… eller allting går att sälja med mördande reklam.

Stieg Larsson, med rötterna i Västerbotten, skrev den berömda Millennium trilogin om Lisbet Salander. Tyvärr fick han inte njuta länge av sina framgångar, han avled hastigt av hjärtinfarkt i samband med att den millennium trilogin börjat publiceras. Böckerna har haft en framgång som snart sagt inga andra svenska författares alster och finns översatt till många språk. Bokintäkterna har gett hundratals miljoner till Stiegs arvingar, hans sambo tänker du kanske. Nej, hon fick inget trots att hon de facto varit hans livskamrat och samarbetspartner genom alla år. De hade inget samboavtal eller testamente, så allt tillföll hans pappa och bror. Dessa visade på ett mycket tydligt sätt att de inte gillade Eva Gabrielsson, speciellt vid en granskande intervju, som jag såg på TV,  kunde  inte hans pappa dölja den avoghet, för att inte säga hat, som han kände mot sonens livskamrat.

Ur Wkipedia kan man läsa att;

Stiegs föräldrar var 17 år unga när Stieg föddes. De kunde inte ta hand om honom utan de första nio åren växte han upp hos sin morfar. Efter morfaderns död tog föräldrarna hand om honom men han lämnade hemmet som 16-åring. Vid 18 års ålder träffade han sin livskamrat Eva Gabrielsson på ett möte med förenade FNL-grupper i Umeå. De fick inga barn.

Enligt uppgift hade Stieg ingen eller bara sporadisk kontakt med pappan sedan han flyttat hemifrån, men pappan var den som drog högvinsten vid det makabra lotteriet. Från början skulle Eva Gabrielsson inte få något efter Stieg, till och med den gemensamma lägenheten skulle tas ifrån henne. Efter lång tids diskussioner fick hon till nåds behålla lägenheten. Hon nämnde i detta sammanhang att Stieg och hon jobbat med en fjärde bok och att det fanns ett utkast. Hon vägrade lämna ut det liksom att låta någon annan skriva färdigt det.

Den väl kände kriminologprofessorn och deckarförfattaren Leif G W Persson skrev i sin krönika i Expressen för några år sedan om arvtvisten på följande sätt:

Jag har svårt att släppa den olycka som drabbat Stieg Larsson efter hans död. Anta att han fortfarande hade levt och skrivit de tio romaner som han pratade om. I så fall hade det funnits mer än en hygglig chans att han blivit den mest läste författaren i världshistorien. I vart fall den rikaste någonsin på att berätta onda sagor för vuxna barn. Istället gick han och dog och i brist på testamente får hans far och yngre bror nöja sig med den ynka miljard som de första böckerna redan är på god väg att dra in medan Eva Gabrielsson, den kvinna som han tillbringade hela sitt vuxna liv med, får leva vidare med enbart sina minnen av honom.

Kriget om pengarna och det litterära arvet upptar sedan flera år tillbaka mer utrymme i media än diskussionen av hans författarskap.Å ena sidan en far och en yngre bror som gripit en juridisk försummelse i flykten och samtidigt gett den svenska girigheten ett ansikte i dess mest småskurna och provinsiella form. Å den andra en efterlämnad änka som lagen glömde bort.

För några månader hörde jag så att det skulle komma en fjärde del av Millennium och tänkte i mitt stilla sinne att nu har Stiegs farsa och lillebror nått en överenskommelse med Stiegs änka, så nu får väl hon ändå sin rättmätiga del av Stieg Larssons jätteintäkter.

Så hör jag på Skavlans intervju att David Lagercrantz som står som författare har skrivit en bok i ”Stieg Larssons anda” som anges som den fjärde delen av Millennium trilogin.Och, så sitter karlfan där och yvs över att han lyckats helt kopiera stilen och stulit alla karaktärerna från Stieg Larssons romaner. Jag kräks nästan när jag förstår att Eva Gabrielsson inte lämnat ut utkastet och att Norstedts förlag, som behöver intäkter, helt fräckt lagt uppdraget till en ”copycat”. Det är en benämning som används framförallt vid seriemord och där det plötsligt dyker upp en ny mördare som kopierar stilen att mörda folk på  från ”originalet”.

