Den generation som jag själv tillhör är den generation som kanske mest av alla fronderat mot den befintliga samhällsstrukturen och som präglades av protest mot det konsumtionssamhälle och  den välståndsfascism som frodades i efterkrigstidens 50- och 60-tal. Ungdomar protesterade genom att låta sitt hår växa, ser fördjävligt ut tyckte farsan,  och frångick den obligatoriska kostymen på helgens dans och uteaktiviteter.

Beatles tog första steget med ett långt hår, men alltjämt de första åren spelade de i proper kostym. Sedan kom Rolling Stones med sin rårock och sina droger. Robert Zimmerman, en amerikansk poet som kallade sig Bob Dylan, sjöng med sin speciella nasala röst om tidens tankar. Stora musikaliskt och sexuellt frisläppta festivaler genomfördes i Monterey och  Woodstock som de mest kända, där hundratusentals ungdomar samlades i flera dagar för att lyssna på tidens musik och leva ut sina behov av olika slag.

Igår samlades hela den svenska och en del av den internationella samhälls- och kultureliten till prisutdelning och fest i Nobelstiftelsens regi och i enlighet med Alfred Nobels testamente. Frånvarande var Bob Dylan, mottagaren av Nobels litteraturpris, men han representerades av en person som läste upp hans tack för att de tilldelat honom priset.

För mig känns det tudelat med Bob Dylan som pristagare, att välja honom framför så många andra, som haft mycket stort inflytande på sin samtid. Att ge Bob Dylan priset känns mer som en ”liftime achievement award” dvs som ett tack för hans långvariga och alltjämt varande musikaliska och poetiska engagemang. Tudelningskänslan beror på att vid den tid när Bob Dylans sånger och poesi spreds över världen så var det i stora stycken en protest mot det befintliga etablissemangssamhället, kriget och vår kollektiva oförmåga att skapa en bättre värld och nu år 2016 så tilldelar samma etablissemang honom den finaste litterära utmärkelsen som finns, medan det alltjämt mullrar av kanonader runtom i världen.

Jag förstår att han inte ville/kunde stå på den röda mattan och ta emot litteraturpriset, för man behöver bara se sig om för att inse att det finns många långt mer meriterade för just detta pris. Däremot så är hans ”blowin in the wind” från år 1963 alltjämt mycket aktuell och pekar ett anklagande finger på makten och etablissemanget som bara tittar på eller rentav eldar på alla krigshärdar som brinner runtom i världen. Så om man skulle ha gett Bob Dylan Nobels Fredspris så vore det både rätt person att ge det till och, tror jag, skulle han ha närvarit för att emotta priset i Oslo. Tyvärr är det ju så att den Norska Nobelstiftelsen vid ett flertal tillfällen utdelat detta pris på ett långt mer antitestamentsligt sätt än det som Svenska Akademien gjort i årets tilldelning.  Vem minns inte när Henry Kissinger och Le DucTho delade på Nobels Fredspris efter det att man slutat mörda varandras soldater och civilbefolkning i Vietnamkriget.

Så om man ska betygsätta årets Nobelpris i litteratur, som numera är vanligt med tummar upp, så ger jag två tummar upp för Bob Dylan och fem tummar ner för alla krigsmånglare som fått Nobels Fredspris.

Läste en intressant betraktelse av en utrikeskorrespondent som jobbar på frilansbasis för Expressen (av alla tidningar), som heter Magda Gad. Hon ställde frågan varför man inte pratar om rehabilitering av Breivik (massmördaren på Utö i Norge), när man i allvarliga ordalag pratar om denna handlingsplan för återvändande massmördare från IS, som har svenskt pass/uppehållstillstånd och som varit och stridit för IS. Hon ställde också den retoriska frågan om det är så att norska barn och undgomar som mördades av Breivik är mer värda än de Irakiska/Kurdiska mfl folkslags barn som kallblodigt mördats av IS-mördare. Krigare kan man inte kalla dessa personer som visat sig så fullständigt sakna empati och samvete , liksom att kriga enligt de normer som faktiskt finns på papper och som större delen av jordens länder skrivit under på. Både vi i västerlandet lever efter dessa hrigets lagar vilket också, enligt vad sagts mig även gäller för muslimer. Den internationella domstolen i Haag lagför och dömer krigsförbrytare och för flera krigsförbrytare från de senaste decennierna har så skett, bl.a. från inbördeskriget i det forna Jugoslavien.

