Nu är ”sällskapet” igång igen. Finns det då ingen ände på deras skrivklåda?

Eftersom hela upplägget är ett mischmash av felaktigheter och enögda betraktelser avstår jag från att plocka isär inlägget -jag nöjer mig med att belysa det hela ur ett etiskt perspektiv.

I sin senaste (sista?) betraktelse säger ”sällskapet” att;

”Ett flertal jurister som Sällskapet varit i kontakt har fastslagit att värdering och utdelning av tillgångarna inte har gått korrekt till. Man har bland annat kommit fram till att det enligt lag är så att arrendatorer med giltiga kontrakt och är antagna som medlemmar också ska vara med om delningen av tillgångar.”

Såvitt jag vet så kan inte deras ”jurister” fastslå att värdering och utdelning….” . Jurister de eventuellt rådfrågat kan möjligen anse något – som sedan en rättslig prövning verifierar eller falsifierar.

När det gäller turerna kring VVOt och dess upplösning, så har jurister på Länsstyrelsen, personer med särskild insikt i juridiken kring jaktlagstiftningen och viltvårdsområden, klart uttalat att upplösningen av Vitå Viltvårdsområde skett i enlighet med lag och rätt. Därtill har juristerna vid Förvaltningsrätten på alla punkter avvisat ”sällskaparnas” (där de biträddes av sina jurister)överklagan på Länsstyrelsens beslut. Så jag frågar mig vilka juridiskt kunniga man nu hänvisar till, eller är det något de avläst i kaffesumpen?

För mig framstår detta senaste inlägg, ”Del 5”, som ytterligare ett försök att smutskasta andra under egen föregiven (sken)helighet. Detta är mycket allvarligt och enbart avsett att skada den ”återhämtningsprocess” som pågår i byn.

Lilla laget avslutar sitt senaste inlägg med;

”Med detta som bakgrund har vi efter moget övervägande enhälligt beslutat att inte driva detta vidare till domstol. Ingen skulle vinna på det utom möjligen i prestige. Vi tror att det skulle skada byagemenskapen ytterligare och det är det inte värt.”

Mina synpunkter på detta trams är att istället för att fortsätta skriva saker som de facto vet skadar byagemenskapen, så anser jag att om de rådgivare (jurister?) ”sällskapet” påstår sig ha rådfrågat har stor trovärdighet, så ska de självfallet lägga in en stämning i allmän domstol eller lägga ner skitsnacket om andra.

Att fortsätta skriva skit i avsikt att desavouera företrädare för det forna VVOt på sätt som nu ”sällskapet” gör, samtidigt som man ”storsint” säger att ett domstolsprövning skulle skada byagemenskapen ytterligare, det är verkligen att aktivt fortsätta med att söka förstöra den gemenskap man säger sig värna om.

Om ni sällskapare inte fattar det så borde ni ”gå på toaletten och spola er ner”. Ett uttryck jag lånat av min chef för länge sedan, som på sitt ungerska sätt sammanfattade osakliga påhopp och rent svammel från några kringstående personer.

Här på vischan används ofta uttrycket om såna personer att de ”har inte alla hästar hemma” – så då förstår kanske även ni sällskapare hur ni uppfattas av omvärlden, när ni fortsätter er söndring.

EU betalar tillbaks en del av de ca 30 miljarder som Sverige betalat in i medlemsavgift.Detta sker i form av olika stöd eller riktade bidrag till olika grupper i de olika länderna. Av EUs länder utgör nettobidragsgivarna en synnerligen liten minoritet, Sverige, Tyskland och Nederländerna om jag minns rätt, alla andra är nettobidragstagare. Av EUs budget går ca 1/3 till jordbruket i EU-länderna. Stora länder som Frankrike lägger beslag på merparten av jordbruksstöden.

I egenskap av häst-och liten markägare lämnade jag för några år sedan in en ansökan om arealbidrag för den betesvall som hästarna använder.

Det första som hände var att  man från Länsstyrelsen skickade en bunt ansökningshandlingar med detaljerade kartor, där jag skulle markera vilka ytor det handlade om. Tämligen omgående såg jag att min mark var markerad såsom varande bidragsyta för en annan. Jag kontaktade då Länsstyrelsen för att uppmärksamma dem på denna felaktighet och fick då till svar att det var helt i sin ordning att någon annan hade angivit min mark som sitt bidragsberättigade område. Jag skulle få tillgång till stöd ur den ”nationella potten”. Jag påpekade då att det finns inga arrendeavtal för någon på mina marker varför jag självklart vill ha bidrag för min mark och inte från någon nationell pott. Normalt brukar jag betrakta mig själv som en lagom tjock och lagom klok person i mina bästa år, men i det här fallet övergick det mitt förstånd hur någon annan kunde få bidrag för min mark och jag skulle få bidrag för någon annans mark. Det gick inte att ändra på tingens ordning så det skulle bli att ta skeden i vacker hand och söka i enlighet med deras bestämmelser eller avstå, sades från Länsstyrelsens sida.

