Det gamla svenska uttrycket att man kan ”skatta sig lycklig” undrar jag om det idag har samma betydelse som förr, då det betydde ungefär att man skulle vara nöjd med tingens nuvarande ordning, för det kunde ha varit mycket sämre. Låt oss titta på de enskilda orden – särskilt ordet ”skatta” – i detta uttryck

Om vi tar oss alla i den stora svenska skattegemenskapen som lydigt betalar in den skatt som staten ska ha från oss, inte fan känner jag mig lycklig över det. Möjligen tillfreds, åtminstone de gånger jag läser att pengarna kommer de mottagare tillgodo som de är avsedda för nämligen vård, skola och omsorg – när det gäller den kommunala delen av skatteinbetalningen. Men, så läser man att den egna kommunen numera blivit så fattig att man inte längre kan driva skolor för barnen och ge de äldre en god och värdig vård. Då blir jag irriterad. Rent av förbannad blir jag när jag läser att Landstinget inrättat och finansierar en flyglinje från Uleåborg via Luleå till Tromsö i Norge. Så vitt jag minns mina geografilektioner rätt så är norra Norge del av staten Norge. Det som denna flyglinje, när den används av passagerare, huvudsakligen används för torde vara jobbresor för svenska Läkare och annan svensk sjukvårdspersonal, som jobbar i Norge. Jag menar att de kan väl ta sig dit på egen hand, utan Norrbottens Läns Landstings hjälp. Detta sker nämligen samtidigt som vi lider under läkarbristen och stafettläkarnas mycket kostsamma punktinsatser i länet. Med denna verklighet för handen, så bidrar NLL inte till en god sjukvård i länet Norrbotten utan snarare till att underlätta för länets läkare att ta sig till bättre betalda och arbetsmässigt mer tilltalande arbetsmiljöer i Norge, där man som bekant satsar på den boende befolkningen och inte överallt annarstädes. Besparingen på indragningen av akutkirurgin i Kiruna var i kronor lika stor som flyglinjen initialt kostade per år. Nu annonseras att NLL ska gå in med ytterligare 50 miljoner i denna flyglinje!

På liknande sätt är det i Luleå Kommun (läs Kommunalrådet Niklas Nordström) med sina USA-ambitioner där man inrättat ett kontor i Houston, Texas för att bedriva -ja vad man ska bedriva där är alltjämt något av en 10-tusenkronorsfråga. Verkar mest vara en ursäkt för att kommunalrådet ska få åka på kompismöten i USA.

Men, bostäder åt befolkningen satsar man väl på invänder den fåkunnige. Alls icke. Istället för att bygga ut det kommunala bostadsbeståndet så realiserar man ut stora delar av det befintliga av Lulebo (dvs oss alla) ägda lägenheterna. Vart de dryga 1,5 miljarderna från den första stora utförsäljningen ska gå är inget man pratar högt om. Verkar som det finns många ”gravade hundar” i denna fråga och att döma av VVS aktiviteten i stan så får man förmoda att en väsentlig del av pengarna från lägenhetsförsäljningarna går till detta. Men, jag skulle samtidigt inte bli förvånad om det visar sig att kommunen lånar till dessa infrastruktur investeringar och låter husintäkterna gå in i den ordinarie driftsbudgeten.

Det enda sättet att skatta sig lycklig numera verkar vara att göra som våra miljardärer nämligen placera sina pengar i utländska banker och med diverse finter och knep undvika att betala någon skatt överhuvudtaget. Synd nog tillhör man inte skaran av dessa miljardärer. Eller, kanske är det för att man försökt att i görligaste mån göra rätt för sig, som lett till att man inte är miljardär eller ens en ynka liten miljonär.

Nä, jag tror jag satsar på att ”skratta mig lycklig” istället.

