I Millenium trilogin av Stieg Larsson återkommer den kvinnliga huvudpersonen Lisbeth Salander ofta till begreppet ”konsekvensanalys” dvs vad händer om jag gör si eller så.

Jag tror att alla vi som läste om hennes ”advokat/förmyndare” som kränkte och sexuellt utnyttjade henne och fick uppleva när hon bokstavligt talat slog tillbaks och på egen hand ”tog rättvisan i sina händer”, sa YES ! Inte heller det faktum att hon ristade in på mannens bröst och mage att ”jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman ” tror jag fått läsaren att ta avstånd från Lisbeth . Vi som som läsare av boken och därmed fått se hela den otroliga kränkning hon utsätts för, har förståelse för hennes aktion och reaktion.

När det kommer till systematiska våldtäkter så kommer jag närmast att tänka på den s.k. Hagamannen i Umeå som under nästan 10 års tid höll många, många kvinnor i skräck och ångest för vad de kunde råka ut för. Tidningarna beskrev utförligt de olika dåd han utförde och när han så slutligen blev fast och ställd inför rätta var man med och skrev om det och även hans identitet exponerades.

Idag finns det de som systematiskt våldtar, skändar och kränker kvinnor här i Sverige, men bortsett från medier och personer som står Sverigedemokraterna nära så är det ytterst få ”på den andra sidan” som på motsvarande sätt  ställer upp för och stöttar henne som kränkts. För Hagamannen ville alla, rättsväsende, polisorganisation, domstolar och media ställa upp på brottsoffrens sida. När det gäller dessa kvinnor som i många, många fall skändats av en eller flera män som fått uppehållstillstånd,  asylsökande män eller ”ensamkommande barn”  och trots att det i flera fall finns fotografiska bevis för ogärningsmannens och ogärningsmännens brott, så står de ensam MOT samhälle, Polis och Domstolar.

Polisen skyller ifrån sig på ”svår arbetsbelastning och för lite personal” och liknande. Media nämner, i de fall personen ifråga dömts till ett straff att efter avtjänat straff ska gärningsmannen utvisas på kortare eller längre tid. För oss som allmänhet är det det i princip enda sättet att få någon information om gärningsmannens identitet.  I Hagamannens fall så serverades vi både bild och namn på  den helvite svenskfödde gärningsmannen Niklas Lindgren. För sina våldtäkter dömdes han till 14 års fängelse.

Vad gäller Polisens resursbrist så erinrar jag mig att en anmälan om pågående jaktbrott för en tid sedan innebar att flera polispatruller liksom polishelikoptern ryckte ut – då fanns plötsligt resurserna där!

Politiker och media i en, som det synes, ohelig allians förefaller ovilliga att kommentera och fördöma dessa illdåd då de i många fall utförs av asylsökande. Man vill helt enkelt inte spela främlingsrädsla, islamofobi och i förlängningen Sverigedemokraterna i händerna .

Kvar står den stackars kvinnan utan stöd från ett samhälle som säger sig bygga på rättstrygghet och vara ett öppet samhälle. Hennes enda möjlighet, känns det som, vore att göra som Lisbeth Salander, rista in sanningen om dessa män på deras bröst, envar till skam och andra till varnagel.

Vad leder då samhällets passivitet till? Konsekvensanalys!

Om man som enskild individ, kränkt och våldtagen inte upplever att man blir trodd eller att den man identifierat som förövare inte får något straff för sin gärning, vad händer då? När man på grund av bland annat en dålig eller bristfällig brottsundersökning och uppföljning, domstolen på grund av bristande bevisning/brottsundersökning tvingats frikänna förövaren och rentav betala denne ett skadestånd för att han suttit frihetsberövad, vad händer då?

Om kvinnan i förtvivlan över tingens oordning beslutar sig för att göra något som Lisbeth Salander gjorde, vilka rättsliga påföljder skulle detta leda till?

Min gissning är att hon skulle få fängelse i flera år och få betala ett ansenligt stort skadestånd till den hon märkte, trots endast ytliga skador på offret/gärningsmannen. Hennes ärr sitter djupt inristade i hennes själ för resten av hennes liv och skändningen leder inte till någon påföljd för gärningsmannen. Hur ska hon kunna gå vidare med vetskapen om att gärningsmannen gått fri och kanske rentav fått ett statligt skadestånd?