Det svenska samhället , som det demonstrerats gång på gång, består tyvärr av ett antal tongivande aningslösa personer, som utifrån vårt normsystem tror att allt beror på omständigheter och ”en trasig barndom”, som man med rätt pedagogik kan komma till rätta med..

Min reflektion när man på allvar diskuterar en rehabilitering av IS-mördarna är vem som skulle vilja bo i lägenheten intill dessa ”rehabiliterade” mördare, vilken mamma och pappa som flytt hit och fått familjemedlemmar kallblodigt avrättade, för att de inte delade IS politik, innehade en mobiltelefon eller försökte fly från IS-kontrollerat område, hade fått någon nära anhörig flicka eller kvinna  tagen som sexslav av IS-mördare, vilken av dessa skulle ha ”förståelse” för förövarna av dessa ohyggliga dåd.

I vissa mycket speciella fall måste ett samhälle försvara sig mot sådana person/sådant avskum genom att låsa in dem för resten av deras liv, utan möjlighet för dem att få komma ut igen i samhället. Vi gör det/har gjort det för människor som på ett överlagt sätt tagit livet av andra. Själva det faktum att många av IS-mördarna är relativt unga ”radikaliserade” personer utgör, menar jag, inget skäl att frångå livstidsstraffet. I mina mörkaste stunder kan jag tycka att det vore rimligt att låta rättskipningen ske i de länder där brottet skett, vilket i flertalet fall skulle betyda att IS-personen skulle få samma påföljd som han (eller hon- för sådana finns också) dömt andra till i inom IS-kontrollerat område. Vi lever emellertid i en rättsstat här i Sverige och jag bejakar vårt rättssystem, vilket innebär att vi inte utlämnar folk till annat land om den åtalade riskerar dödsstraff i detta land.

Rimligt vore att även att uppspåra och döma/spärra in de personer i Sverige som ligger bakom IS-rekryteringen. Enligt många källor finns /det en överrepresentation av muslimska präster/imamer och kretsarna kring olika moskeer bland dessa. Jag inser att det kan vara svårt att bevisa dessas inflytande på ”radikaliseringsprocessen”, men att samhället bör ändå agera kraftfullt för att försöka lagföra dessa, även om man kanske bara genom indiciebevisföring finner att de har agerat för att skapa nya IS-mördare.

Dagens fundering så här med julen och dess glädjebudskap om Jesus födelse för drygt tvåtusen år sedan, som nu är i annalkande.

Om nu Gud och Allah är samma gestalt, hur kommer det sig då att Guds ”enfödde son” Jesus inte predikar samma budskap som sin far?

-Hur tänker du då, kanske du frågar?

Jo, mina funderingar tar fasta på deras olikheter i synen på människan. Gud, åtminstone i Gamla Testamentet och dess Moseböcker, som jag tagit del av, medan jag endast kan hävda hörsägen vad gäller Koranen, men i båda dessa uttolkningar av Guds/Allahs ord så förordas hämnden och synen att kvinnan är mannen underlägsen. Detta samtidigt som sonen Jesus Kristus agerar skyddande visavis de utsatta gentemot de som anser sig ha tolkningsrätt hur man ska tillämpa ”Guds Lagar”. Jag tänker då bland annat på tillfället då han yttrade ”den utan skuld kastar första stenen” en oändlig visdom uttalad som ett skydd för den utsatta kvinnan, liksom avslutningen på situationen med yttrandet till kvinnan som anklagats för äktenskapsbrott att ”gå och synda inte mer”. Vart den andre syndaren, mannen, tagit vägen framgår inte i denna liksom snart sagt inte i några andra historier. Kan inte män enligt Gud/Allah göra sig skyldiga till äktenskapsbrott? Eller, har Gud/Allah gett alla män fribrev att begå äktenskapsbrott?