Jag beklagar verkligen att jag gick i reklamfällan och köpte/laddade hem den senaste ”Millennium” boken. Hade jag vetat att det var en copycat som skrivit boken skulle jag om jag ville läsa den ha sökt efter ”gratisversionen” på nätet, för att jag tycker att såväl Norstedts som Lagercrantz visat prov på en synnerligen dålig smak och penninggirighet som torde få  Stieg Larsson att rotera i sin grav.

Inom reklamvärlden och varumärkes dito pratar man om ”Renommesnyltning” när någon nyttjar en annans goda och varumärkesskyddade namn för att kränga ut sin liknande skit. Här är ett förlag och en ”författare” som gett begreppet ett mycket påtagligt ansikte.

Eva Gabrielsson kommenterade det hela så här;

– Det handlar om ett förlag som behöver pengar och en författare som inte har något att skriva och därför kopierar någon annan, säger Eva Gabrielsson.

Så sant, så sant.

Eva Gabrielsson vill alltjämt inte lämna ut manuset till den fjärde boken, den som Stieg Larsson skrivit och utarbetat i när samarbete med sin sambo. Bravo tycker jag – en ”Facebooks tummen upp” för dig Eva från mig.

Varav hjärtat är fullt talar munnen.

Jag förstår att många engagerar sig i flykting/migrantfrågan som för närvarande fyller TV-rutor, tidningssidor och arbetsplatsernas fikarum. Men, den retorik som ledarskribenter och tongivande politiker ägnar sig åt är inte värdig och definitivt inte demokratistärkande. Snarast förefaller man ha för avsikt att tysta eventuella tvekande eller frågande eller demonstrerande personer, genom att kalla dem främlingsfientliga, historielösa med flera invektiv.

Om vi nu tar det mest aktuella exemplet, det där några hundra finländare protesterar mot invandrings/asylpolitikens yttringar och inte vill släppa in migranter i Finland för att söka asyl. Man pratar på de svenska tidningarnas ledarsidor och på insändarsidor om en finsk historielöshet och att finnarna om några borde både veta (hut) och skämmas.

Låt oss då titta på historien sådan jag fått den förtäljd  på historielektioner i skolan.

Jag var vid tiden för andra världskrigets slutskede inte mer än en tanke eller ett frö i pungen hos min pappa, som sedan flera år var inkallad och vaktade vårt lands gränser.  Min tid började inte förrän några år efter att andra världskriget slutat.

Alltnog, under 1944 ålades Finland, efter separatfreden med Sovjetunionen, att köra ut sina tidigare allierade – Tyska armén ur Finland. Tyskarna motsatte sig detta och tillämpade den brända jordens taktik när de retirerade norrut. Finland evakuerade sina barn och kvinnor tillsammans med sina viktigaste ägodelar – husdjuren. Männen stannade kvar och stred mot tyskarna. Sverige och svenskarna öppnade sin gräns och sina hjärtan för dessa brodersfolkets flyktingskaror – med rätta tycker jag.

Idag så tar man denna situation till intäkt för att med retorik slå de tveksamma och avoga finnarna i skallen – ”har ni glömt hur det var för er själva”, är budskapet. Men om man tittar lite noga på de mycket stora skaror av migranter som stiger av tågen och bussarna och tar sikte mot den finska gränsen så är det mycket få kvinnor och barn man ser, kanske är de kvar i det krigshärjade hemlandet för att strida mot Al Assads styrkor eller IS? Alldeles oavsett varför,  så tycker åtminstone jag att en kultur där kvinnor betraktas som mindre dugliga och mest skyddsvärda allra först borde i konsekvens därmed se till att skydda  sina kvinnor och barn, få dem bort från krigszonen, medan männen, som alla är i stridförande ålder stannar kvar och krigar för sitt land. Det är ju ett påtagligt faktum att dagens skaror huvudsakligen består av män i 20-40 års åldern, som under sin ”flykt” redan korsat ett antal länder och nationsgränser för att ta sig 3-400 mil till Sverige, Norge, Finland och Danmark.

Är det då främlingsfientligt att ställa sig frågan huruvida det rör sig om flyktingar i dess rätta bemärkelse eller om människor som söker en annan tillvaro?

Handlar det om flyktingar ska vi naturligtvis göra vårt bästa för att ta hand om dem och placera ut dem inom våra nationsgränser efter någon plan vi upprättat.