KONSEKVENSANALYS

Om inte samhälle och Regering/Riksdag skippar bull…t snacket och ickeagerandet, så är det lätt att inse att;

• Sverigedemokraterna ökar i nästa oponionsmätning med si och så många procent.  Enligt en nyligen redovisad oponionsmätning i tidningen Metro utfört av oponionsmätningsföretaget Yugov, så är Sverigedemokraterna just nu det största partiet i Sverige!
• Risk finns för framväxande av medborgargarden som tar lagen i egna händer
• Om vi inte ska behöva uppleva och se en Trumpifiering av Sverige till nästa val, så måste svenska politiker och svenska myndigheter även  börja ta problemen med de asylsökande och de med uppehållstillstånd som begår grova brott på allvar. Vi måste alla arbeta med att se till att återskapa trygghet och rättstilltro, annars är vi fortsatt på ett sluttande plan. Dessutom drabbar inget-göra-attityden i förlängningen alla människor med utländsk bakgrund som försöker leva som svensk i Sverige och göra rätt för sig gentemot lag och samhälle.

Jag är mindre rädd för det de onda gör än för de goda, som inget gör.

I det vanliga arbetslivet anställs man, om man har turen därtill, på en s.k. tillvidareanställning. Ofta betydde det förr att man jobbade fram till pensioneringen i det företaget.

Idag har vi ännu kvar denna anställningsform, men idag betyder det att du har jobb tills dess du hittar ett bättre (betalt) jobb eller tills dess att företaget varslar för att man i företagsledning och styrelse funnit att man kan producera ”din tjänst” mycket billigare i ett av jordens alla låglöneländer.

Därutöver finns det tidsbestämda anställningar och sådana som har karaktären av prestationsbaserade som exempelvis VD’ar för företag som har sitt jobb så länge de presterar i nivå med styrelsens krav.

Men även där finns det undantag.

Det jag tänker på i detta sammanhang är sportens värld och närmare bestämt ishockeyn i Luleås värld.

Bakgrunden är den att laget under innevarande säsong underpresterat på ett uppseendeväckande sätt. Detta trots att man har en stormrik sponsor som älskar hockey och ishockeylaget i Luleå. Han har lagt in många miljoner och förväntar sig naturligtvis att laget ska vara med och kriga i toppen av ligan.

Så är icke fallet. Raden av förlorade matcher, förluster i förlängning och sudden death börjar bli plågsam även för en perifer hockeyfan som undertecknad.

Det vanliga (”normala”) i sådana fall är att man sparkar tränaren på motsvarande sätt som gäller för VD i företag som underpresterar, men icke så i Luleå. För där har man/vi en tränare som heter Stefan ”Skuggan” Nilsson, en förutvarande stor spelare inom föreningen. Sportchef och ansvarig för spelarköp har till helt nyligen varit den förutvarande meriterade tränaren Lars ”Osten” Bergström. Den senare har man inom föreningen gett andra arbetsuppgifter och den förre står nu i begrepp att ta över Ostens förutvarande jobb. Till ”ny” tränare har man utsett klubbens hittillsvarande 2:e tränare.

För mig med ringa insikt i föreningen så förefaller det som om man oavsett prestation behåller sitt jobb/position inom klubben och inget nytt ”blod”, inga nya kvastar tillförs föreningen. Så ”sopningen” kan befaras bli precis som tidigare ”same procedure as every year James” som uttalas i den klassiska ladyn och betjänten sketchen.

Varför inte använda några av klubbens miljoner för att anskaffa en tränare utifrån, gärna utanför ankdammen Sverige. Vi har alldeles för många tränare som roterar mellan klubbarna idag och tillförseln av nya idéer och spelupplägg för att utveckla hockeyn är minimala.

När jag var i mina pojkår hade ishockeyföreningarna i Kiruna (IFK och AIF) varsin kanadensisk tränare och den ena hette Mike Masur (om jag minns rätt). Hans mantra var ”two hands on the club and the puck on the ice”. Själva det faktum att man anställde tränare från det legendariska hockeylandet Canada och som dessutom tränade såväl A-laget som åtminstone en del av pojklagen, var mäktigt för en yngling som undertecknad. Det tillförde dessutom respekt hos motståndarna när Kiruna-lagen for ner till kusten (som vi sa) för att ”spöa skiten” ur Bodens och Luleås hockeylag. Kirunaspelare var hårdvaluta såväl nationellt som internationellt.

Idag kämpar man i Kirunahockeyn inte längre i hockeyns finrum utan harvar i spelet mellan gärdsgårdsserierna och strax under SHL (svenska hockey ligan). Orsaken till detta skulle kunna fylla många filosofiska artiklar, men det får bli en annan historia.

