Alla inlägg av admin

Filosofi, Etik och Samhälle

Om beslutsfattare i elfenbenstorn

Ett statligt gruvföretag som är verksam i länet har varje år de senaste 5-10 åren förstärkt den svenska statskassan med 5-10 miljarder (5.000.000.000-10.000.000.000 kr) varje år. Läste i dagens tidning att överklagandet från några myndigheter med Stockholmsk utsikt överklagat att gruvföretaget ska få komma igång och utöka verksamheten med en ny gruva (i Mertainen). I denna bröt på 1960-talet dåvarande statliga NJA, (numera aktiv under namnet SSAB), en del magnetit för sin ståltillverkning, men brytningen var olönsam och lades ner. Idag står det statliga bolaget LKAB berett att starta brytning på nytt och vill anställa några hundra nya för detta.
Vad händer då? Jo, man jublar naturligtvis i Regeringsbyggnaden Rosenbad.
Samtidigt, några kvarter därifrån på Valhallavägen, sitter ett antal tjänstemän, vars löner bl.a. betalas av LKAB-vinster och ägarutdelning, i sina elfenbenstorn och tycker att ”fy vad de ska smutsa ner, såhär kan de inte få göra”. Man lägger in protester och anför besvär att miljön ska drabbas.

Som privatperson och boende i Norrbotten tar man sig för pannan och undrar vilken planet dessa tjänstemän bor på?

I mer än hundra år har gruvdrift i större skala bedrivits i Malmberget och i Kiruna. Under ett antal år var också gruvan i Leveäniemi (Svappavaara) aktiv, men lades i malpåse i samband med att världskonjunkturerna framtvingade detta. Nu håller man på att i sakta mak tömma den sjö som bildats i det gamla dagbrottet i Leveäniemi-gruvan för att återuppta driften och utvinningen av järnmalm. Allt fortskrider enligt plan och i anslutning till detta har provbrytning skett i Gruvberget (en fyndighet som ligger precis i anslutning till leveäniemigruvan och där man för flera hundra år sedan utvann koppar) liksom i närliggande Mertainen. Moderna provborrningar har visat att åtskilliga miljoner ton järnmalm döljer sig under marken på dessa fyndighetsplatser, som i sin tur kan generera arbeten och inkomster för staten i mångmiljardklassen.

Så nu jobbar LKAB enligt sina planer, målmedvetet för att skapa en tredje produktionsaxel utöver Malmberget och Kiruna. Snart sagt alla, om inte jublar så, ser med positivt intresse på LKABs planer och hoppas att de ska realiseras i denna landsända som plågats av arbetslöshet och utflyttning under flera decennier.

Då vaknar någon yrvaket på Valhallavägen, någon av medarbetarna på Naturvårdsverket har läst i morgontidningen att det statliga LKAB ska skapa nya arbeten och utöka gruvverksamheten i Norrbotten. Vid fredagskaffet i lunchrummet pratar man om detta och plötsligt är det någon som utbrister att ”va fan jag ska ju upp till Påsk och åka skidor i Lappandsfjällen, jag vill ju inte ha några smutsiga gruvor som stör min själsfrid”. Någon annan invänder att ”men vi har ju jättedålig miljö här i Stockholm – borde vi inte börja i den änden?”. -Trams säger avdelningschefen, miljön här kan vi ju inte göra nåt åt, det vet vi ju alla, men där uppe i ”Norrland” där kan vi sätta ner klackarna och visa vår makt.

Sagt och gjort, hastigt plitar man ihop en besvärsskrivelse och tar flyget upp till Luleå, hyrbil vidare till Svappavaara, där miljödomstolen har sammanträde angående den ansökan LKAB lämnat in. Byråkraterna från Naturvårdsverket kliver ur hyrbilen, lägger sin skrivelse på Domstolens bord och sedan tågar delegationen ut, sätter sig i hyrbilen och far tillbaks till Kallax/Luleå och flyger sonika tillbaks till Stockholm.

Om vi nu stannar upp där för ett ögonblick och tittar på hur många ton koldioxid deras snabbresa bidrog med i form av miljöbelastning. Flygplanet de nyttjar släpper ut många ton på sin resa till Luleå och tillbaks till Stockholm, partiklar, kolväten och koldioxid som hyrbilen släpper ut i den jungrueliga naturen är inte heller i linje med Naturvårdsverkets intentioner. Listan över negativ miljöpåverkan kan göras längre, men dessa exempel räcker för att visa det ”smarta” i Naturvårdsverkets agerande.

På sin egen hemsida prisar man sin egen makt och myndighetsutövande. Man slutar prisandet av sig själv med att påstå: ”I vårt uppdrag uppfattas vi som lyhörda, professionella och offensiva”. Snacka om en Narcissistisk vrångbild.