Nåväl jag skickade under protest in min ansökan och fick besked om att jag skulle få ca 1500 kr i bidrag. Så skedde och dessa utbetalades, men på hösten året efter fick jag ett brev från Länsstyrelsen där man skickat ut en gabardinkjol som hade besiktat mina bidragsägor och kommit fram till att det var åkermark och inte betesvall. Så nu återkrävde man bidraget eftersom det betalats ut på felaktiga grunder. Då gick min 64 Ampers-säkring och jag ringde upp och fick prata med chefen där jag undrade hur i helvete man kunde skicka ut en sådan inkompetent person som inte med egna ögon kunde se att marken var betesmark för mina hästar. Jodå han förstod nog vad jag sa, men enligt deras noteringar var det åker och inte betesvall det handlade om. Min förfrågan om det var gabardinbrallorna på Länsstyrelsen eller jag som bestämde användningen av mina marker harklade och hummade han sig generat igenom och beklagade tingens ordning, men nu var marken angiven som åker och inte betesmark. -Jamen, för fan sade jag, den här marken har inte varit åker de senaste 20-30 åren och mina hästar betar där alltsedan jag köpte fastigheten. Är det kartan eller verkligheten som gäller för er på EU-kansliet på Länsstyrelsen. Han beklagade alltjämt tingens ordning, när jag la på luren i fast förvissning om att jag snarast skulle betala tillbaks de 1500 kronorna och sedan ha så lite som möjligt att göra med Länsstyrelsens byråkrater i fortsättningen. Mycket skrik och lite hår som min gamla mamma brukade säga om såna här affärer.

I sökandet efter några andra handlingar råkade mappen med EU-bidragskarusellen hamna överst och jag tog mig en titt i den igen. Återigen kunde jag känna en ilska över storebrorsattityden som rådde (råder) på Länsstyrelsen och inom EU välla upp inom mig. De sätter sig hur enkelt som helst över den enskildes ägande- och nyttjanderätt och hävdar dessutom tolkningsföreträdet i alla frågor.

Någonstans får jag också Sovjet i tankarna inför det hela. Mina funderingar handlade och handlar alltjämt om inte det här vore något för Janne Josefsson och ”Uppdrag Granskning” för att genomföra en genomlysning av EU-bidragsverksamheten.

Min uppmaning till dig som markägare är – Kolla med Länsstyrelsen. Kanske är dina marker bidragsannekterade av någon som sitter i Stockholm och kvitterar ut arealbidrag för dina marker utan att du vet något om detta och utan att han/hon lägger två strån i kors. Lyckas han/hon bidragsstjäla ihop ca 200 ha så har de skaffat sig en god arbetsfri årslön från den verksamheten.

För oss som är födda på 1940-60 talet känns själva företeelsen ”sociala medier” lite konstlat och konstigt. Ta till exempel Twitter där man ska skriva något bra och viktigt – på 140 tecken!

När jag skriver: ”Det här är hur mycket bakgrundsmaterial, fakta och information liksom vad man tycker, menar och vill, som ryms i begreppet twitter. Man hinner knappt peta sig i näsan, så har tecknen tagit slut”. Så blir det mer än vad som ryms i twitters begreppsvärld. Det blir ingen roman av tegelstenskaraktär som ryms i dessa max 140 tecken utan tramsigheter och liknande. ”One liners” kallar de som gillar företeelsen, med korta kärnfulla budskap och uttalanden. ”Det är inte värt att skriva om det inte ryms på twitter” sa en annan aningslös.

Jag tänker på att det krävs flera sidor i en roman för att beskriva alla nyanser av en kärleksakt. På twitter blir det väl; ”vi knulla å sen såg vi på TV”. Inga grammatikaliska spetsfundigheter där inte – utan pang på rödbetan.

Jag kan förstå att politiker använder twitter som marknadsplats för sina budskap och tankar – de behöver inte kunna få ihop mer än en rad av icke sammansatta ord så är deras politiska plattform klar.

Ungdomar passar twitter också bra för, jag menar de har ju alltid svarat twittrigt.

Pappa frågar; -Hur gick det i skolan idag?  Svar från sonen: -uhuh bra

Pappa frågar; -Sa läraren något om vad ni ska ta med er imorgon? Svar från sonen: -eeh, nä.

För femton år sedan betraktades man av omgivningen som en tokskalle om man gick och pratade för sig själv. Nu gör var och varannan det, det vill säga man pratar med någon i mobiltelefon, konstant och om personliga saker som jag som bredvidstående eller sittande person absolut inte vill veta något om. Inte konstigt att så få värnar privatlivets helgd när så många är beredda att sitta ”på torget” och orera om den senaste killens förtjänster och tillkortakommanden. Samma gäller för bilförarna som man möter eller kör om/blir omkörd av, på väg till och från jobbet. Man skulle kunna tro att de lever i illusionen att de har 8 armar för en håller i mobiltelefonen och den andra försöker styra bilen samtidigt som de gestikulerar med den eller sitter och skriver ett sms.

Nä, mitt politiska budskap och motto ska bli;  Fram för mobilfria zoner där det är förbjudet att använda mobilen. -Men, så kommer jag på att det gäller ju redan på stora delar av Sveriges landsbygd. När såg ni senast en Vitå-bo gå och tala i mobilen på byn? Nä just det.  Men orsaken är inte avhållsamhet, utan stavas Telia, Tele2, Telenor, 3, mfl kommunikationsbolag.

I våra hem vill vi gärna ha möjlighet att kommunicera med andra via telefon och bredband men tele-bolagen påminner där mest om munkar (inte såna man äter); Allt det de uttrycker sägs basera sig på löften uppifrån – de lovar en himmelriket,bara man tecknar ett abonnemang, ett löfte som det snart visar sig att de har ganska dålig täckning för. Huvudsaken verkar, precis som munkens tonsur, vara att skapa illusionen om en fullödig täckning när man kikar lite på avstånd på det hela, men synar man det hela lite närmare så är det bara en mindre del som är täckt.