För att sammanfatta så är min åsikt att;

Man, till skillnad från det vanliga arbetslivet med trygghetslagar, inte bör skapa och tillämpa detta förhållningssätt inom elitidrottsrörelsen, där man först, i likhet med VD’ar i produktionsbolag, argumenterar för det självklara i att man måste ha (höga) löner utifrån aspekten att man saknar anställningstrygghet. Sedan, när man misslyckas så förefaller det som om man, inom åtminstone Luleå Hockey, i praktiken tillämpar just sådan anställningstrygghet för de funktionärer som inte kan prestera/leverera, de omplaceras på andra posiotioner inom hockeyföretaget, men bibehåller sitt inflytande på föreningens och lagets prestationer. Får de också bibehålla den riskbaserade lönen efter omplacering så är detta i längden till men för hockeyn/idrotten.

Under alla år har vi i Sverige haft en i omvärldens tycke generös invandringspolitik och jag känner allmänt en sympati med denna. Under de senaste åren har vårt land blivit målet för en , som det känns, oändlig ström av flyktingar/immigranter/arbetssökande som består  av  en stor andel människor som kanske mer korrekt borde kallas ekonomiska/ekologiska flyktingar och som söker sig en ny trygg tillvaro bort från krig, korruption och svåra levnadsförhållanden. Likt Karl-Oskar och Kristina i Boken ”Utvandrarna” av Wilhelm Moberg. Dessa människor, välmotiverade och ibland välutbildade och som anländer familjevis, känner jag alltjämt en stor empati för och engagemang gentemot när de vill inlemmas i det svenska samhället för att leva som vi, jobba som vi och bejakar de svenska lagarna och vår kultur.

Därutöver finns det en icke oväsentlig del som kommer från  länder i tredje världen ofta analfabeter och okunniga om den västerländska livsstilen och den västerländska kulturen och våra lagar. I deras länder har kvinnor en mycket tillbakahållen plats, som för 150-200 år sedan i Sverige. Tvångsäktenskap är vardag liksom könsstympning av döttrar och söner där framförallt den på flickor är både farlig och i dess verkliga bemärkelse stympande. Polygami, fleräktenskap, liksom barnäktenskap är vanliga, för att inte säga regel. Inför dessa förhållanden står svenska samhället, svenska lagar och statliga och kommunala tjänstemän handfallna. Dessutom bär migranterna med sig en s.k. hederskultur innebärande att döttrar i familjen har ingen egen handlingsfrihet. Överträdelser kan i yttersta fall innebära att de blir mördade av sina bröder, fäder eller andra manliga släktingar. Äktenskap mellan kusiner är inte ovanliga liksom att äktenskapen görs upp genom förhandlingar mellan fäderna.

I Sverige är barnäktenskap, könsstympning, våld mot barn, fleräktenskap/polygami förbjudna. Att ha samlag med och  göra barn under 15 år gravida, betraktas i strafflagen som våldtäkt på minderårig och ger/ska ge flerårigt fängelsestraff.

I beskrivna fall så är den generella attityden från svenska myndigheters, statliga och kommunala tjänstemäns sida att man tittar åt annat håll, för om man inte ser problemet/lagöverträdelsen, så finns den inte !?

Sedan kommer det, förr i rännilar och under år 2015 en strid ström av, framförallt unga män som påstår att de är under 18 år, av myndigheterna karakteriserade som ”ensamkommande barn”.  Där uppstår flera problem för mig när det handlar om min empati för och tilltro till deras påståenden. I alla andra tillfällen i livet måste man kunna beledsaga ett ålderspåstående med ett giltligt ID-kort. Exempelvis när man köper sprit, måste man på det statliga monopolet vara beredd att visa legitimation vid minsta tvivel hos kassören om att man inte uppnått 20 års ålder. Bra tycker de allra flesta, åtminstone de som inte är under 20 år.

När det gäller de s.k. ”ensamkommande flyktingbarnen” blir plötsligt bevisbördan den omvända dvs samhället måste söka leda i bevis att den enskilde person som påstår att hen är yngre än 18 år inte är det utan att hen i själva verket är 18 år eller äldre.

Jamen, invänder du kanske, det är väl bara att kolla hens ID så ser man ju hur gammal personen är. Fel, fel, fel! Personen ifråga har rest över stora delar av världen, tagit sig genom länder där man inte ens får komma in utan ID-handling. Men när denne anländer till Sverige så saknar hen såväl pass som giltligt ID. Jamen hur är detta möjligt tänker du? Svaret, det är inte möjligt, dvs det är möjligt på så sätt att denne person gjort sig av med sina ID-handlingar i samband med att hen anländer till Sverige och Simsalabim så står alla portar öppna för denne; ett boende med alla bekvämligheter på ett hem för ensamkommande barn, skolgång i enlighet med uppgiven ålder, man klär och föder personen.

