Alla inlägg av admin

Älgläget – Naturrapport 9 September

Såhär med en veckas erfarenhet av älgjakten 2013, begränsar sig mina egna hittills samlade älg-erfarenheter av att jag en morgon, på väg till mitt pass, såg en ”dundertjur”. Skovlarna var imponerande, haklappen stor och helheten imponerande. tilläggas kan att han sannolikt alltjämt spatserar omkring i Vitå-skogarna.

Annars känns utdelningen hittills, åtmistone utifrån jaktresultatet för oss passjägare, bättre än föregående år. Två av de äldre herrarna (tji fick ni som tjatat om gamla gubbar och älgjakt) har skjutit var sin ”mångtaggare” och hundförarna har en kalv på sina samveten. Inte dåligt men inte heller bra resultat, får väl bli sammanfattningen.

Såg förresten en tretåig hackspett med sin mestadels svarta och vita karakteristik, liksom en envis Korp som slog sig ner ovanför mitt huvud och skrek sitt ”krp, krp” och varierade med ett kraxigt strupljud. Kanske ville han varna älgarna för mig eller så satt han liksom i serien Hälge och dreglade i förhoppning om att jag skulle få skjuta en älg. Alltnog jag fick inte chans på någon Hälge, så jag hängav mig åt några mackor efter 4-5 timmar av ”intighet” och en slurk kaffe därtill. Korpen ledsnade och flög sin väg och så förlöpte den dagen.

Har ni tänkt på att när man, som vid exempelvis älgjakt, mer eller mindre tvingas till passsivitet så börjar efter en stund tankarna löpa sin egen väg och man börjar betrakta sin näromgivning mer intresserat. För, man kan ju inte bara sitta och blåstirra utefter skjutstråken vid passet. Upptäckte en rotvälta som blivit delvis mossbelupen och som mitt i sin nerbrytning var vacker att se. På rötterna hade större och mindre stenar av olika kulörer fastnat och följt med, när stormen ändat trädets liv.

Fällträd med halsband
Fällträd med halsband

Några olika sorters tickor hade också funnit sin permanenta bostad på en död, men alltjämt upprätt stående björk

Tickor på björk

Tickor på björk

Jag är för dålig mykolog för att kunna säga vad för sort/sorts tickor det är, men vackert är det mitt i all sin stelhet.

Slut på älgrapporten för denna gång.

Kort lägesrapport från första älgjaktsmorgonen

Regnet, om inte öste ner så kom det i lagom takt för att sätta ner humöret. För egen del har jag inte så stora förväntningar. Ett och annat björklöv singlar ner till backen i sakta mak. I närheten söker sig en hackspett larver från ett dött träd. En liten Talltita kommer och sätter sig i trädet intill, kanske hoppas den på några tappade brödsmulor.

Vi är ett drygt tjugotal män och en kvinna som träffades vid kl 5 för att få oss tilldelade våra respektive pass.

Kollade just på yr.no vad de säge om vädret idag. Jodå på eftermiddagen kommer det att klarna upp. Tills dess får man härda ut och hoppas på att älgen snart har vägarna förbi mitt pass 🙂

Påskjuten älg – vad göra?

Har tagit del av den diskussion som pågår kring hur man ska förfara efter det att en älg blivit påskjuten.

Som jag ser det så finns det följande alternativ;

1. Kulan fick en bra träff och älgen dör mer eller mindre på fläcken. Det förhoppningsvis bästa utfallet av avlossat skott.

2. Kulan träffar men älgen drar iväg till skogs. Då är man skyldig att genomföra ett eftersök syftande till att den skadskjutna älgen påträffas och kan avlivas. Regler finns för hur man förfar om älgen fallit på intilliggande JVO/VVO.

3. Kulan avlossas men ger ingen synbar träff. Eftersök ger inte heller något.

Bör man i detta läge fastlägga att det var en bom och jaga vidare utifrån samma förutsättningar som rådde innan skottet vad gäller tilldelning och antal skjutna djur?
Läser man på nätet i lämpliga källor får man egentligen ingen klarhet, anser jag. Ulf Kallin, Riksviltvårdskonsulent – Jakt och Viltvårdsfrågor på Jägarnas Riksförbund, skriver ungefär så att: ”nytt för i år är att en påskjuten älg alltid ska räknas som träffad så länge man inte kan fastställa att den inte träffades, dvs man ska hitta kulhål i tallen intill där älgen stod eller liknande oomkullrunkeliga fakta för att räkna påskjutningen som en bom.

Mot detta resonemang och tolkning protesterar en del.

För min del känns Herr Kallins utsaga som självklar utifrån en etisk aspekt. Om varje jägare vet att påskjutning kommer att resultera i att laget får räkna bort den påskjutna älgen i nästan samtliga fall, så kommer varje skytt att undvika att ”kasta iväg ett skott” – åtminstone de seriösa jägarna. Man hoppas att alla jägare som deltar på älgjakten gör det för alla andra skäl, än att enbart försöka se till att ”frysboxen ska fyllas”.

Dessutom, kan man tänka sig att de andra i jaktlaget i så fall kommer att ta skjutglada Rambos i tukt och herrans förmaning, i och med att slarviga skott innebär att laget förlorar i storleksordningen 150-200 kilo kött. Om man räknar om vad ett sådant ”släng iväg skott” har för ekonomiska konsekvenser kan man titta i kyldiskarna på Coop och ICA där älgkött betingar ett pris på mer än 100 kr/kilo. Ett tapp för jaktlaget på 15-20.000 kronor om man ser det på det sättet.

Slutsats: Låt oss alla vid varje tillfälle vara så säkra vi någonsin kan vara på att få en ren träff, innan vi avlossar skottet – allt annat är väldigt oetiskt agerande.