I dagens samhälle, speciellt på den del av klotet där människorna  ibland av ”gammal vana” bekänner sig till Kristendomen, tillämpar vi alltjämt såväl i lagstiftning som i vårt sätt att vara, ett kristet synsätt som understryker att alla människor har lika stort värde oavsett kön eller sexuell läggning. Vi förordar förståelsen och förlåtelsen som ledstjärna för vårt handlande, liksom barmhärtigheten och medmänniskokärleken, allt i Jesus anda och mer än 2000 år efter att han förråtts och avrättats.

Mot detta ställs den tolkning och tillämpning av Guds/Allahs lagar, där öga för öga förordas och tillämpas som rättsskipningsmodell. För mig innebär detta ett återgående till den mörka medeltiden här i Europa då, med den katolska och även i viss mån den lutherska kyrkans välsignelse och som pådrivare/dömande instans, människor behandlades på ungefär samma sätt som i de nuvarande Islamska länderna.

Land ska med lag byggas

-Hur menar du då och efter vilka lagar?

Om vi börjar titta på de gamla lagar som vanligtvis kallas för Mose lagar, dvs den lagtext i Gamla Testamentet vi läst att han fick av Gud nerskriven på stenar för mer än tvåtusen år, liksom de i huvudsak liknande lagar som Mohammed på slutet av 500-talet sägs ha mottagit av Gud/Allah, så förordar dessa ett synsätt och lagtillämpning som speglar det dåtida samhälle de var skrivna i. Mot den bakgrunden blir det svårförståeligt att dessa rättesnören alltjämt ska få företräde. Jag menar många av förbuden som skildras i Gamla Testamentet liksom i Koranen,till exempel att vi inte ska äta griskött eftersom det är ”orent” stammar ur en iakttagelse att ofta när man ätit griskött så blev man våldsmat sjuk av trikiner som fanns i köttet. Vad man inte på den tiden visste var varför och hur det gick till när man blev sjuk, men konsekvenser vid trikininfekterat kött hade påtagligt åskådliggjorts, så då förbjöd man helt enkelt och konsekvent ätandet av detta kött. Idag, eftersom vi har veterinärmedicinska sätt att kontrollera griskött, så betraktar vi inte det som farligt/orent. På samma sätt är/var det med kvinnans plats i familjen/samhället som var betingat av hennes reproducerande egenskaper (man ville försäkra sig om att ingen annan hanne varit och parat sig med ens hona) och hennes status och funktion som familjens sammanhållare. Mannen framskaffade ”maten på bordet” och hus över huvudet, kort sagt trygghet för familjen.

Idag i vårt västerländska samhälle har snart sagt alla förutsättningar för detta åldriga/föråldrade synsätt satts ur spel. Vår kärnfamilj sådan den en gång var finns inte mer. Kvinnorna och männen far hemifrån för att utbilda sig och arbeta på annan plats än de fötts och växt upp i, familjeförhållandena kan se ut på en mångfald sätt kvinna-man, kvinna-kvinna, man-man, ensam man, ensam kvinna mfl konstellationer. Barn föds inom och utanför äktenskapet utan att det betraktas som syndigt (nja katolikerna anmäler skiljaktig mening där). Kvinnorna kräver, med rätta, ett lika stort utrymme i samhället som männen och stöds av lagstiftningen. Alla förväntas ”dra sitt strå till stacken” oavsett kön och sexuell preferens och barnen, både pojkar och flickor, går i skolan i nio års obligatorisk skolgång. Sammanhållande, här i Sverige, är det svenska språket och den svenska lagstiftningen liksom det som kallas vår svenska kultur som mestadels består av oskrivna lagar vars tillämpning man förväntas kunna och bejaka.