När sedan dessa ”ensamkommande barn” enskilt eller i grupp genomför våldtäkter på kvinnor/flickor/andra flyktingbarn så står staten och rättvisan där med ”Svarte Petter” bakbundna av svensk lag som inte förutsett att sådana saker ska kunna hända, man anade ju inte att folk skulle dels bluffa om sin identitet, ålder och avsikter när de söker asyl i Sverige och dessutom ställa till med grov kriminalitet. På vår näthinna och i vårt medvetande finns alltjämt de finska barn som kom vandrande in i Sverige när Finland blev anfallet av dåvarande Sovjetunionen, barn som kom i det dom gick och stod i. Svenska hem och det svenska folkets famn öppnades för dessa barn. En del av barnen blev så rotade att de efter kriget inte ville återvända hem till Finland.

Idag kommer en stor del av dessa ”barn” från Afghanistan och Somalia. Personer, som i många fall när jag ser dem leder till en övertygelse hos mig om att det inte rör sig om barn utan vuxna, mina tankar baserar sig på iakttagelser om deras utseende, många har diger skäggväxt och en vuxen mans kropp, ett  sätt att vara gentemot andra och övriga beteenden som starkt skiljer sig från beteendena hos de som verkligen är under 18 år.

När man sedan läser om och förstår att dessa s.k. barn inte kan dömas och lagföras, efter att de utfört grova brott, en dom i högsta domstolen förhindrar åklagare och rättsvårdande myndigheter att söka fastställa den åtalades ålder för att bereda denne en för hens ålder avpassad påföljd, då känns det som om säkringen går för mig. Om samhällets enda lagpåföljd är vård av sådant kriminellt slödder så hamnar jag i situationen att jag börjar tvivla på vårt svenska samhälle som ett rättssamhälle.

Inte nog med att de bluffar sig fram till en synnerligen positiv särbehandling vad gäller mottagande och samhällsbehandling, de skrattar åt och pissar på det svenska flata samhället. Förmodligen kommer de att söka förbli under 18 år för resten av sitt liv, för då är ju alla samhällets plikter och skyldigheter öppna för dem och inga krav eller påföljder kan läggas dem till last.

Då kanske du invänder att det förefaller ju fullständigt horribelt det hela.

Ja, det tycker jag med och valda delar av vårt svenska samhälle. Man har i detta ärende så smått börjat göra olika studier av dessa ensamkommande med hjälp av medicinska metoder där man bland annat mäter tillväxtzoner i handleder utifrån en kunskap om hur dessa korrelerar till ålder. Flera andra metoder för att fastställa en persons ålder finns, men de kämpar med att de blir ifrågasatta av den politiskt korrekta delen av samhällskroppen. Själv har jag svårt att förstå logiken och konsekvensen i att man överhuvudtaget spelar med i den ensamkommandes spel. Det borde vara självklart att den som hävdar att hen är under 18 år också ska kunna styrka detta, om inte annat så efter hänvändelse till det land som denne kom från och dess myndigheter. I annat fall så ska denne betraktas som vuxen. För om man varit så försigkommen  att man tagit sig genom flera länder ensam, så borde man kunna klara av att leva i Sverige, medan ens asylansökan behandlas, som en vuxen.

Den svenska staten måste ha såpass kurage att man avkräver alla som söker asyl eller uppehållstillstånd en giltlig ID-handling enligt principen ”no tobacco no hallelujah” dvs om man inte har ID så kommer man inte in i Sverige – punkt slut. När så på sätt och vis har skett, det uppenbarades för politiker när de till slut insåg att värt välfärdssamhälle stod inför en systemkollaps, så ackompanjerades det av en gråtande politiker tillika vice statsminister, som konstaterade att ”vi kunde ju inte förutse dessa konskevenser”.

Men nu invänder ”vän av ordning” att Sverige har ju ett ID-tvång om än tillfälligt, så vad bråkar du om!?

Javisst är mitt svar men hur hanterar vi de 100-200.000 människor som redan finns här och som saknat ID-handling när de kom? Av dessa under år 2015 inkommande av ensamkommande barn, 35269 st, var kanske 25-50%  18 år eller äldre. Om man ser statistiken för år 2016 så var det 2095 st (dvs mindre än 10% av antalet året dessförinnan) ensamkommande barn) och då hade man åtminstone under en del av året infört legitimationskrav.

