Alla inlägg av admin

Filosofi, Etik och Samhälle

Väck ej den Björn som sover !

Kom att tänka på att vi medvetet eller omedvetet använder ett antal vardagsrelaterade talesätt för att illustrera personers sätt att vara, liksom händelser och situationer för och mellan oss människor. Många är gamla och hänvisar till en vardagsverklighet som rådde för 50-100 år sedan. Nya har tillkommit och några gamla har försvunnit, men förvånansvärt många lever aktivt i våra medvetanden.

Ett gammalt uttryckssätt som jag sett och ännu mer förstått bakgrunden till, är att man exempelvis säger att folk i Stockholm ”springer runt som yra höns”. Sedan vi skaffade höns på gården har jag skrattande kunnat konstatera att höns verkligen rör sig runt på ett fullständigt ostrukturerat sätt, speciellt om de blir skrämda.

Att skämmas som en hund – är ett annat uttryck som de flesta av oss känner till. Ni vet när hunden kommer med slokande öron och hängande huvud, undviker att titta på dig och har svansen mellan benen. Då vet man som hundägare att det är läge att kika runt i huset för att se vad hundskrället ställt till med.

”Att göra en pudel” är ett modernt hundrelaterat uttryckspåfund där den felande oförbehållsamt erkänner sitt misstag (lägger sig likt en hund på rygg). I vår moderna verklighet varar inte detta tillstånd särskilt länge utan personen ifråga skakar,  precis som en hund, av sig obehaget och går vidare. Används oftast av politiker som åstadkommit något dumt/klandervärt och som även fortsättningsvis vill behålla sin plats vid köttgrytorna.

Att ”gala som en Tupp” är ett uttryck som man ibland använder för att beskriva människor som högröstat och utan att det finns motiv därför, ställer sig på en höjd och ”galar” dvs låter störande för omgivningen utan att ha något vettigt att säga.

Ytterligare ett uttryck; ”Tomma tunnor skramlar mest”. Ett uttryck som illustrerar att människor utan större fattningsförmåga å huvudets vägnar ofta har en önskan att synas och höras.

Utifrån de alster som producerats på VJS hemsida under en följd av månader tycker jag att man kan tillämpa flera av ovanstående talesätt på ”jaktledaren” i Vitå Jaktsällskap. Undantaget blir då att hittills har ingen sett honom på hemsidan ”göra en pudel”, trots att det funnits många tillfällen där detta hade varit sakligt betingat.

Det gamla uttrycket ”Väck ej den Björn som sover” är ett gammalt välgrundat uttryck baserat på iakttagelser man förr gjorde, så att säga direkt, när man var ute och jagade. Björnen som låg i idet blev nog inte på det bästa humöret efter ett abrupt och störande uppvaknande.

Den högröstade klappjakt på Olle och Stefan som ”jaktledaren” leder/driver och som förekommer på VJS hemsida, skulle jag vilja illustrera på nedanstående sätt. Den så att säga står i begrepp att kombinera flera av de gamla talesätten, i den bild som vi får tänka oss kommer efter denna.

 

Väck den Björn som sover

Själv säger han på deras hemsida att; ”Angående mitt jaktledarskap så känner jag mig personligen mycket trygg i hur jag utför mitt ledarskap och uppdrag”.

Du som läsare kan kanske gissa vem som är hans ”hang around” kompis, som gärna står lite i bakgrunden och ser kalabaliken, men inte själv kliver fram i ljuset.

Sen kan man ju fråga sig hur klokt det är att skrälla med cymbalerna i den omgivningen, men det tänker väl inte en Pingvin/Jaktledare i VJS på – ingen konsekvensanalys där inte.

 

 

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

En dåres försvarstal – jaktledaren för VJS har lagt ett ägg igen.

En nog så passande rubrik på Vitå Jaktsällskaps hemsida och som uppenbarligen skrivits av ”dåren” själv. Månntro om det är en allomfattande för hela VJS syn han redovisar eller om det bara är hans egen?

Det blir för mig en intressant betraktelse att det uppenbarligen finns människor som aldrig anser sig göra något fel, som är trygg i sin roll som ledare. Ingen pudel här inte. Nej, om det gjorts något fel, så är det alla andra och speciellt två personer i Vitå som påkommits med detta.

Myrkungen är igång igen – fast vem trodde att han slutat!?