Om Naturvårdsverket verkligen menar något med sina högtravande floskler om att värna miljön, så är mitt förslag; -Förbjud all motoriserad trafik inklusive bussar i och kring Stockholm, speciellt då innerstan. Förbjud tunnelbanan nyttjar/drivs av elektricitet som utvunnits genom att förstöra/bygga ut de norrbottniska älvarna. Återinför cykelåkning till arbetet i Stockholm. Naturligtvis ska alla byråkrater på Naturvårdsverket föregå med gott exempel. Generaldirektören kan ju bli först i raden med nyinköpt cykelhjälm. -Men då invänder en vän till mig med ett gammalt norrbottniskt talesätt ”tomma lador behöver inget tak”, så han kan nog skippa hjälmen.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Snart jaktdags – sjöfågeljakt på Vitåfjärden

Vid en extrastämma beslöt man att tillåta jakt på byns vatten i enlighet med det förslag som de båda jaktföreningarna i byn enats om. Får lust att (i likhet med Gert Fylking som har för vana att på den årliga Nobelpresentationen av Litteraturpristagaren) utbrista i ”Äntligen”. Det har känts trist och meningslöst att motsättningar mellan jaktföreningarna har lett till att sjöfågeljakten omöjliggjorts tidigare.
Alltnog, nu råder consensus och vi får alla rusta oss för denna jakt, dvs vi som uppfyller kravet att tillhöra någon av kategorierna; 1. Markägare i Vitå, 2. Fast boende i byn 3. innehavare av giltligt arrende. Om jag minns kravspecifikationen rätt, så tillåts ingen gästjakt på byns mark o vatten.
Avtalet gäller för ett år och skall omprövas inför nästa års ordinarie årsstämma.

Under byastämman framlades ett tilläggsförslag,som antogs enhälligt, och innebärande att alla jägare ska kunna begära att få se andra jägares jaktkort och licenser i samband med jakt på byns vatten. Bra, på så sätt slipper någon gå och snegla misstänksamt på andra som tillhör den andra föreningen eller som man inte känner igen.

Nu hoppas undertecknad i all ödmjukhet att årets jakt i alla genrer (älg, sjöfågel, bäver, skogsfågel etc) ska kunna ske under iakttagande av ömsesidig respekt mellan alla deltagare, så kan vi kanske i vinter minnas den gångna höstens jakt med stort behag istället för med stort obehag.

Dessutom, det är mindre än fem månader till julafton med julklappar och glögg. Så låt oss tända ett ljus, istället för att förbanna det långsamt påsmygande mörkret.

Byaliv i Vitå

Äggtjuv?!

Våra 12 hönor brukar vanligen producera 3-6 ägg per dag. I och med att de varma dagarna började i maj så lät jag luckan vara öppen även under natten. Visserligen började tupp(jävl…) gapa redan vid 5-tiden på morgonen, men va fan.
Alltnog, ganska snart sinade antalet ägg som producerades till något enstaka per vecka. Vi skyllde det hela på att det nog var följden av det ändrade hönslivet de upplevde. Dessutom tycker de om att gå och sprätta runt på gården efter maskar och annat och det innebär mindre volym näringsämnen, vilket borde resultera i något mindre antal ägg per dag. så vi gav oss till tåls.

För en veckan sedan fick hönor o tuppar vara kvar inomhus till ca 11-tiden på förmiddagen då det synts flygande rovdjur i trakten.
Döm om min förvåning när vi släppte ut dem och fann 6 st prydliga ägg i en vrå av hönshuset. Så, då började vi skylla på skatorna, dessa smarta tjuvaktiga och fräcka fåglar, som ofta skräms iväg från gården när de är och tjuväter hönsmat som vi placerar i byttor på gården.

Idag fick vi så reda på hur det åtminstone i ett flertal fall går/gått till. Familjens rödsetter stod och höll på med något nergrävande arbete vid ett av våra nyplanterade fruktträd, så hon blev ivägschasad. Döm om vår förvåning när något vitt skymtade nere i gropen, halvt övertäckt av jord. Jodå, det var ett dagsfärskt ägg och plötsligt föll bitarna på plats. Vid något tillfälle har hon ”stått” för de hönsägg som vi hittat runtom på gården. Vårt beröm har hon slickat i sig den rackarn och så var det förmodligen hon som var den ”tjuvaktiga skatan”, en fyrbent rödhårig icke flygande setterhund.

Känner mig lite som Pettson och hans värld vid sådana tillfällen, men vi har ingen katten Findus utan hunden Maja.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

Tankar om hälsningsritualens betydelse

För några dagar, sedan vid ett  allmänt möte i byn fick jag anledning att reflektera över hälsningens betydelse.

Historiskt användes handslaget för att visa den andra parten att man inte nalkades med vapen i hand. Numera används ”tjena”, ”hej”, ”goddag” o liknande verbala uttryck på motsvarande sätt, ibland bara i form av en icke verbal handviftning eller vänlig nick mot mötande part.

Alltnog där satt vi och väntade på att mötet skulle ta sin början samtidigt som en del eftersläntrare anlände. Snart sagt alla hälsade på varandra med olika grad av familiaritet, man satte sig tillsammans i grupper för att markera tillhörighet eller bara för att det satt en kompis där.