Vi anser att vi lever efter de rättesnören som Jesus levde efter och förordade för människorna femhundra år före Mohammed.

Min fundering blir då: hur hanterar vi/bör vi hantera och förhålla oss i dagens samhälle till de motsättningar och spänningar som uppstår när de olika tillämpningarna av Guds/Allahs Sharialagar och kulturella yttringar kommer i konflikt med de kristna värderingarna och dess tillämpning som avspeglar sig i våra västerländska lagar som tillskapats genom en process över tvåtusen år och som förvandlats och omtolkats i omgångar genom seklernas lopp för att utmynna i dagens lagstiftning och rättskipning. Detta i kontrast till den lagstiftning som profeten Mohammed sammanställde och som, om jag förstått det hela rätt, alltjämt strikt tillämpas i de länder som har Sharialagar. Vad sker när de kommer till/möter dagens västerländska samhälle?

Om denna konflikt och vem som ska ha tolkningsföreträde i detta fall, talas väldigt lite. Vi i det västerländska samhället, om jag ska försöka sammanfatta det grovhugget, tillämpar i huvudsak två alternativa förhållningssätt visavis denna problematik, där man på ena sidan kraftfullt fördömer Islam och ser det som ett stort hot mot vårt samhälle och våra värdenormer. Den andra sidan avstår från varje form av ifrågasättande och på sant kristet sätt vänder man hela tiden den andra kinden till. Det den första gruppen bryter mot är förståelsen och icke-dömandet medan den andra gruppen inte ser, hör eller talar om eller gör något aktivt för att komma tillrätta med konflikten eller dess problematik.

Vad ska då ske, vad måste ske?

Sedan något tiotals år finns det ett konstant tryck på snart sagt hela det västerländska samhället från folk i framförallt mellanöstern och andra krigshärjade områden i världen. Inte minst Sverige ha fått ta emot en för vårt förhållandevis lilla land, mycket stor tillströmning av människor från dessa områden. Detta har skapat mycket stora problem, spänningar och utmaningar på och i hela samhällsstrukturen.

För att inte våra västerländska samhällen/länder under trycket av den massiva invandringen ska kollapsa eller sönderfalla i en arkipelag av olika subkulturer som lever inom samma stat, men inte tillämpar samma lagar, norm- och värdesystem, måste vi hitta förhållningssätt som integrerar och omsluter de nya invånarna från andra kulturer.

Det måste i Sverige, för att på kort och lång sikt skapa en förståelse och vilja bland svenskar att välkomna och integrera nykommande, innebära att samma krav ställs på dessa nykommande som idag ställs på varje svensk, Sådana förhållningsregler innebär bland annat att;

