Sverige har många talanger inom hockeyvärlden. Om du är kille/man så står stora amerikanska/kanadensiska klubbar med dito feta plånböcker redo att pröjsa bra för svenska talanger. Här hemma tjänar manliga hockeyspelare i SHL som en direktör för ett medelstort aktiebolag, beroende på hur duktig spelaren är.

Så har vi de som fötts till kvinna, inte mindre talangfulla men med långt mycket sämre chanser att göra en karriär och ha en utkomst från hockeyn.

Inom herrhockeyn jagar man både spelare och duktiga tränare. Inom damhockeyn har vi åtminstone ett gigantiskt stolpskott som heter Leif Boork. Denne man har ofta varit rubrikernas man, många gånger med mycket negativa förtecken. Hans främst merit, i den mån man kan tillskriva honom den, är finalen i Canada Cup 1984 mot Kanada, där Sverige förlorade trots stjärnor som Kenta Nilsson, Tomas Sandström, Tomas Steen, Bengt-Åke Gustafsson, Pekka Lindmark mfl som varit mycket framgångsrika i den svenska/amerikanska hocheyligan.

Om vi tittar på Leif Boork idag så är han som sagt tränare för det svenska damlandslaget. Som sådan initierade han en spelarenkät där spelarnas syn på hur landslaget fungerade och tränare Boorks dito. Två svenska damstjärnor, Emma Eliasson och Jenni Asserholt, kanske sveriges bästa hockeyspelare för närvarande uttryckte för Boork negativa synpunkter och som en följd av detta fick hon erfara ”kejsare Boorks” misshag

Såhär redogör NSD för läget i det svenska damlandslaget;

Förra veckan spelade Damkronorna en åttanationsturnering i Tyskland. Det gick sådär. Sverige vann endast en match, mot Tjeckien, och föll tungt mot Schweiz (1–5) i matchen om femteplatsen.

Förbundskaptenen Leif Boork väljer nu att kritisera den svenska damhockeyligan (SDHL) som han menar förstör för svensk landslagshockey – detta genom att ha för många utländska spelare.

Leif Boork har varit i blåsvädret det senaste året i och med petningarna av landslagsstjärnor som Emma Eliasson och Jenni Asserholt. Detta trots att Eliasson, till exempel, utsågs till Sveriges bästa spelare i fjol.

Emma Eliasson sa i en intervju med NSD för några veckor sedan att hon fortfarande hoppas på OS. Men nu säger Boork att hon inte är aktuell för landslaget.

– När det gäller Jenni Asserholt och Emma Eliasson så har vi inte haft någon diskussion under säsongen. Det finns inte heller, just nu, någon aktualitet att ta in dom.

Han säger också:

– Jag tror inte det är en väg att gå genom att släcka dom här bränderna tillfälligt genom att säga ”okej, du får väl vara med”. Vi måste ha en linje och stå på den. Det är den principen vi kommer få ut mest av på sikt. Det är min erfarenhet från andra motsvarande situationer, men visst kan det skada lite på kort sikt.

Vad är det då för signaler som Leif Boork skickar med sitt uteslutande av de två kanske bästa svenska spelarna idag?

Jo han säger att man ska akta sig för att ha synpunkter på hans ledarskap, för om man drabbas av bannbullan så får man inte spela med i landslaget.

För min del tycker jag att man skulle pensionera den redan befintliga ålderspensionären Leif Boork (67 år) och satsa på yngre förmågor i spelarbåsets ledarstab. Hans auktoritära/despotiska syn på hockeyn passar inte att hissa upp i taket på arenan utan borde hamna i historiens sopsäck nere i omklädningsrummet tillsammans med andra sopor från verksamheten. Dessutom måste sporten för att utvecklas skapa förutsättningar för spelare att kunna leva på sin talang.

Finns det ingen i svenska ledningen för damhockey som har lite ”ballar av stål” och som kan se till att våra bästa spelare får spela i de största turneringarna som vårt landslag deltar i.

I Millenium trilogin av Stieg Larsson återkommer den kvinnliga huvudpersonen Lisbeth Salander ofta till begreppet ”konsekvensanalys” dvs vad händer om jag gör si eller så.

Jag tror att alla vi som läste om hennes ”advokat/förmyndare” som kränkte och sexuellt utnyttjade henne och fick uppleva när hon bokstavligt talat slog tillbaks och på egen hand ”tog rättvisan i sina händer”, sa YES ! Inte heller det faktum att hon ristade in på mannens bröst och mage att ”jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman ” tror jag fått läsaren att ta avstånd från Lisbeth . Vi som som läsare av boken och därmed fått se hela den otroliga kränkning hon utsätts för, har förståelse för hennes aktion och reaktion.