Är det däremot fråga om skaror av människor som söker en annan tillvaro än den de har, så blir läget och min ståndpunkt en annan.

Jag har full förståelse för att alla människor söker en annan och bättre tillvaro för sig och sina kära, MEN, personligen har jag svårt att se dessa migranter som flyktingar. Turkiet och till Syrien intilliggande stater härbärgerar tillsammans miljoner flyktingar som hals över huvud blivit tvungna att lämna sin tillvaro för inbördeskriget, där en envåldshärskare slaktar sina egna landsmän – där finns flyktingarna. Detta faktum förefaller inte vara värt att försöka åstadkomma någon ändring i, när debatterade man senast bland de västerländska demokratierna hur man skulle samla sina styrkor för att få slut på kriget? Istället försöker man förmå tveksamma och avoga länder att öka sin mottagning av migranter/flyktingar från detta krig.

Nå, hur skulle man kunna agera i det kaos som just nu råder, frågar sig kanske politikerna och du som enskild männniska?

Utan att vara så förmäten att jag tror att jag sitter på den enda sanningen så skulle ett förfarande där EUs nationer samtidigt som man tillför hjälp till flyktingarna i flyktinglägren beslutar om en kvot för respektive land och sedan hämtar dessa flyktingfamiljer från de flyktingläger som finns i krigets närområden, kunna vara en lösning. En lösning där mottagarlandet sätter dagordningen och inte den aktuella skaran av migranter som väller in över landsgränser ditforslade av smugglare som tjänar stora pengar på folks illegala resande genom länderna.. Låt sedan respektive land hämta  de familjer som  valts ut och därefter placera dessa nyinkommande på de platser som man har möjlighet och där det finns behov av ett befolkningstillskott.

Att som idag låta migranterna sätta dagordningen och placeringsort för sin vistelse känns för mig mer som en invasion än ett ordnat mottagande av människor med flyktingliknande behov.

För att klä det hela i vanliga lättförståeliga marknadstermer och -bilder, så kan man idag likna EU vid en marknadsplats där tillkommande marknadsbesökare botaniserar bland stånden som heter Sverige, Finland, Danmark, Tyskland och så vidare. Man går runt mellan stånden och väljer sedan att göra ”affärer” med det som ger en de bästa fördelarna, inte det som först kan mätta ens behov.

Jag skulle istället önska att man från Sveriges och EUs sida klargjorde för dessa migranter såväl de rättigheter som man har i respektive land men också vilka medborgerliga skyldigheter och vilken kultur och dito kulturyttringar/levnadssätt man förväntas delta i. Det vill säga istället för ett flyktingmottagande, se det hela som en jobbintervju där man förklarar vilken ersättning man får för ett visst arbete, vilka regler och förordningar som gäller och sist men inte minst hur många som man kan ”anställa” och var någonstans företaget Sverige behöver/har möjlighet att placera denna sin nya arbetskraft.

På TV kan vi alla se den närmast kaotiska situation som råder i stora delar av Europa med ”flyktingar” och migranter som väller in i EU. För många känns situationen bisarr och skrämmande när man ser kolonner av människor, mest män i åldern 20-40 år,  tåga på motorvägarna runtom i Europa. Miljontals människor förflyttar sig hundratals mil från inrikeskrigets Syrien och krigshärdar i Afrika till oss. Två mycket klara mål för deras resa är Sverige och Tyskland. En mycket stor majoritet av dessa migranter bekänner sig till Islam.

Många människor är oroliga att vårt svenska välfärdssystem ska kapsejsa under den mycket högre belastningen som dessa hundratusentals immigranter innebär. Jag delar denna oro.

Sedan tidigare knäar det svenska välfärdssystemet under kostnaderna för skola, vård och omsorg, även om inte en enda immigrant skulle ha kommit. Kommunerna lägger ner byaskolor, gamla får mycket sämre vård och omsorg. Den fria sjukvården är hotad. Exemplen på besparingar och indragningar är otaliga. Ovanpå detta kommer så den ekonomiska belastning som den väldigt ökande invandring som pågår innebär. Detta eftersom vi vill ge även dessa nyanlända en god plattform att starta och leva på.

Det svenska politiska etablissemanget hukar sig och ber mer eller mindre alla om ursäkt för vårt svenska sätt att leva på.