• Alla måste förstå, tala och kunna skriva på svenska.
• Alla måste bejaka svensk lagstiftning och grundläggande värdenormer även när de hamnar i konflikt med den inkommande personens tidigare kulturella och lagliga kontext. När eventuellt tidigare efterlevna lagar och förhållningssätt kommer i konflikt med svenska lagar och kulturella normer, så gäller den svenska lagen och det normsystem som finns här. Detta kan exempelvis innebära att man hälsar på varandra genom att ta den andres utsträckta hand oavsett det är en man eller en kvinna som sträcker ut handen. På motsvarande sätt förväntas vi ju hantera kulturen exempelvis vid ett besök i Saudi Arabien
• Varje inkommande person ska bejaka sin beredvillighet att införlivas i vårt land.
• Vi måste lagföra och straffa de som förbryter sig mot svensk lag, oavsett vilken kultur förövarna tillhör(-de). Tillhörighet till ett tidigare kulturellt sammanhang utgör således ingen orsak till att man ska få bryta mot svensk lag.
• Alla/Kvinnor ska kunna gå tryggt och oantastade och klädd på det sätt hen själv vill, var som helst i vårt samhälle, utan att bli betraktad som lovligt byte för uppdämda lustar.
• De som genom grova brott eller upprepade brottsliga händelser visat att de inte vill leva efter svensk lag ska självfallet förlora sitt uppehållstillstånd och snarast efter avtjänat straff utvisas till sitt ursprungliga hemland med livslångt inreseförbud till Sverige.
• Människor som saknar legitimation ska endast i synnerliga undantagsfall tillåtas komma in i Sverige.
• Istället för att som nu rusta personer från topp till tå utan motkrav, bör vi låta dessa få ta del av förmånliga startlån som sedermera ska återbetalas.
• Placera ut alla inkommande  efter de lokala behov som finns och som kan ställas till förfogande, allt med vårt lands bästa i avsikt. Vi måste tillse att var och en snarast får ett första praktikjobb, efter det att man intervjuat var och en och därigenom fått kunskap om deras förutvarande kunskaper och arbetslivserfarenheter. Människor som inte vill ta anvisat praktikjobb ska, på samma sätt som nu sker för ”ursvenska” medborgare, fråntas statligt och kommunalt underhållsstöd.
• Prioritera uppehållstillstånd för familjer framför ensamkommande personer.
• Under tiden fram till det man erhåller svenskt medborgarskap ska rätten till fri sjukvård inskränka sig till akutsjukvård.

På samma sätt som dåtidens lagar var avsedda för dåtidens samhällen så skulle man kunna se ovanstående punkter som några av vår tids stentavlor/rättesnören.

Under ett antal år, fram till för ca 15 år sedan ingick jag i en organisation CBÖN (CivilBefälhavaren Övre Norrland, vill jag minnas att förkortningen stod för) som hade till uppgift att på drygt 50% av det svenska territoriet fungera som laglig Regering, för det fall att Sverige skulle bli angripet och delvis ockuperat. En väl fungerande organisation som kostade svenska staten mycket små summor, något tiotals miljoner per år.
Organisationen samövade regelbundet med såväl försvarsmakt som det civila samhällets viktigare infrastrukturdelar. Vi var beredda att hantera snart sagt alla katastrofscenarier med kraft och duglighet.
Denna fungerande organisation var rimligtvis en vagel i ögat på de avsedda eventuella tänkbara angriparna, men skulle det visa sig även på några skrivbordsryttare med Stockholm som bas och ett kontor som rymde hela inkompetensen i det så kallade ÖCB, Överstyrelsen för Civil Beredskap. Dessa personer och denna organisation levede ett småskaligt och lugnt skrivbordsliv och läste i tidningarna att nu var hotet från öster inte längre något hot. Eftersom de alltid känt sig impotenta och avundsjuka visavis CBÖN för dess potens och ÖCB i sitt värvsutövande hade kort väg till ministerierna, bedrev de en kraftfull lobbyverksamhet med innehållet att CBÖN ska bort, CBÖN är obsolet (onödig).

Resultatet då?

Jo, inkompetensen fanns/finns även på ministerierna och med ÖCB som dåliga rådgivare, så kunde resultatet bara bli ett, nu skulle CBÖN läggas ner för att spara pengar, hette det. Nerläggningen verkställdes också vid årsskiftet 2000/2001.
Kvar efter det att den fungerande organisationen som var utbildad och samövad för att möta snart sagt alla yttre hot, vårt CBÖN hade lagts ner, var det kontor i Stockholm som ÖCB hade och dess handfull skrivbordsryttare. Efter något år omformades denna till KBM (Krisberedskapsmyndigheten) med lika många skrivbord som ÖCB bestått av, men ingen verkstad.