Häromdgen trummade medierna ut nyheten om att den norska skidåkaren Therese Johaug hade testat positivt i ett dopningsprov. Förklaringen, för naturligtvis är hon ju oskyldig (om man frågar henne), var att hon hade använt en apotekssalva för att behandla ett munsår,en solbrännskada, på läppen. Salvan innehåller ett dopningsklassat medel som ger effekt på byggandet av muskelmassa. Salvan tas mycket lätt upp av huden och transporteras snabbt in i blodbanorna, där den stimulerar byggandet av mer muskler. Konstigt kan man tycka att en så reserfaren person låter landslagsläkaren köpa denna salva och sedan smetar på sig en salva med okänd sammansättning. Speciellt när det dessutom står uttryckligen på åtminstone kartongen att salvan innehåller ett ämne ur testosteronfamiljen med testosteronverkan. Ett ämne som varit dopingklassat nästan 20 är och som fått ett antal fuskare som nyttjat denna substans att bli avstängda. Hon uppges ha använt salvan under 11 dagar från den 4 till den 15 september och hade sedan oturen att bli utsatt för ett icke föranmält dopingtest den 16 september.

Jag säger inte att hon medvetet har dopat sig, men som gammal cyniker har jag svårt att tro att den landslagsläkare som uppges ha införskaffat salvan skulle vara ovetande, detta med tanke på all den diskussion som finns kring doping i sporten. Dessutom uppges det i medierna att salvans emballage är märkt med ordet doping och ett förbudsmärke.

Osökt undrar man kring den roll som läkare, tränare med flera i sportcirkusen har. I fallet med de finska skidåkarna som var dopade, uppmärksammades för ett antal år sedan, var det landslagsläkaren som var skyldig sas det. Likadant var det i den italienska klubb som Zlatan spelade i och där man konstaterade att en omfattande dopning förekommit. Det östtyska ”undret” stavades doping som administrerades av läkare och annan personal i atleternas omgivning.

Jag minns att på ett TV-program som jag såg påpekade den svenska landslagskvinnan att hon var livrädd att bli avsiktligt eller oavsiktligt dopad. Hon exemplifierade det med att berätta att om hon hade en påbörjad läskflaska och lämnade glaset med vätska kvar, exempelvis för ett toalettbesök, så drack hon inte upp resten när hon återvände utan slängde bort det allt sv rädsla för att någon skulle ha tillsatt något till drycken.

Om det varit en ryska som åkt fast i dopingtest skulle vi alla ha kommenterat det med ”vad vare jag sa!?”, ingen skulle blivit förvånad. Det norska landslaget har prenumererat på nästan alla medaljer de senaste 10-15 åren och resultatlistan har i många fall visat norska åkare på alla medaljplatserna plus några till bland de tio bästa, med korta tomtebloss av glädje när svenska eller andra nationers åkare lyckats knipa en medalj av ädlare valör. En sådan totaldominans i en sport där det finns lika många utövare på elitnivå i andra nationer och i övrigt samma klimatmässiga förutsättningar, plus det faktum att alla toppnationernas åkare tränar nere på glaciärerna på kontinenten under sommaren när det är snöfritt överallt, en sådan dominans måste rimligtvis kräva en tilläggsförklaring för att vara trovärdig, mer än att norrmän och norska kvinnor skulle vara genetiskt och/eller kulturellt överlägsna resten av världen vad gäller skidåkning.

Jag har sagt det förut och säger det igen att jag utifrån ett strikt logiskt resonemang har mycket svårt att förstå att det skulle vara så att Norge producerar skidåkare som år efter år bara kan ”fräsa” ifrån eller spurta ifrån alla andra nationers åkare, om det inte finns någon komponent X inblandad. Alla i världstoppen tränar ungefär lika mycket, alla i toppen är resultat av en lång urvaskningsprocess där de som inte mäktar försvunnit ut i kulisserna. I detta läge så borde medaljer fördelas genom att den åkare med bästa dagsformen och glidet/fästet blir den som vinner och det involverar åkare från ett tiotal nationer.

Jodå, Norge har en bredd som många andra länder saknar, men om man jämför med idrotten pingis så var Sverige på 70 och 80-talet mäktig att vid ett flertal tillfällen, bland annat i VM och OS-finaler besegra jätten Kina, som hade lika många licensierade spelare som Sverige hade invånare, ca 8 miljoner. Under samma tidsrymd dominerade en svensk, Ingemar Stenmark, slalomsporten trots att lilla Sverige blott hade ett fåtal åkare som kämpade i toppen och den svenska bredden var ytterst få personer, detta att jämföra med giganterna nere på kontinenten där de hade ett otal antal åkare att välja bland.