På liknande sätt som i USA samlas flertalet invandrare i  och i närheten av de stora städerna och arbetslösheten leder till att kriminella gängkulturer tar över i förstäderna så till den milda grad att brandkår och ambulanser inte vågar köra in i vissa stadsdelar i de stora städerna.

Andra delar av jorden har haft liknande erfarenheter av en lavinartad ökning i invandringen, bl.a Australien som alltid varit en invandrarnation. Så här uttryckte sig enligt uppgift Australiens förutvarande Premiärminister ganska bryskt i dessa migrantfrågor;

’IMMIGRANTS, NOT AUSTRALIANS, MUST ADAPT… Take It Or Leave It. I am tired of this nation worrying about whether we are offending some individual or their culture. 

’This culture has been developed over two centuries of struggles, trials and victories by millions of men and women who have sought freedom.’

’We speak mainly ENGLISH, not Spanish, Lebanese, Arabic, Chinese, Japanese, Russian, or any other language. Therefore, if you wish to become part of our society, learn the language!’

’Most Australians believe in God. This is not some Christian, right wing, political push, but a fact, because Christian men and women, on Christian principles, founded this nation, and this is clearly documented. It is certainly appropriate to display it on the walls of our schools. If God offends you, then I suggest you consider another part of the world as your new home, because God is part of our culture.’

’We will accept your beliefs, and will not question why. All we ask is that you accept ours, and live in harmony and peaceful enjoyment with us.’

’This is OUR COUNTRY, OUR LAND, and OUR LIFESTYLE, and we will allow you every opportunity to enjoy all this. But once you are done complaining, whining, and griping about Our Flag, Our Pledge, Our Christian beliefs, or Our Way of Life, I highly encourage you take advantage of one other great Australian freedom, ’THE RIGHT TO LEAVE’.’

’If you aren’t happy here then LEAVE. We didn’t force you to come here. You asked to be here. So accept the country YOU accepted.’

Översatt och anpassat till Sverige och svenska samhället och kulturen skulle man kunna uttrycka det så;

Immigranter, inte befintliga svenskar måste anpassa sig. Det måste bli slut på den oro som svenskar känner för att eventuellt stöta sig med inkommande individer från andra kulturer.

Vår svenska kultur har formats av många generationers kamp för dagen och sina barns framtid, vi är ingen stam- eller klan-nation. Sedan snart 100 år har allmän rösträtt funnits. Det har lett till en situation där kvinnor har lika värde och möjligheter som män, att av kärlek välja sin partner oavsett om det är man-man eller kvinna-kvinna eller den traditionella kvinna-man relationen. Barnen väljer själv sina vägar att gå och uttrycka sig såväl vad gäller yrke- och utbildningsval, val av partner som hur de vill vara klädda. Vi myndiga personer har alla rätt att utöva vår demokratiska rättighet att vart fjärde år välja en Riksdag/ Regering liksom Kommunala och Landstingspolitiker, som ska företräda oss medborgare

Det språk vi alla talar och som förenar oss är svenska. Så om du som immigrant vill bli en del av samhället – lär dig svenska.

Vårt svenska samhälle är sedan 1000 år tillbaks byggt på Kristen grund med Gud, Jesus Kristus och den Helige Ande och förlåtelsen som fundamentala begrepp. Det svenska samhället är tolerant mot andra trosriktningar. Vi accepterar självfallet att du har din tro, så länge den inte predikar och uttalar påståenden och förhållningssätt som inte är förenliga med vår svenska lagstiftning, demokrati, samhällsfunktioner och levnadssätt. 

Det kan förtjänas att påpekas att om du finner vårt sätt att leva och våra seder frånstötande så kan du använda din medborgerliga rätt att söka ett sätt att leva som passar dig bättre på annat håll.

Personligen finner jag det självklart att man som ny medborgare i Sverige anpassar sig till svensk lag och svenska seder. Av samma motiv som man förväntar sig att de svenska rättigheterna och trygghetsfunktionerna ska inkorporera även de nyanlända, måste man självfallet ställa motsvarande krav på invandrare att uppfylla de medborgerliga skyldigheterna, besitta språkkunskap i svenska, dela vårt demokratiskt synsätt mm liksom övriga skyldigheter man har att leva efter, som enskild svensk medborgare.