Vid några tillfällen under årens lopp, när CBÖN alltjämt var levande, framförde jag funderingen om inte CBÖN skulle kunna vara ett bra verktyg att tillgå om exempelvis en kärnkraftsolycka skulle ske i Ryssland på Kolahalvön och människorna där skulle komma flyende undan detta i hundratusental. Vi konstaterade då att nog skulle CBÖN kunna fungera även för sådana situationer, men uppgiften var defenierad till att enbart omfatta om Sverige blir attackerad och inget annat.

Tänkte på detta resonemang vi hade då för drygt femton år sedan när flyktingvågen från Syrien och andra länder vällde in i Sverige för ett år sedan . Om vi ser CBÖN organisationen som en statlig försäkring och den kostade gissningsvis 20 miljoner per år, så skulle ”premiekostnaden” under de femton år som gått sedan nerläggningen ha kostat staten ca 200 miljoner kronor. En ganska modest försäkringspremie kan jag tycka och detta åsikt skulle säkert ha delats av många andra ifjol, när den skulle ha kunnat sättas i aktion för att hantera den stora flyktingströmmen som vi såg välla in i Sverige. Jag är övertygad om att CBÖN som organiation skulle ha löst sin uppgift på ett sätt som vi skulle känna stolthet för och inte, som vi såg när detta skedde, ett oorganiserat kaos som ju naturligtvis uppstår när man lägger sådana problem/utmaningar i knät på olika organisationer som är synnerligen oprofessionella, inte samövade och på det stora hela taget har en utpräglat byråkratisk funktion.

Ska man göra någon förenklad jämförelse så skulle det bli en sagasåpa om att etablissemanget i storstaden avskaffade Brandkåren, för det brinner ju erfarenhetsmässigt aldrig!

Chefen för CBÖN, som sedermera kom att ingå i Hovstaten, berättade, vid avslutnings-/avskedsmiddagen för CBÖN som skedde någon tid efter nerläggningen, för oss om hur situationen var vid de stora översvämningskatastroferna som då nyligen drabbat Dalarna och Värmland. Och, som han sa, ”när jag reste runt med Kungen kunde jag konstatera att i de delar där man effektivt hade agerat för att begränsa skadorna av översvämningarna så igenkände jag många nyckelpersoner som ingick i CBÖN organisationen och som nu tog egna gemensamma aktiva initiativ helt i den anda som vi tränat inom CBÖN”.

Undrar hur många onödiga miljarder som den dåliga mottagningen och hanteringen av flyktingarna under 2015 kostat och alltjämt kostar svenska staten.

Med en liknande argumentation skrotades det svenska folkförsvaret, dvs ”obligatoriet att alla skulle göra lumpen”. Det fanns ju inget hot så bara bort med det, så sparar vi tiotals miljarder. Själva det faktum att Sverige på kort tid kunde ställa en slagkraftig armé att möta en eventuell angripare, pojkar fick lämna mammans kjortelfåll för att växa till män och lära sig jobba tillsammans med andra för att lösa gemensamma problem/utmaningar, allt detta betydde inget när sparyxans ekonomer fick styra.

Idag ser vi konsekvenserna, ett allt agressivare Ryssland hotar återigen våra gränser och vår livsstil, krig i länder långt från vårt påverkar på ett direkt sätt såväl vårt levnadssätt som vår ekonomi. På vår hemmabana står ett antal handfallna naivister och politiker (vad det nu är för skillnad på dessa?) och upprepar sitt mantra att vi måste vara öppna och mottagande och för Guds skull inga krav för då kan någon ta anstöt. Den som trotsar dessa naivister och framför synpunkter på flyktinghanteringen stämplas omedelbart som främlingsfientliga, rasister och diverse andra negativa omdömen. Puuuuh.

Man tar sig förtvivlat för pannan och känner mest lust att utbrista ”when will they ever learn” som Peter, Paul and Mary sjöng dåförtiden när Sverige hade både ett försvar och civilberedskap för att hantera hot och utifrån kommande belastningar på landet.