Själv sa jag neutralt vänligt ”hej” till alla som kom och passerade mig, bland annat till två personer, far och son, som anlände vid olika tillfällen. Mitt ”hej” bemöttes med tystnad, de vågade inte ens (ville inte?) möta min blick utan gick som stenansikten förbi och satte sig tillsammans med sina kompisar.

Jag noterade lite förvånat hur kränkt jag kände mig, hur irriterad jag blev, över att de inte klarade av det mest elementära i ett samhälle nämligen att bejaka att man sett och ser andra personer som lever och bor i samma by. Tänkte på min gamla, numera avlidna mammas filosofi vid sådana situationer. ”Bry dig inte om att bete dig på samma sätt för då sänker du dig bara till samma låga nivå” brukade hon säga när någon betedde sig så urbota idiotiskt och med avsaknad av vanlig hyfs.

Att det inte var bara ett tillfälligt beteende, åtminstone från pappan, har jag fått ett antal bevis på då mina hej eller nickar vid passeringar, vid varje tillfälle bemötts med ett icke seende stenansikte eller med ett envist tittande ner i den sandlåda denne person vanligtvis befinner sig i, som om han trodde att om han inte såg mig så skulle jag inte finnas . Därmed manifesterar han ett i djupaste mening barnsligt beteende som, just det, barn brukar ta till för att visa sitt missnöje gentemot andra. ”Jag ser dig inte så finns du inte” är andemeningen.

Till de glädjande inslagen i dagens ämne för min filosofiska utläggning i hälsningens betydelse fick jag vid ett annat möte i en festlig byasammankomst, från två personer från ett ”annat familjeträd” och tillhörande ”det andra laget”. De hejade och vi hade ett långt och i bästa mening givande samtal om olika saker som kan skilja och förena oss människor som ändå bor i samma by.  Jag lämnade detta möte med en glädje och känsla av att det trots allt finns hopp och tankar om en positiv utveckling av den gemensamma byn trots att man i olika sakfrågor kan tycka olika.

Och du NN, även om du tittar ner i din sandlåda när jag passerar dig eller i andra sammanhang stöter ihop med dig, så tänker jag fortsätta säga ”hej” eller handvifta, för jag tänker vara större än det där småbarnssura beteendet att titta ner i backen när vi möts. Därmed faller ansvaret för ett möte oss emellan på dig och inte mig.

-HEJ!

Byaliv i Vitå

Sommarfest i Vitå

Inför årets sommarfest hade vi i styrelsen en diskussion hur vi skulle kunna aktivera byns ungdomar till att i större antal delta i föreningens sommarfest. En idé som kläcktes var att dela upp festen i två delar. Den första delen med mat, efterrätt och kaffe med lottförsäljning medan den andra i högre grad skulle rikta in sig på de ungdomligare intressena och umgängesformerna. Så beslöts och kassören fick till uppgift att söka anlita ett rock-n-roll band för musiken. Vid det senare insläppet skulle endast enklare förtäring erbjudas.

Igår, med början klockan sju på kvällen tog så festen sin början och ett drygt 60-tal medlemmar av olika åldrar intog sina platser vid de framdukade borden. Vi åt helstekt entrecoté med potatisgratäng och efteråt en jordgubbstårta. Under tiden ställde orkestern ”Replica” i ordning sin utrustning. Man kunde gissa vikten på en sten och de lfesta av de som deltog i denna tävling hade grovt underskattat stenens vikt på 5,4 kg.

Vid, eller strax efter, klockan nio började pubgästerna strömma till och uppgick i slutänden till ett 40-tal medlemmar utöver de som redan ätit. Stämningen, och för all del ljudnivån, var hög under hela kvällen. ”Sällskapare” minglade med ”jaktvårdsföreningens medlemmar” allt under städade former. Som ordförande i VFH kändes det bra att vi på så sätt kunde erbjuda alla byns boende en mötesplattform utan att jaktmotsättningar fick ta överhanden. Jodå, nog pratades det och framfördes synpunkter kring jakten, men inte i någon mån som förtog kvällens festllga inramning.

När ridån för festen föll klockan 01.00 och taklamporna tändes så kunde vi alla konstatera att det varit en bra fest i god anda och där alla som kommit verkade haft en trevlig kväll.

När orkestern packat ihop sina instrument och lokalen plockats ren på uppenbart skräp stängde vi och låste. Var och en gick eller cyklade hem till sitt eller blev hämtad av en anhörig.

Facit: En trivsam fest i tryckande värme såväl på insidan av deltagarna som i lokalerna och utomhus. Maten fick många goda omdömen liksom att orkestern var jättebra, tyckte de flesta – kanske ett framtida festkoncept har tagit sin början.

Nej, jag vann ingenting på lotteriet eftersom jag inte köpt någon lott. Hellre tur i kärlek än i spel – tycker jag, så varför chansa med spelande?! 😳