Jag har läst beräkningar där man räknar med att varje ensamkommande barn kostar stat och kommun 1-2 miljoner kr/år. Om man räknar med att var fjärde ensamkommande barn i själva verket var vuxen under år 2015, så är merkostnaderna för dessa uppgivet ensamkommande barn för oss alla  här i Sverige mellan 8,8 och 17,6 miljarder kronor per år under åtminstone åren 2015/2016 – 2018/2019. Om man istället kunde lägga dessa medel på skola, vård och omsorg skulle vi dels ha råd med en bra mat på ålderdomshem, fler lärartjänster, fler sjuksköterskor i vården.

Till alla dessa kostnader måste man också lägga den ökande misstänksamhet och undertryckta raseri som den svenska flatheten bygger upp hos vanligt folk gentemot de som ”seglar under falsk flagg som ensamkommande barn” liksom den, förhoppningsvis, minoritet av genuina ensamkommande flyktingbarn som inte sköter sig, går i skolan osv och inte vill leva och göra rätt för sig i det svenska samhället. Min enda slutsats är att vi (det vill säga myndigheter och stat/kommuner) måste försöka hitta sätt att skilja ”agnarna från vetet” och lagföra kriminella och sedan utvisa dessa efter avtjänat straff liksom att inte acceptera barnäktenskap, könsstympning, hedersmord mm mm.

Jag tror att varje svensk man och kvinna känner empati, vänlighet och är beredd att ställa upp för genuina flyktingar/sådana som vill leva och fostra sina barn i enlighet med svensk lag och svensk kultur och där deras särart kommer att tillföra och berika den svenska på ett gott sätt.

Idag känner sig många, precis som jag, enbart lurade och förbannade över den svenska flatheten och dumheten, som sannerligen är monumental.

2017-02-05: Uppdatering av mitt blogginlägg exempel taget ur Expressen  apropå rättsfall där asylsökande s.k. ”Ensamkommande barn” hamnat i rätten. Notera hur Högsta Domstolens dom den från januari 2016 förhindrar framtida kontroll av påstådd ålder – sjuk dom enligt min uppfattning;

ÅLDERSBEDÖMNING I RÄTTEN
9 SEPTEMBER 2015.
Våldtäkt vid utsiktsplatsen Fåfängan, Stockholm. De misstänkta gärningsmännen är asylsökande med mycket oklara identiteter. När deras fingeravtryck skickas till Interpol sänds en träfflista tillbaka med ett tiotal olika namn i åldrar mellan 13 och 33 år. Det visar sig att killarna bott i flera länder, sökt asyl under ett stort antal identiteter och tidigare misstänkts för andra brott i Sverige. Eftersom åldern inte kan fastställas döms de till sluten ungdomsvård. Senare hittar Marocko ett dokument som kan bevisa att den mest drivande i våldtäkten är en marockansk medborgare på 21 år. Högsta domstolen väljer att inte bevilja resning.

10 NOVEMBER 2015.
Grov misshandel, Stockholm. En tonårstjej knivskärs i ansikten efter att ha avvisat en invit från en kille boendes på HVB-hem. I rätten hävdar den misstänkte att han är 16 år. Fallet prövas i tre instanser. Högsta domstolen beslutar till slut att tandröntgen får användas och att mannen därmed kan antas vara minst 21 år.

25 JANUARI 2016.
Dråp på Alexandra Mehzer, 22, Mölndal. En boende på ett HVB-hem knivhugger Alexandra Mehzer, som jobbar på boendet, till döds. Mannen hävdar att han är 15 år. Åklagaren beställer en tandröntgen som visar att gärningsmannen är 21,4 år och han döms till rättspsykiatrisk vård som åtminstone över 18 år.

18 JANUARI 2016.
Stöld, Stockholm. En kille har i sin asylansökan uppgett att han är 17 år men i samband med rättegången i tingsrätten påstår han att han bara är 14 år och därmed inte straffmyndig. Han misstänks dessutom för flera nya brott. Rätten vill få rätt att göra medicinsk åldersundersökning men efter många prövningar beslutar Högsta domstolen att undersökningen inte får göras för att ta reda på om någon är straffmyndig.

24 OKTOBER 2016.
Fem gärningsmän döms för att ha våldtagit en yngre pojke i Uppsala. Flera av dem säger sig sakna identitetshandlingar. Då en av de tilltalade i rätten hävdar sig vara yngre än Migrationsverket registrerat honom som döms han som 17-åring.

Efterord: Min slutsats om den svenska flatheten och monumentala dumheten har på intet sätt minskat när jag läst detta  – tyvärr.