Har ni tänkt på att så snart man inte ser världen i rent svart eller vit färg, så behandlas man av omgivande som om man var svart. Och i denna värld är vit det goda och svart det onda, rasistiska, främlingsfientliga, kvinnoförnekande. Så snart man försöker problematisera en fråga, visa att det finns minst 54 nyanser av grått, så betyder det för en stor del av mänskligheten att man är svart.

Inte minst visar de senaste dagarnas inlägg på sociala medier (läs: facebook) på riktigheten av denna min iakttagelse. Trump är boven, främlingsfientlig, kvinnoföraktare med fler invektiv och skriver man något i den stilen så får man hundratals för att inte säga tusentals ”likes”. Dessa till intet förpliktigande gillanden är det jag tycker sämst om med Facebook, som ju är en fantastisk idé och möjlighet att hålla kontakt med vänner och barn/barnbarn.

Tittade igår på Skavlan där en engelsk lord fick chansen att problematisera och försöka utveckla sin syn på Brexit och Trumps valseger. Glädjande nog föll han inte i någon av de vanliga fållorna utan hans analys utmynnade i slutsatsen att både Brexit och Trumps valseger var folkets sätt att visa att man känner sig alienerade (utanför, bortglömda) från det etablerade samhället. Människor som oroar sig för hur inkomsterna ska räcka till alla utgifter och som ser hur etablissemanget berikar sig genom sänkta skatter mm. För de miljoner människor som sliter i sitt dagliga jobb eller lever på understöd finns inga reserver att ta till och självklart så blir de förvånade och förbannade när de ser och läser om att plötsligt kan staten ta kostnader för flyktingmottagande och procedurerna kring detta, omfattande många tiotals för att inte säga hundratals miljarder. Detta samtidigt som de ser hur deras egen plånbok är tom, skolor stängs för kommunen måste spara, sjukhus utarmas och åldringsvården saknar medel eftersom kommuner och Landsting är konkursmässiga. Tacka fan för att medelSvensson/medelHassan blir förbannade och ytterligare oroade och vill ha svar på hur det kan vara både tomt och fyllt i statens kassakistor. Man ser samtidigt hur folk/flyktingar för stora egna kostnader tar sig över kontinenter för att komma till Europa/Sverige där man ser en framtid för sig och sin familj. När de sedan anländer till Sverige så saknar de identitetshandlingar. För en svensk som är van vid att alltid kunna legitimera sig och som har en självklar inställning att så ska kunna ske, känns det närmast som en brottsling som förslöker lura oss, när man läser om eller stöter på en inkommande person utan id handlingar. När denne sedan hävdar att han (för de är nästan uteslutande av manligt kön) är under arton år och ska behandlas enligt barnkonventionen, så ökar åtminstone min misstro. För, jag lever efter den typiskt svenska inställningen att den som inget har att dölja behöver inte bete sig på det sättet. Har läst att under den våg av migranter/flyktingar som anlände under 2015 så saknade 85% giltliga id-handlingar. Samtidigt låg sådana i drivor på stränderna i Grekland och Italien där dessa migranter anlände, från olika delar av världen. Jag frågar mig naturligtvis varför man kastar sina id-handlingar om man inte vill dölja något.

Sedermera tog ju den svenska Regeringen beslutet att kräva att man skulle kunna uppvisa en giltlig id-handling för att få komma in i Sverige. Glädjande nog, tycker jag, så har man så sent som igår beslutat att förlänga detta ”tillfälliga” id-kontrollerande. Min mening är att det, givet tingens nuvarande ordning, ska vara permanent kontroll av id. På så sätt slipper vi försörja och kan kanske även identifiera de uppenbara fifflarna, IS-terrorister som döljer sig i folkströmmarna liksom vuxna som uppträder som vore de barn.

En bra och fungerande flyktingpolitik, som är accepterad och förankrad i folkdjupet har större möjlighet att lyckas än en som folkflertalet upplever som påpressad, orättvis och idiotisk.