I väntan på vadå?

Nu i dagarna putsas och fejas det på dyrgriparna som fått vila nästan ett år. Bössor av kaliber 8×57, 30-06, 306W eller den gamla hederliga 6,5×55 tas fram ur sina vapenskåp. Själv har jag ett lätt ombyggt prickskyttegevär av märket CarlGustaf 63. Några med bössor av grövre kaliber fnyser lite överlägset och menar att ”den puttefnask bössan” är inte mycket att ha. Då invänder några äldre, erfarna jägare mot dessa Rambo-typers syn. ”Vi som är skyttar gör det med precision, ni andra använder massverkans lag”. Det må vara hur det nu är med den saken, men alla stora pojkar har börjat fantisera om den kommande jakten.

Att det närmar sig jakt kan man också se på ett annat sätt. Jämthundar och Gråhundar, som tillbringat större delen av tiden från föregående års jakt i en hundgård ska plötsligt ut och motioneras inför den kommande jakten, liksom deras hussar och i några fall mattar. Husse sitter på cykel och försöker hålla kontroll över hunden därifrån medan matte vanligtvis kommer gående och med hunden i lina. Tänk att den stundande älgjakten har den positiva verkan. Annars, på icke älgjaktstid är det mestadels kvinnor som ensamma eller tillsammans med någon likasinnad kommer vandrande längs vägen, motionerande sig själva och familjens hund. Är det två kvinnor som promenerar, så hör man dem på nästan en halv kilometers håll, för de uppfyller verkligen det gamla ordspråket att kvinnor kan göra två saker samtidigt – prata och gå  😉 .

Vid första morgonens samling på fjolårets jakt utbrast en av deltagarna att ”jag har inte sovit en blund utan bara legat och väntat på att det ska bli morgon”. Riktigt så upphetsad måste jag tillstå att jag inte var, snarare ännu lite trött och inte så värst uppspelt.

Nu hoppas jag att det blir en trivsam jakt och att inga olyckshändelser eller skadskjutningar av viltet ska behöva ske, att våra ”jaktgrannar” i alla riktningar ska få samma upplevelse och jaktglädje samt att friden ska åter lägra sig över Vitådalen och Vitå.

God Jakt!

Naturens skönhet – och grymhet

Vi människor är oftast alltför upptagna med att se det stora och missar då skönhet och det fantastiska som visar sig i det lilla, det mikroskopiska. Vi trampar på efter väl upptrampade stigar och noterar ibland lite perifert att ”det verkar gå en myrstig över vägen”. Sedan går vi vidare. Men, om vi tar oss tid att böja oss ner och kika på alla dessa små skalbaggar och flygfän kan vi få en skönhetsupplevelse som inte går av för hackor. Okay, jag erkänner en iiiiiande mygga som söker ens blod är inte direkt någon skönhetsupplevelse, snarare en källa till förstörd nattsömn. Men ändå uppmanar jag dig att någon gång då och då kika på de små idoga insekterna som befolkar vår planet i långt större antal än vi ca 7 miljarder människor utgör och dessutom lever de i harmoni (vad man nu menar med det) med den resterande naturen. God födoämnestillgång medför många av arten, medan dålig dito innebär uteblivna årskullar av efterföljare.

 

Häromdagen uppmärksammades jag på att en tall som stod på en gård här i byn invaderats av stekel larver. Det var larver av den Röda tallstekeln (Neodiprion sertifer). Stekel larverna lever i ”familjegrupper” om 10-20 st larver. Larverna jobbar parvis med att äta tallens barr och kan vissa år orsaka stora skador, men oftast överlever tallen deras angrepp men det blir ingen tillväxt det året om skadorna varit omfattande.

Snabbt ilade jag dit medförande min Nikon med ett 105 mm’s makro objektiv (ett som ger en möjlighet att ta riktiga närbilder).

Larver2liten
Larver av Röd Tallstekel (copyright: Lars Nilsson 2013)

Jodå, mycket riktigt det krälades och åts på tallens barr. Jag fascinerades av att se att larverna jobbade två och två, dvs stod på varsin sida om barret och sedan åt de varsin halva av barret medan de sakta flyttade sig neråt. Påminde lite grann om hur man äter en glasspinne från toppen neråt och i slutänden återstår bara en pinne. Gott verkade det också vara att döma av den frenesi de ägnade varje barr. Det påminde mig om mänskligt glassätande exempelvis en Magnum Classic -men då delar man ju sällan på samma glasspinne med någon annan – åtminstone inte samtidigt!

Tittar man på larverna lagom nära så verkar de mest som en krälande massa av små sovsäckskorvar som rör sig i samma riktning. Tittar man lite närmare ser man hur otroligt vackra de är samtidigt som de fortfarande påminner om yrvakna fjällvandrare som, alltjämt i sovsäcken efter nattens sömn, intar sin frukost i det gröna.

Foto: Lars Nilsson 2013
Foto: Lars Nilsson 2013

 

Det svarta/brunröda huvudet (olika beroende på vilken vinkel man tittar från) domineras av ögon och en stor käke, den bylsiga kroppen har ett otal benpar som håller larven kvar på barret. Färgteckningen ger på lite avstånd ett grågrönt intryck men på nära håll ser man de små svarta fläckarna och den vackra mönsterteckningen.

Inuti pågår en förvandlingsprocess – en mognad. När de ätit klart så förflyttar de sig ner på marken där de förpuppas och mognar färdigt under sommaren. När hösten anländer så kryper de färdigbildade steklarna ut ur sin kokong och parar sig. De befruktade äggen vilar till vårens ankomst och sedan börjar det om på nytt.