Ett citat direkt ur hans senaste alster; ”Givetvis så har den person som plogat upp vägen frågat de som äger den mark som VJS har jakträtt på uppe i kölen.”

Bortsett från den dåliga/otydlig svenskan i det han skriver, så förstår de flesta av oss att så kan man inte hantera privata saker, som exempelvis en privat väg som om det vore allmän väg.  Vägen har anlagts av BN för egna medel och med alla markägares goda minne och ägs därmed av BN. I och med att SA köpte BNs marker övergick även vägen i SAs ägo. Ser man till den sträcka som vägen löper så är VJS markägare ägare till marken för vändplan eller omräknat ca 25 meter av dess totala längd på mer än en kilometer.

Självklart, så vitt jag förstått det hela rätt, äger man rätt att ploga upp vägen om man från sina marker ska köra ut timmer från en avverkning. För detta betalar man sedan normalt några kronor per skogskubikmeter till vägägaren – i det här fallet SA. Under alla omständigheter måste man ha vägägarens tillstånd muntligt eller skriftligt för att få genomföra en sådan åtgärd som att ploga vägen. I det här fallet rörde det sig dessutom om att VJS jägare skulle nyttja vägen för rekreation, dvs jakt och inte i näringsverksamheten.

Om man, som i ditt fall, dessutom inte tillhör vare sig markägarnas eller fast boendes skara i Vitå så är det på sin plats att vara lite mer ödmjuk, oaktat du kan betitla dig ”Jaktledare”.

Som man brukar säga ”små hönor ska inte lägga för stora ägg, för då blir de så sladdriga i ändan”. Det gäller i allra högsta grad dig Roger L.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Se Upp För Dårarna!

Så var titeln på en svensk film med regi av Helena Bergström. Filmen handlade om de vedermödor som man kan uppleva i en invandrarfamilj.

På betydligt närmare håll, i min egen by, får man precis som en av filmens huvudpersoner lust att utbrista -Se opp för dårarna!
Vad får mig att utbrista på detta sätt? Jo, jag läste det senaste i raden av lilla lagets krönikor på deras hemsida. Där pågår sedan ett längre tag något som närmast kan betecknas som ett verbalt anfallskrig, riktat mot i första hand den stora jaktföreningens VJFs företrädare.

Den här gången handlade det om en incident under lördagen. Bakgrunden var följande:

Markägaren SA åkte med sin bil för att gå en sväng i skogen kring sin mark inte långt från älgskyttebanan i Vitåfors. Han hade sett en hare på sina marker så han ville se om spårsnön kunde ge någon information om var han och stövaren skulle jaga när hunden nu snart tillfrisknat. Döm om hans förvåning när han upptäcker att den enskilda vägen upp till hans marker, hade befarits av något större fordon. Orolig vek han in och följde hjulspåren, tänkte att hans lilla skogskoja kunde vara utsatt för några illasinnade. Hans förvåning stegrades när han efter ett par hundra meter, strax före skjutbanan, där hans väg viker av upp mot skiftet, fann att vägen fortsättningsvis var plogad. Mystiken tätnade, för han hade inte beordrat någon plogning och inte tillfrågats om sådan heller.  Tanken går naturligtvis till att några kan ha varit upp till hans koja och länsat den på hans tillhörigheter, något han velat undvika genom att låta vägen vara oplogad. Han undrade också varför den som plogat inte hade gjort så ända ut från Långtjärnsvägen utan börjat först efter några hundra meter, man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att börja fundera över motivet till detta.

Väl uppe vid vändskivan såg han sin brors bil och lite bortanför det, efter hans privata väg, var brodern i diskussion med en jägare från lilla laget. Han steg då ur och frågade ”Vem i helvete i har gett er tillåtelse att ploga upp vägen och vem i ”sällskapet” har gjort detta?”. En naturlig fråga i detta sammanhang, men i likhet med Manuel i Faulty Tower så säger sig denne sällskapare, BJ,  inte veta något, han bara sitter där i kanten på sin förenings marker trehundra meter in på den plogade privata väg som tillhör SA. Den likaledes därvarande jägaren från lilla laget (AN), håller sig på sådant avstånd att han inte kunde ses eller tillfrågas.

Kanske frågar sig vän av ordning  varför brodern till SA alls hade åkt dit.

Närmast skulle jag tro att man kan sammanfatta svaret genom att citera min gamle vän Majoren, som numera åtnjuter sin pensionering. Han brukar ha ett bra uttryck som lyder; ”Förtroende är bra, kontroll är bättre”.