När det kommer till systematiska våldtäkter så kommer jag närmast att tänka på den s.k. Hagamannen i Umeå som under nästan 10 års tid höll många, många kvinnor i skräck och ångest för vad de kunde råka ut för. Tidningarna beskrev utförligt de olika dåd han utförde och när han så slutligen blev fast och ställd inför rätta var man med och skrev om det och även hans identitet exponerades.

Idag finns det de som systematiskt våldtar, skändar och kränker kvinnor här i Sverige, men bortsett från medier och personer som står Sverigedemokraterna nära så är det ytterst få ”på den andra sidan” som på motsvarande sätt  ställer upp för och stöttar henne som kränkts. För Hagamannen ville alla, rättsväsende, polisorganisation, domstolar och media ställa upp på brottsoffrens sida. När det gäller dessa kvinnor som i många, många fall skändats av en eller flera män som fått uppehållstillstånd,  asylsökande män eller ”ensamkommande barn”  och trots att det i flera fall finns fotografiska bevis för ogärningsmannens och ogärningsmännens brott, så står de ensam MOT samhälle, Polis och Domstolar.

Polisen skyller ifrån sig på ”svår arbetsbelastning och för lite personal” och liknande. Media nämner, i de fall personen ifråga dömts till ett straff att efter avtjänat straff ska gärningsmannen utvisas på kortare eller längre tid. För oss som allmänhet är det det i princip enda sättet att få någon information om gärningsmannens identitet.  I Hagamannens fall så serverades vi både bild och namn på  den helvite svenskfödde gärningsmannen Niklas Lindgren. För sina våldtäkter dömdes han till 14 års fängelse.

Vad gäller Polisens resursbrist så erinrar jag mig att en anmälan om pågående jaktbrott för en tid sedan innebar att flera polispatruller liksom polishelikoptern ryckte ut – då fanns plötsligt resurserna där!

Politiker och media i en, som det synes, ohelig allians förefaller ovilliga att kommentera och fördöma dessa illdåd då de i många fall utförs av asylsökande. Man vill helt enkelt inte spela främlingsrädsla, islamofobi och i förlängningen Sverigedemokraterna i händerna .

Kvar står den stackars kvinnan utan stöd från ett samhälle som säger sig bygga på rättstrygghet och vara ett öppet samhälle. Hennes enda möjlighet, känns det som, vore att göra som Lisbeth Salander, rista in sanningen om dessa män på deras bröst, envar till skam och andra till varnagel.

Vad leder då samhällets passivitet till? Konsekvensanalys!

Om man som enskild individ, kränkt och våldtagen inte upplever att man blir trodd eller att den man identifierat som förövare inte får något straff för sin gärning, vad händer då? När man på grund av bland annat en dålig eller bristfällig brottsundersökning och uppföljning, domstolen på grund av bristande bevisning/brottsundersökning tvingats frikänna förövaren och rentav betala denne ett skadestånd för att han suttit frihetsberövad, vad händer då?

Om kvinnan i förtvivlan över tingens oordning beslutar sig för att göra något som Lisbeth Salander gjorde, vilka rättsliga påföljder skulle detta leda till?

Min gissning är att hon skulle få fängelse i flera år och få betala ett ansenligt stort skadestånd till den hon märkte, trots endast ytliga skador på offret/gärningsmannen. Hennes ärr sitter djupt inristade i hennes själ för resten av hennes liv och skändningen leder inte till någon påföljd för gärningsmannen. Hur ska hon kunna gå vidare med vetskapen om att gärningsmannen gått fri och kanske rentav fått ett statligt skadestånd?

KONSEKVENSANALYS

Om inte samhälle och Regering/Riksdag skippar bull…t snacket och ickeagerandet, så är det lätt att inse att;

• Sverigedemokraterna ökar i nästa oponionsmätning med si och så många procent.  Enligt en nyligen redovisad oponionsmätning i tidningen Metro utfört av oponionsmätningsföretaget Yugov, så är Sverigedemokraterna just nu det största partiet i Sverige!
• Risk finns för framväxande av medborgargarden som tar lagen i egna händer
• Om vi inte ska behöva uppleva och se en Trumpifiering av Sverige till nästa val, så måste svenska politiker och svenska myndigheter även  börja ta problemen med de asylsökande och de med uppehållstillstånd som begår grova brott på allvar. Vi måste alla arbeta med att se till att återskapa trygghet och rättstilltro, annars är vi fortsatt på ett sluttande plan. Dessutom drabbar inget-göra-attityden i förlängningen alla människor med utländsk bakgrund som försöker leva som svensk i Sverige och göra rätt för sig gentemot lag och samhälle.

Jag är mindre rädd för det de onda gör än för de goda, som inget gör.