kommunala fall snarast aldrig) leda till en verklig optimering eftersom kostnader som belastar ett konto idag kan ge en mycket större belastning på ett annat konto om några år. Så sett över tiden är många aktiviteter och beslut suboptimeringar som slår tillbaks mot beslutsfattare och befolkning.

När nämnden A tittar på kostnaderna för sitt ansvarsområde (ta BUN som exempel)  så finner de att om man har större klasser i färre skolor så behövs det färre lärare och lägre yta per elev för att genomföra undervisningen. På så sätt ”gör man två flugor på smällen” man klarar lärarbristen och man sänker kostnaden.

Nämnden B (exempelvis på tekniska förvaltningen) tittar på sitt anslag och kommer till slutsatsen att för att driva skolorna, nu när snöröjningskostnaderna rakat i höjden, så behöver man öka uttaxeringen för nyttjade kommunala byggnadsytor.

Nämnden C (exempelvis på Socialförvaltningen) upplever , bl.a. på grund av en ökad flyktingtillströmning  med åtföljande kommunplacering, att fler bostäder behövs, att fler människor finns som är i behov av nämndens stöd. Ökade kostnader således och små utsikter till eget sparande.

Politikerna, eller ”politiken” som de själva pratar om, som vore det en egen övergripande nämnd, i Luleå, sitter i den trevliga sitsen att de t finns en stabil majoritet  i kommunstyrelsen, som inte behöver göra upp med oppositionen utan kan diktera vilka beslut som ska fattas.

Nå, då kan man väl vänta sig att de fattar visa och övergripande beslut!?

Nu kommer vi till det där med att ”tänka utanför boxen”. När tjänstemännen på de olika nämndernas förvaltning, på uppdrag av politikerna,  gjort sina ”utredningar”, nästan alltid avseende hur man ska kunna spara på eller inskränka i den egna nämndens aktiviteter och presenterar dessa ,så fattar nämnderna ( som består av politiker)beslut och nämndernas beslut går sedan vid behov, oklart vilkas behov som ska tillfredsställas, till Kommunstyrelsen för slutligt fastläggande.

Varje nämnd har en budget som de måste hålla. Planen är överordnad verkligheten. Så när kostnaderna drar iväg så söker varje ”rättskaffens” nämndordförande delar inom dess ansvarsområde som man kan spara i (suboptimering!).

I vårt fall här i Luleå Kommun har sökarljuset fallit på små, förment kostsamma, byaskolor liksom till storleken små skolor i tätorten. Tätorten (Luleå, Råneå) saknar kompetenta och legitimerade lärare liksom bra vikarier, så vad göra?

Jo, man tittar i ”lådan för åtgärder” och hittar verktyg A, koncentration och omflyttning. Med förstoringsglaset söker man så genom byaskolorna och på Vitå skolan hittar man 3 st kompetenta och legitimerade lärare och den egna prognosen, som man lägligt nog låtit prognosavdelningens tjänstemän arbeta fram, visar att Vitåskolan de närmaste 8 åren kommer att få färre elever. Att det bara är en prognos baserad på mycket osäkra data  bortser man från och framställer det som en sanning/verklighet, Om vi stannar till där och tittar på prognosens relevans så kan man konstatera att en inflyttning  årligen av en familj med vardera 3-5 barn under de närmaste 8 åren skulle öka underlaget för dagis och skolan med  24-40 barn. Jamen invänder tjänstemannen; -Hur troligt är det då?!

Svaret är; -Minst lika troligt som den prognos som denne just presenterat.

Åldersstrukturen i byn har en tyngdpunkt på övre medelåldern, dvs en majoritet som inte själva är barnalstrare. Samtidigt så ser vi som bor i byn hur unga par i 20-35 årsåldern söker bostäder i vår by. Varje ledigt hus säljs tämligen omgående. Det faktum understryks säkerligen också av att man får betala 1 miljon kronor för en 2-rums lägenhet i centrala Luleå och samma summa ger en ett helt hus med vidhängande stor tomt här i Vitå.

Äldre folk dör eller flyttar in/flyttas in till tätorten och då uppstår lediga hus i byn, som kan köpas eller hyras av unga familjer.

Så finns bara service i form av skola och dagis kvar så kan man förvänta sig att fler, även sådana som saknar släktförankring i byn, kommer att välja att bosätta sig här. Försvinner skolan och därefter dagis, så kommer ingen i barnaproduktiv ålder söka sig hit.

Så enkel är verkligheten och då pratar jag inte om prognoser.

Men, precis som isarna ute på fjärdar och sjöar smälter ihop och tappar bärighet på grund av den annalkande vårens  inflytande, så tappar vårt samhälle bärighet och vi kommer tyvärr att få se ett antal människor bli offer för denna minskande bärighet. Vi sitter eller står bara passivt och tittar på när det blir sämre. Förr pratade man om SOLIDARITET, ett ord där man numera sparat in ett par bokstäver och si då blev det SOLIDITET istället, ett begrepp med helt andra avsikter än det ursprungliga.

På samma sätt känns det i hjärtat på mig. Vi pratar om att vi ska visa förståelse och solidaritet med exempelvis de rumänska tiggare som befolkar snart sagt alla större varuhus entréer, och det är väl både bra och riktigt, men glömmer  samtidigt att visa förståelse och solidaritet med den egna befolkningens behov.

Jag kan känna och förstå den vanmakt som renskötarna häromåret kände när en hel renhjord styrde stegen ut på en is som inte hade bärighet och renarna drunknade i hundratal. Samma vanmakt känner jag när jag ser hur vi i händerna på tjänstemän och kanske även politiker, som tror sig jobba rätt, ser hur landsbygden utarmas hur pengarna ”mammon” tar över och styr politikerna istället för tvärtom.

SUCK !