Så brodern ville förmodligen gärna förvissa sig om att den jakt som sällskapet ägnade sig åt skedde på egna marker. Även han undrade naturligtvis vem i sällskapet som plogat upp vägen och om de hade frågat markägaren SA om lov.

Man kan förstå OAs agerande, vilket betingades av alla de incidenter som varit under den tidigare delen av älgjakten där man från den stora föreningen (VJF) har sett hur medlemmar ur det s.k. ”sällskapet” (VJS) bedrivit drevjakt på VJFs marker, hur man drivit älg över Vitåälven in på det egna området, hur man skjutit omotiverade skott utan egentliga mål, allt i syfte att störa VJFs jakt. Han liksom många andra vet att  i sällskapets inre kärna finns folk som mentalt inte passerat tonåren, ni vet den där åldern då den tilltalade svarar på en framställd fråga med ett trotsigt ”skit i det du” eller ”ska väl du skita i” eller något liknande.

Den senaste incidenten som jag beskrivit ovan, har i många ord beskrivits på ”sällskapets”  sida, och krönikan signerats ”Jaktledarna i Vitå Jaktsällskap”.

Man skyndade sig skriva av sig förmodligen för att man i likhet med små barn tror att den som skriker först och högst har rätt, men vi som är vuxna vet att så är det inte. På VJS hemsida tar man därutöver ut svängarna rejält och låtsas som om det är ett helt oprovocerat anfall av SA och hans bror på några stackars oskyldiga sällskapsjägare ja rentav hela ”sällskapet”.

Såhär skriver man bland annat på VJS sida; ”Två äldre gentlemän, den ene sekreterare i VJF tillika ledamot i älgförvaltningsgruppen (OA) och hans bror (SA), före detta kassör i det upplösta Vitå VVO dök plötsligt upp hos en av våra jägare och skrek och skällde likt rabiessmittade hundar. För att ge er läsare en förståelse om ljudnivån kan vi säga att det finns vittnen som befann sig på ca 800 meters avstånd, dessa kan återge brödernas monolog på ganska god detaljnivå.”

Efter att ha läst detta och därefter tittat på fastighetskartan över området infinner sig följande fundering;

Sällskapets mark, som börjar ca 300 meter väster om passjägarens sittplats är, under mer än två kilometer i det aktuella området inte mer än 200 meter brett (och området löper i huvudsak i ungefär öst-västlig riktning). De första ca 400 metrarna österut från den sittande sällskapsjägaren/passaren är kalhygge/öppen mark? Det betyder att de av jaktledarna referade ”lyssnande vittnena/andra VJS-jägarna” på ca 800 meters avstånd, var mer än 400 meter in i skogsterräng.  Att på det avståndet och inne i skogen uppfatta och kunna återge samtal (även högröstade) ”på detaljnivå” låter som om de var utrustade med samma hörsel som en älg.

Nu vet jag av erfarenhet hur bra snö och träd dämpar även starka människoröster, vilket betyder antingen att ”Jaktledarna” i sin krönika ljuger folk rakt i det läsande ansiktet eller så  befann sig sällskapets lyssnande jägare på VJFs marker och gjorde sig därmed skyldiga till olaga jakt! 

Om man på sin hemsida korrekt redovisat bakgrunden till det hela (som jag nu gjort) så hade inte ”sällskapet” framstått i den utsatta dager man vill framstå.

Om det vore något till jaktledare inom sällskapet skulle man inte agera på detta ärekränkande sätt via hemsidan, för att där försöka ta heder och ära av medlemmar i andra jaktlag. Om man vore  kompetenta jaktledare skulle man ha ringt till, eller farit förbi, SA och frågat om det var okay att ploga upp vägen. Om man dessutom vore ledare i dess riktiga betydelse så skulle man se till att stävja alla dumheter i de egna leden, inte ta heder och ära av folk baserat på hörsägen.

Jag har frågat SA om han skulle tillåtit upplogning av vägen och han svarade (som jag trodde):

-Självklart skulle de ha fått det, men som du förstår blir jag rejält förbannad när de i vanlig ordning gör saker utan att fråga berörda markägare och sedan inte vågar stå för sina handlingar.

Jag kan bara sammanfattningsvis säga att även jag skulle bli helförbannad över ett sådant självsvåldigt tilltag från VJS sida.

Så, -SE OPP FÖR DÅRARNA!