Så alla krokodiltårar till trots så tror den här cynikern att dopning i en eller annan form finns som en utbredd farsot i det norska skidlandslaget. Själva det faktum att man medicinerar, vare sig det är medicinskt påkallat eller inte, med astmamedicin implicerar detta. Enligt uppgift så har 69% av alla NORSKA MEDALJÖRER I SKIDSPÅREN DE SENASTE ca 20 ÅREN nyttjat astmamedicin. Så, det känns som det finns den vanliga förklaringen till det norska skidundret och förklaringen stavas DOPNING. Så synd, så synd.

Det raska svaret på rubrikens fråga är JA, de har känslor.

Ibland kan man förvånas över människor som förefaller se sina husdjur och andra vilda, som någon sorts robotar, färdiginprogrammerade för olika ändamål.

”Sitt nu ner och skit”, kan man ibland få höra hundägare som ledsnat på snålblåsten försöka förmå hunden att snabba på med sina dassbehov.

En normalbegåvad hund kan känna lära sig  känna igen ca 200 ord och sedan är de överdjävliga på att tyda kroppsspråk. Från tid till annan verkar de också kunna läsa ens tankar. Man kan till exempel tänka att ”man kanske skulle ta sig en promenad med hunden”. Innan tankebläcket torkat så sitter människans bästa vän framför dig och talar med bestämda kroppssignaler, ibland skällande och gnyende, om att jodå och den är minsann redo. Själv undrar man om man börjar bli dement och pratar högt för sig själv när så händer, men åsyna vittnen kan intyga att inget ord sagts, men hunden vet ändå vad som är på gång.

Tänk om vi människor kunde ha bevarat denna förmåga till inkänning av våra medmänniskors avsikter och avsedda handlingar. Hur många besvikelser skulle inte kunnat undvikas och så mycket roligt vi skulle kunnat haft.

Vissa människor förefaller totalt i avsaknad på både empati och förmåga att förstå ett uttalat NEJ. Speciellt kan man se förmågan, eller viljan att lyssna till andras outtalade och även uttalade önskningar/vilja, avta och närma sig noll i takt med intag av alkohol.

Djur har också empati över ras- och artgränsen.

Vid ett tillfälle under vintern när vi var ett gäng på fyra personer som var ute och red på mina hästar så råkade vår ivrige setterhanne Nalle  som gjort en lov runt i landskapet och nu skulle ikapp oss, i sin iver att passera oss beridna, springa in mellan benen på den vita American Curlyn och fick en oavsiktlig spark av denne. Hunden ylade av smärta, vi stannade omedelbart våra hästar och jag gick fram och lyfte upp Nalle för att undersöka hur allvarligt skadad han var. Jag klämde försiktigt på benen och kände igenom hela kroppen, det visade sig vara ett av bakbenen som fått sig en smäll, men benet verkade trots allt helt.

I samma stund kom Haffi, vår äldsta häst, en Islandshäst, fram och nosade på Nalle. Sedan gjorde han något oerhört, han slickade hunden på det ben som fått sig en smäll. Nalle låg alldeles still och lät sig vårdas av denne hästgentleman.

Vi tittade allihop på varandra för att övertyga oss om att vi verkligen sett det vi sett. En individ från en art som sedan miljontals år varit offer, jagats och ätits upp av vargar (hundens ursprung), tröstar den sentida skadade avkomligen av hästjägaren. Som ville han säga att det var inte en avsiktlig spark som Nalle fått utan en ren olyckshändelse.

Så underligt, och ibland vansinnigt vackert, kan livet vara från stund till annan.

Jodå, efter att ha blivit omhändertagen och fått lite omsorg så kunde Nalle fortsätta hela vägen hem och några bestående skador av denna händelse eller men kunde vi inte finna eller se.  Haffi har heller aldrig senare visat något särskilt intresse för hunden utan fortsatt att ignorera denne.