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

Reflexioner över pajkastningens betydelse

I veckan fick Jim Åkesson i Sverigedemokraterna en tårta i ansiktet av en ilsken opponent. Sverigepressen var på plats och svenska politiker tog avstånd från detta. Samma politiker tycker nog i sin ensamhet egentligen det är ganska bra när en politisk motståndare, synnerligen så för SDs företrädare, får sig en fysisk tårta slängd i ansiktet. Men så kan man som politiskt korrekt (PK-are) inte säga.  I de riksmedia som jag kikade på den dagen, var det bl.a Mona S och en annan fp-företrädare som jag glömt namnet på, som satt i tyckarsoffan och pratade om attacker mot demokratin. Men, eftersom det var den ”ökände invandrarfientlige Åkesson” som fick tårtan i ansiktet så fick man nästan intrycket av att de tyckte att det var rätt åt honom. Påminner mig att en annan känd politiker Bosse Ringholm fick sin fina vandring med nådiga luntan störd på detta sätt. Han gavs ett rätt stort medialt utrymme för sina kommentarer och funderingar. En förklaring, Bosse Ringholm (s) representerade ju den PK (politiskt korrekta) delen av svenska politiker och allmänhet, medan Åkesson inte tillhör denna.

Tyvärr så verkar journalistkåren tycka att det är en bra story att människor får sig en tårta i ansiktet. Den attackerade exponeras på alla sätt medan förövaren samtidigt skyddas på så sätt att vare sig namn eller bild på personen visas. Vilka signaler ger detta?

På lokalplanet minns jag författaren Mikael Niemi, som hamnat i fejd med författaren Bengt Pohjanen, båda Tornedalingar. Bengt ansågs i sin film  ha skildrat Mikael Ns föräldrar på ett nesligt sätt, medan Bengt sedan tidigare ansåg att Mikael i sin tidigare prisade Vittula-bok hade stulit berättelser från Bengt. Vad gjorde då den gode Mikael Niemi? Jo, han klädde ut sig till en gammal gumma i huckle och allt och infann sig vid den premiärvisning på Pohjanens film, som genomfördes i Folkets Hus i Överkalix. Resolut tryckte han en tårta i ansiktet på Pohjanen. Effektfullt, men knappast vuxet beteende, och så fick Mikael sitt exhibitionistiska behov tillfredsställt samtidigt som han ”gav den jäveln en läxa”.

Händelsen i Överkalix gav mig anledning att reflektera över vad en bekant till mig, Svante Lindqvist, sa i sin ”prata” vid ett uppträdande han och hans musikkompisar hade. Han berättade om hur han brukar genomföra en språkresa genom Norrbotten och härmar då de olika dialekterna. Varför gör jag inte det med tornedalsdialekten var hans retoriska fråga? Jo, för inne i salen skrattar de, men efteråt så väntar de ute i mörkret .

På det synnerligen lokala planet kastar medlemmar och stödtrupper till ett litet sällskap web-pajer i ansiktet på alla meningsmotståndare, speciellt  företrädare för den andra, den stora jaktföreningen i byn. Så får de sitt exhibitionistiska behov tillfredsställt. Till skillnad från Mikael Niemi som ju efter tilltaget visade vem han var, så undviker dessa hemsideshuliganer att exponera sig själva (stå för sina åsikter) utan låter en ställföreträdande anonym signatur göra detta.

Jag har funderat mycket kring drivkraften bakom de yttringar som man läser på VJS hemsida, varför förment vuxna människor inte törs stå för sina åsikter utan döljer sig bakom anonyma eller påhittade pseudonymer. Eftersom jag inte skulle göra detta själv så har jag svårt att både acceptera det och förstå de som lever så.

Troligen ligger det till så att när samma personer, de nästan läskunniga i den lilla föreningen, stavar sig genom mina betraktelser på min hemsida, så förstår de inte helheten utan fastnar vanligtvis i ingressen på något sammanhang. Någon ordvändning som jag skriver eller något blogginlägg på deras hemsida som jag belyser, blir för svårt eller svårsmält och kort därefter börjar kommentarslistan att svälla på VJS-sidan, där man i svart på vitt visar att man ”läst men inte förstått”.

I andanom hör jag nu hur byns egen lilla VJS-wannabe, MÖ, tar fram brödbunken för ”nu jäklar ska det bakas till den kommande pajkastningen. Först på listan står naturligtvis det där ”språkröret” och sedan har vi ju … och sedan har vi ju … .

Det anses, för henne och de andra i ”huvvaligan”, vara helt i sin ordning att kasta web-pajer på folk som inte tycker som de. Men akta dig om du svarar med samma mynt, då är du en förkastlig och degenererad person.

Men, på samma sätt som trollen spricker när de drabbas av ljus, så behöver dessa ljusskygga individer något att dölja sig bakom. För dem stavas det anonymitet. Låt oss arbeta för att våra Vitå-troll dras ut i ljuset och exponeras – så får alla se hur mycket sanning och fakta de baserar sina påhopp/påhitt på.

Heder åt dig Viktor, som hoppat av som IT-ansvarig för VJS hemsida.

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om ärlig konkurrens och illvillig sådan

I min ungdom spelade jag hockey och en av mina medspelare hette Salming. I staden fanns två (eller egentligen 4) hockeyföreningar. De två tongivande var Kiruna AIF och IFK Kiruna och småsyskonen var Kiruna Boll Klubb (KBK) samt Tuolluvaara IF.

A:et i AIF stod för Arbetarnas och K:et i IFK sades lite skämtsamt stå för Köpmännen. Min uppväxt var stadsdelen ”Bolaget” och följaktligen var valet av AIF ganska självklar.

Båda lagen, AIF och IFK, krigade i toppen av dåvarande näst högsta divisionen, dvs Division 1 Norra, som fanns under Allsvenskan. Vi var tusentals pojkar som levde med och för hockey i alla former, vi delade upp på gatan i gatlyktans sken och spelade landhockey eller på is på en lokal isrink som fanns på Kiruna Praktiska Ungdomsskolas, KPUs,  område. Några gånger per vecka släpade man hockeygrejorna på spark upp till Matojärvis islada och fick låna riktig utrustning och skydd av föreningen. Ur dessa knattar och lite större grabbar vaskade sedan föreningarna fram ett antal som blev stora idoler för alla hockeyintresserade i hela Sverige.  Börje Salming var ett föredöme för en som kämpar med hela hjärtat och kroppen, en som använder sin kämpaglöd för att göra mål eller hindra motståndaren göra mål, dock utan att skada sina motståndare. Brynäs levde ett antal år på begåvningar från Kiruna. Då hade ännu inte flykten till USA och Kanada börjat.

Börje Salming, Stig Salming, Tord Lundström, Klimpen Häggroth och många fler som lyste klart i såväl allsvenskan som i landslaget hade sina moderklubbar i Kiruna. Konkurrensen både härdade och lyfte.

Så fanns det, redan då, den s.k. svansen. De som inte själva spelade eller blivit fostrade i hockeyandan utan gärna stod och skrek okvädingsord på det andra lagets spelare, på domaren och på alla som inte tyckte som dom. Vi som spelade i alla åldrar tyckte om kampen, men oskrivna etiska regler fanns; man vispade inte med klubban upp mot ansiktet eller tog sats och tacklade motståndaren bakifrån. Avsikten var att vinna, inte att skada och att vinna med  justa medel. Gud nåde den som inte följde reglerna han åkte fort ut från gemenskapen.

Jag brukar tänka på det när jag hör talas om och läser om den ”kamp” som pågår mellan två lag i min nuvarande hembygd, där kampen exempelvis borde stå om vem som kan fälla sina älgar med minsta antal skott och på ett sådant sätt att djuren inte lider. Där samvaron ska vara socialt berikande för deltagarna med mera med mera. Istället verkar kampen stå om annat, gamla oförätter eller i vart fall sådant som upplevts som sådana blir vägledande. En del spelare kan inte ta en utvisning för brott mot regler/överenskommelser, en del spelare struntar i offside linjen medan åter andra protesterar högljutt mot domslut som går dem emot. Och, hela tiden finns idrottens svans där beredda att högljutt backa upp vilka tokigheter och regelvidrigheter som helst. Precis som i sydländsk fotboll kastar man sig och filmar när man förlorar initiativet, allt i hopp om att alla ska se att det andra lagets spelare är de som står för ojustheterna, man vädjar högljutt till domaren/världen om förståelse.

Ack ja, de flesta kamper som pågår utanför idrottsarenan saknar domare liksom discplinnämnd och inte följer man oskrivna regler heller – för det händer inget för de som skiter i dessa.

Så ibland känns det som så att: Det var bättre förr – ju förr desto bättre.